malve

För ett tag sedan började jag läsa Anna Kåvers bok Att leva ett liv, inte vinna ett krig, och hade lite funderingar kring acceptans.

Nu har jag läst boken två gånger, läst de kommenater jag fick och funderat lite mer runt det här. (Citat från boken i kursiverad stil)

"Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål."

"Det du då gör bör leda dig i en riktning mot något som du värderar och vill ha."

Jag har accepterat sjäva panikångesten genom att aktivt kämpa mot den. Problemet var väl att jag inte tänkte igenom vilket mål jag hade. Nu har jag målet att leva ett bra liv, istället för att komma tillbaka till jobbet så snabbt som möjligt som jag tänkte i våras.

Fast jag har inte acceptans över livet som det är just nu. Jag lever inte nu, utan väntar på att jag ska bli bättre. Detta gör att jag har lätt för att falla in i kampen att göra mycket för att det ska gå fortare, trots att jag vet att det går emot mitt mål.

Och jag accepterar inte mej själv som jag är just nu. Sedan, när jag har bättre självkänsla, när jag hanterar stressen bättre, när jag är mer positiv, när jag ändrat på hur jag ser på mej själv....då kommer jag att tycka om mej...då blir allt bra...

Jag har svårt att acceptera att jag inte alltid orkar. Att jag inte kan göra allt som jag skulle vilja. Att jag inte orkar kämpa i varje stund. Utan att jag måste få vila och ha tid att bara vara.

Jag har gjort tillvaron till en kamp. En kamp mot panikångesten. En kamp mot mitt inre.

Istället för att acceptera, leva här och nu som den jag är just nu. Och i varje situation ta ett beslut som leder mej till mitt mål, att leva ett bra liv. Att i varje stund välja om jag ska handla eller inte. Och acceptera beslutet att inte handla. Det är okej att inte alltid orka slåss. Ibland kan det vara valet att vara passiv som är rätt väg mot målet. Det här har jag blivit bättre på, men när jag väljer att inte handla får jag dåligt samvete. Jag har svårt att acceptera mitt beslut.

Accepterar jag min ångest? Jag upplever nog att i våras kändes det okej. Då lät jag ångesten komma, levde i den och kände hur den klingade av. Men sedan jag började med medicinen har jag blivit rädd för ångesten. Jag är rädd för att jag ska få en panikattack...rädd för att medicinen inte verkar...så när oron kommer så låter jag den inte vara där, utan jag försöker tvinga bort den. Vilket leder till att oron växer sig starkare och blir till ångest.
Nu "ska" jag ju inte känna så här längre.Jag äter ju medicin. Och en ganska hög dos också. Jag kan inte längre gå in i en affär och acceptera mina känslor, utan det känns som ett nederlag när ångesten kommer.

Och samtidigt är jag rädd. Rädd för framtiden. Rädd för vad som kan hända. Rädd för att få en panikattack. Och rädslan accepterar jag inte. Jag erkänner inte att jag är rädd. Kanske skulle det kännas bättre om jag tillät mej att vara rädd. För det är ju inte konstigt att jag är rädd för och i situationer som tidigare framkallat stort obehag.
Om jag sa till mej själv, att nu är jag rädd och det är okej, det är inget farligt, så kanske det skulle vara lättare att hantera de här situationerna?

Avslutar med ett citat från boken:

"Om du släpper kampen om att fixa och bara tillåter allt att vara som det är, är detta en accepterande inställning och kan förändra upplevelsen av stunden.#