den lilla flickan
Med rött, hemklippt hår.
Fräknar på näsan.
Söt.
Men inte flicksöt. Som dom andra.
Flickorna med långt, lockigt hår.
Duktig från början.
Lärde sej läsa och skriva hemma.
Skolan gick bra.
Räknade extratalen i matten.
Låg bland de första med bokstäver och läsning.
Hon och två andra flickor.
Camilla och Ulrika,
Fröken lämnade klassrummet ibland.
Bad barnen fråga någon av de duktiga om hjälp.
Camilla eller Ulrika.
Aldrig den tysta.
Ibland fick de som var klara specialuppdrag.
Oftast Camilla eller Ulrika.
Aldrig den blyga.
Det sved i hjärtat att aldrig få synas.
Att aldrig få bekräftelse.
Hon om någon hade behövt den.
Hon jobbade ännu hårdare.
För att hinna färdigt.
Så att hon skulle bli vald.
Men det hände aldrig.
Nästan osynlig även i andra sammanhang.
Vem vill prata med ett barn som ingenting säger?
Vem tar sej tid att upptäcka vad som finns bakom blygheten?
Den som var glad, pratig och söt fick alltid uppmärksamhet.
Den tysta, blyga och alldagliga nästan aldrig.
Den lilla flickan är vuxen nu.
Inte längre tyst och blyg.
Men fortfarande med längtan efter bekräftelse.
Och en svikande självkänsla.
Hon väljer alltid att ägna sej åt det där barnet.
Som inte tar någon plats.
För hon vet.
Hur mycket det betyder.
Att bli sedd.
Hon (den vuxna) gör rätt i att trösta den lilla. En dag kommer hon att ha tröstat den lilla och gett henne sådan bekräftelse att hon (den lilla) dansar och skrattar och vågar - prata och busa och njuta (i den vuxnas inre). Och då kan den vuxna bli en hejare på att våga gå genom livet och klappa sig själv lugn om (när) panikångesten kommer.
Fru Fundersam tror att malve är på GOD VÄG!!!
Vilken fin text du skrev!
Kram.
Vad fint du beskriver det. Känner igen mig. Kram till dig!
Fint skrivet, jag kan förstå känslan..Godnatt och må bäst..tycker du klarar veckan bra om man läser det som du skrivit..:) du är på gång...att bli friskare..det märks..
Du skriver mkt bra. Din text griper tag i mig. Även jag känner igen mig.
Det är skrämmande att skolans värld inte förändrats på denna punkt. Samma sak händer fortfarande. Den som är tyst finns inte.
Skrämmande är det också att höra att skolfröken inte kan tänka sig att rubba på sina cirklar.
Jag känner så väl igen det.
Det är mycket enklare att för läraren om alla följer samma mönster.
Det tar dessutom emot att bråka för mycket. Risken är att ens barn blir lidande.
Det lugnaste är att försöka uppmuntra läsning mm hemma. Men det kräver en del.
Jag tror faktiskt att det har blivit lite ändring på det idag, skolan tittar lite mer nu på den blyge och tyste och det är ju positivt... Jag tror att man måste trösta och uppmärksamma det lilla barnet, det lilla barnet behöver det.
Hoppas på en fin dag för dig, vännen! Kram
Tack för era fina kommentarer. kram till er:)
Heej! Vad rörd jag blir när jag läser din text. Kan känna igen den där känslan, det gör ont i en länge länge... Kram på dig!
