malve

I gårkväll följde jag med sonen till träningen. När vi kom dit upptäckte vi att vi hade glömt klubban. Jaha, nu är det kört, tänkte jag, eftersom sonen hitills totalvägrat när vi tänkt lämna träningen någon gång. Men till min stora glädje frågade han om jag kunde åka och hämta klubban utan honom. "Och sedan kan du kanske gå och handla", la han till lite försiktigt.

Så då gjorde jag det. Och sonen var väldigt stolt över sej själv sedan och berättade för pappa att nu minsann kunde han få gå och handla under träningen. Skönt att det lossnat. 

Idag på morgonen var vi ganksa så jättesena så jag föreslog att sonen skulle cykla själv från dagis till skolan medan jag lämnade flickorna. Efter mycket tvekan gick han med på det. Och det gick ju hur bra som helst, förstås. 

I andra sammanhang är min son väldigt framåt, så det här att han är osäker i vissa situationer blir nog extra jobbigt för honom eftersom man förutsätter att han ska vara lika tuff på allt. Mannen var på utvecklingssamtal tillsammans med sonen i går och som vanligt blev det idel lovord från fröken. Han leker med alla och tycker att skolan är jätterolig (utom jobb i helklass för det är så stökigt då). Det känns skönt!