vabbande man

När jag gick och la mej i går plockade jag fram min mentala verktygslåda. Jag tänkte inte låta knäppchefen få förstöra något mer. Spännande att få testa i skarpt läge skulle man kunna tänka om man vore obotlig optimist!

Jag började med min vanliga avslappning. Oj, vad spänd jag var i kroppen! När tankarna kom flyttade jag över fokus till andningen. Och jag somnade faktiskt.

Vaknade efter ett par timmar och tyckte att jag hade svårt att andas. Det kändes som om halsen svullande igen. Akut allergi??? (Ologiskt, men nog så skrämmande!) Och maken som skulle ut och resa resten av månaden. Ensam med barnen i flera dagar. Tänk om... Katastroftankarna spann på. Och snart låg jag i sängen med andnöd och hjärtklappning.

Sedan gjorde jag det enda jag tyckte var möjligt. Jag väckte min man och bad honom stanna hemma.  Vilket han gjorde! Gullis!!!

Egentligen ska man ju inte ge efter för paniktankarna. Men jag tyckte faktiskt att det var en ganska speciell situation och jag tror att jag gjorde det enda rätta. Tre dygn ensam med barnen där jag dessutom skulle vara hemma med sjuk 3-åring skulle kunna knäcka mej igen. Jag som precis börjar komma på fötter.

Tur att jag gift mej med världens bästa man!!!!

Kommentarer
Postat av: Annika

Tycker du gjorde helt rätt i att be din man stanna hemma.
Någonstans finns den gräns för hur "duktig" man ska vara, och att du faktiskt satt den gränsen tror jag också är ett steg till att må bättre.

Man måste inte klara allt även om man ska pressa sig att klara mera.

Kramar & hoppas du mår bättre!

2008-04-28 @ 11:26:36
URL: http://jagtankar.blogspot.com/
Postat av: Maria

Tycker också att du gjorde helt rätt. Du behöver inte vara stark i detta och klara allt själv utan ta emot och be om all hjälp du kan få. Tillsammans är vi starkare än ensamma. KRAM

2008-04-28 @ 12:03:25
URL: http://livetsommaria.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0