malve

I går kväll blev det en fransk film. Avnjuten i soffan med en ask praliner på magen. (Och då menar jag praliner, inte någon gammal chokladask.)

Efteråt kom jag på varför jag tycker så mycket om franska filmer (med undantag förstås).
Det är närvaron i detaljerna. Hur de lever här och nu. I varje rörelse. Vackert och sensuellt. Och nu har jag ett namn på det: mindfulness.

Och som så ofta var huvudpersonen en något annorlunda kvinna som gick sin egen väg utan att bry sej om vad andra kunde tänkas tycka om henne. Också det något att inspireras av.

Och filmen, ja den var underbar. Men jag kommer tyvärr inte ihåg vad den hette. Min man har mitt fulla förtroende när det gäller val av film, så jag behöver bara titta. (Han tittar inte på sport heller, men han är redan upptagen ;).)