att duga
Vilket skapar en känsla av falskhet eftersom jag innerst inne vet att jag ändå inte duger, att jag bara försöker skapa en perfekt yta. Och bara går och väntar på att bli avslöjad.
Enligt terapeuten förstärker mitt agerande mot perfektion känslan av att inte duga. Och så har det blivit en ond cirkel.
På ett (ytligt) plan tänker jag ju inte på mej själv som värdelös.
I trygga situationer och när säkerhetsbeteendena funkar, så tycker jag ju inte att jag är så dålig. Men så fort det är någon situation som jag inte behärskar eller människor som jag placerar över mej på duglighetsskalan så känner jag mej totalt värdelös. Den grundläggande känslan är att jag inte duger som jag är.
Vad är beteenden som jag lagt mej till med, och vad är det som är mitt sanna jag?
När jag placerar mej själv lägre än andra så ser jag ner på mej själv. Ser jag då ner på andra människor som jag placerar under mej? Det vore ju hemskt!
Lite att fundera vidare på alltså...
Vill bara säga att nästan varje gång jag läser hos dig blir jag djupt imponerad av hur insiktsfull du är. Du ser dina mönster (snabbt tycker jag dessutom att du hittar dem). Du benar upp problemen, delar upp dem och(!) tar itu med dem.
Önskar att jag kunde vara hälften så fokuserad på att få mitt mående och mina beteenden att fungera bra för mig, som du är.
Vördsam beundran
a.
PS. Vilken självkänsla-bok är det du läser!
Kan bara hålla med i det Anna skriver. Du är så insiktsfull och jag lär mig så mycket om mig själv när jag läser här inne. Jag vet att det är svårt att se sånt själv, men du är helt underbar Malve!!! KRAM
Håller med de föregående kommentarnerna.
Jag lär mig så mycket om mig själv när jag läser här. Känner igen mig i så mycket och det får mig att fundera. :)
Hoppas ni har en bra valborg!
Kram
