malve

Jag tittade i almanackan och kände att den här veckan blir lite tuff. Så nu har jag bestämt mej för att inte följa med på syjuntan i kväll. Det känns trist men samtidigt som ett framsteg att jag faktiskt tar känslan på allvar.

I morgon ska jag på konstkurs för första gången, så jag känner att jag vill köra förbi och reka ikväll (det hanns inte med i går). Jag planerar att ta med mej sonen så kan vi passa på att köpa en present till hans kompis (och så slipper jag köra själv....).

Vi är några tjejer som hållt ihop sedan lekis (himla skoj!) och på onsdag ska vi träffas hos mej. När just de ska komma så känns det som om jag vill ha lite mer ordning än vanligt. Kanske för att några av dem inte är så nära vänner. Jag funderar på om jag ska ha tjejerna hemma från dagis den dagen eftersom det kommer att följa med ett par barn. Jag tror att dagsformen får avgöra det.

För att få till den här träffen bad jag en av tjejerna som är arbetssökande att ringa runt till alla och få ihop en tid som passade. Det brukar vara en ganska jobbig process eftersom ett par stycken jobbar på konstiga scheman, så innan man ens får tag i dem måste man lägga ganska mycket energi. Jag känner mej verkligen nöjd med att jag vågade erkänna både för mej själv och för andra att jag "behövde" hjälp.

Det är okej att inte vara helt okej!