roten till min självkänsla
1) Min mammas förväntningar på mej
Min mamma växte upp i skuggan av sin duktiga storasyster och fick aldrig någon uppmuntran i skolan eftersom hon var duktig i "fel ämnen" och kände aldrig att hon dög.
När det sedan gick bra för mej i skolan blev hon av föklarliga skäl väldigt glad. Hon ställde aldrig några krav på mej men hade nog höga förväntningar eftersom det gick så lätt för mej. Såklart snappade jag upp detta och försökte leva upp till dessa förväntningar och göra min mamma glad. Jag förökte vara duktig!
2) Jag var "osynlig" i skolan
Tyst och blyg från början fick jag nog en stämpel på mej. Mitt sätt att försöka bli sedd var att vara duktig. För att få uppmärksamhet dög det alltså inte att vara den jag var utan jag var antingen tvungen att prestera eller ändra på mitt sätt.
3) Mammas "kritik"
Min mamma har alltid kommit med (säkert välmenta) små kommentarer om uppförande och klädsel. "Sådär kan du väl inte se ut", "oj så rufsigt håret är", "det där passar inte ihop"...i all oändlighet. Min mamma har alltid tyckt att det är viktigt att göra ett bra intryck och försökte föra över det på oss.
Min man säger att mamma fortfarande kommer med kommentarer ibland, men själv har jag inte tänkt på det.
4) Kompisar
Under min uppväxt hade jag ingen trygg kompis. Min mamma har berättat att jag ofta kom hem och grät när jag lekte med min bästis eftersom hon rätt som det var skulle leka med någon annan. Mamma försökte få mej att leka med någon annan, men konstigt nog ville jag ändå vara med henne.
På lågstadiet hade jag så en riktig bästa vän, men i mellanstadiet fick hon en annnan bästis och jag hamnade lite utanför. Jag hade alltid någon att vara med, men hade ingen bästis (något som var viktigt för mej). På högstadiet var vi tre tjejer som alltid hängde ihop. Med allt strul som det innebär att vara tre i den åldern...
Under nästan hela min uppväxt har jag levt med en rädsla för att hamna utanför, vilket lett till att jag har ansträngt mej för att passa in.
5) Livlig fantasi.
Vet inte riktigt om det här hör till men min livliga fantasi har varit ett dominerande inslag i min uppväxt så jag tar med det här.
Ända sedan jag var liten har jag haft otäcka tankar när jag ska somna och så länge jag kan minnas har jag varit rädd för att någon ond makt ska "komma och ta mej". Därför hade jag ritualer för mej där jag bl.a. bad aftonbön, och skulle ligga och sova åt ett visst håll. Jag hade också gosedjur som jag satte åt olika håll så att de vaktade mej.
Man kan väl säga att mina stigar ner i ångestträsket var väl upptrampade när panikångesten med alla katastroftankar började spöka. Och jag är fortfarande väldigt känslig för otäcka filmer med fantasiinslag. Trots att jag vet att det inte finns såna där otäcka figurer så kan jag ändå ligga och vara rädd för att de ska komma. (Blod och våld går däremot bra...)
Känner igen mig både när det gäller *mammor*
Vara *osynlig* i skolan och att ha saknat en RIKTIG stadig o trygg vän under uppväxten.
Visst finns många känslor kvar men jag försöker att minimera dom Försöker att se det positiva men ibland faller man ner i *träsket* igen.
Det är kanonbra att du, för din egenskull, gör såna här listor tror jag.. Jag gjorde det själv för ngr år sedan. Det hjälpte iaf en del.. Och varje litet steg mot att må bra är guld värt.
Kram
Xena
Jag känner igen det där att få mycket beröm när man gör någonting som är bra. Jag har alltid känt ett stort ansvar även när jag var liten och jag fick alltid mycket beröm eftersom jag var så duktig. Precis som i skolan, vilket bara har resulterat i att jag idag har väldigt höga krav på mig själv och måste alltid prestera bättre och bättre oavsett vad det gäller.
Jag förstår att allting har varit väl menat och all beröm har bara skulle få mig att känna att jag gör någonting som är bra och man ska tro på sig själv. Konstigt att det i slutändan har blivit precis tvärtom.
Mmm..fint skrivet..och så bra för dig att se vad som påverkat dig. Känner igen en del saker..speciellt det där med kompisar...vilket kanske också gör att man inte värdesätter att man faktiskt är en väldigt bra vän..utan försöker få alla att "tycka om en".Kram!
