malve

I lördags natt tog jag fram ett jättepapper och började skissa på hur jag egentligen uppfattar mej själv. Idag har jag gått igenom de inlägg jag tidigare skrivit om min självbild och tycker att det nog faktiskt är så här det hänger ihop:





Nöjd med mej själv kommer jag inte att göra veckans terapiläxa som bestod i att leta efter tillfällen då jag faktiskt duger som jag är. Det var när jag skulle göra den som jag insåg att jag fastnat i den vänstra delen av bilden ovan - hur jag tycker att jag ska vara.

Jag kunde se att min inställning om mej själv påverkar mitt beteende men jag kände inte att det var så. Den röda linjen symboliserar gränsen som vaktas av min "kontrollperson" (den söta gubben).

Nu är jag smärtsamt medveten om att min strävan faktiskt är att vara perfekt och omtyckt och att detta grundar sej i känslan av att inte duga.


Detta leder till att jag:
- av rädsla för att misslyckas inte gör någonting som jag inte är ganska säker på att lyckas med (inklusive när det gäller att fördjupa kontakten med andra människor)
- alltid gör det som jag tror förväntas av mej

Att alltid göra det som jag tror förväntas av mej leder till att jag kör över mej själv och gör saker som jag egentligen varken vill eller orkar.

Behovet av att städigt vara perfekt satt i kombination med rädslan för att inte kunna har nog gett upphov till min panikångest. När belastningen ökade och självförtroendet minskade skapade det en stress som sedan ledde till panikattacker. Åtminstone är det dessa krafter som driver min ångest nu.

Det ska bli spännande att diskutera vidare kring detta på terapin på onsdag!