malve

Medan jag letar efter en stig att följa i livet har Peter Stormare ett elljusspår.
Om han kommer utanför behöver han bara se var det lyser. Det verkar ju onekligen väldigt praktiskt.

Men en stig känns lite mer spännande. I ett elljusspår måste ju någon ha gått före (och han trodde mycket riktigt på en förutbestämd livsväg).


Uppdatering: Fast det har det ju i och för sig gjort på en stig oxå. (Om det inte är en djurstig förståss). :)

Mitt mål är inte att komma tillbaka till jobbet.

Mitt mål är att må bra och orka jobba i trettio år.

När jag tänker så känns det helt naturligt att jag ska skynda långsamt och se till att jag lär mej att leva på ett sätt som jag mår bra av. Lära mej hushålla med mina resurser och använda dem till sådant som ger mej energi och livsglädje.

Nu när jag inte varit ensam på ett tag börjar planerna på vad jag ska fylla mina dagar med ta form.
Jag vill meditera, promenera, läsa böcker, sova, blogga, pärla, pyssla, börja med yoga, ta upp styrketräningen, åka in till stan...listan kan göras lång.

Jag ska försöka få till den stämning som jag var i i stugan i höstas. Inte så lätt mitt i vardagen kanske, men det är iallafall någonting att sträva efter. Då gjorde jag precis det som föll mej in för stunden. Och till min stora förvåning gav jag mej ut på skogspromenad och cykelutflykt, något som jag brukar tycka är obehagligt. Kanske kan min man hämta barnen någon dag i bland så att jag får dagar där jag helt kan glömma bort tiden.

Tänker iallafall tända en brasa när jag lämnat sonen i skolan i morgon. Elden ger mej ro och energi, två saker som jag så väl behöver.

När jag först tänkte tillbaka på året som gått kändes det bara pestigt. Om man ser till det yttre har det inte hänt så mycket. Men på insidan har det nog hänt en hel del. Och jag har inte resignerat utan kämpar fortfarande på av hjärtans lust, trots alla tuffa utmaningar som jag ställts för.

Årets modigaste: Att jag började med antidepressiv medicin. Fast jag har varit jättemodig hela året och utmanat alla mina rädslor.

Årets aha-upplevelse: Att det inte bara var panikångest utan att jag mådde dåligt bakom det också.

Årets mesta vän: E. Som alltid lyssnar och som vågar säga de där obekväma sakerna som man inte vill höra men som man behöver höra.

Årets välkomnande: min söta lilla guddotter V som föddes i juni.

Årets besvikelse: Att jag inte kom tillbaka till jobbet.

Årets härligaste: Att vi hade en riktig vinter.

Årets hjärta: Min älskade make som stöttar i alla lägen.

Årets största framsteg: Att jag vågar köra bil!!!

Årets insikt: Att jag måste skynda långsamt.

Årets gosigaste: Mina barn (såklart)

Årets minne: Tror att det jag kommer att minnas från i år är sonens första skolavslutning.

Förhoppning inför 2008: Att jag ska vara modig och följa mitt hjärta. Och våga ta ett steg i taget, inte försöka göra allt på en gång  (vara sköldpaddan istället för haren).

Jag har varit ganska duktig på att följa mina nya rutiner när det gäller städning och sådana där tråksaker.
Min nya föresats till egenkväll varje söndag har dock brustit. En gång hade jag det (för en dryg månad sedan?). Nu är det dags igen, men bara för att det är nyårsafton imorgon och fötterna inte är i tillräckligt fint skick för att visas upp i tunna strumpbyxor. Naglarna har jag panikklippt ett par gånger.

Så nu sitter jag framför brasan med datorn, en Baileys (måste ju provsmaka likören tills imorgon) och fötterna i blöt. Äntligen!

Provade förresten min klänning igår. Hoppsan vad jag såg tjock ut. Vägde mej och jag har nog gått upp 4 kg sedan jag köpte den. Shit! Järnbrist och ångest är inget bra för vikten, och i kombination med decembers fyllda skafferi var det förödande! Jag äter när jag inte mår bra, när jag är stressad och när jag är trött. Vanligtvis brukar jag inte ha något gott hemma men nu har det ju som sagt varit juletider.

I somras skrev jag om att tycka om sej själv.. Får se om det går lika lätt nu när den förhatliga magen är tillbaka (mina hemmaklänningar med tights var kanske inte så smart iallafall. Döljer viktökningen bra...).

Klarar jag av en nyårsfest i klänningen utan gigantiska hållainbådehärochdärtrosor?
Kan jag stå för den jag är även med några kilos övervikt?

Medan jag funderar på det ska jag nog ta äta upp resten av julgodiset. På tisdag är det sockerförbud som gäller.

Vad vill jag, egentligen? Är det inte så att jag innerst inne vet vad jag vill, vad som är det rätta. Men att inte ens vågar lyssna?

Att säga vad jag inte vill är lätt. Men att lyssna på mina drömmar känns skrämmande.
Förnuftet bryter alltid in innan jag hinner tänka klart. Du har ju ett bra jobb. Klart du ska fortsätta med det. Klarar du av någonting annat? Tänk om...

Förnuftet ja. Jag har alltid valt den kloka vägen. Den säkra vägen. Inte så att jag inte tyckt att det varit intressant. Utan mer som om jag fastnad vid den tanken och inte vågat tänka i andra banor. Trots att det funnits annat som intresserat mej mer.

Vill jag verkligen tillbaka till det jobb jag har nu? Om jag bortser från alla borden och vad som är tryggast, vad vill jag då? Är det inte värt att ta en risk för att få följa sina drömmar?

Ja, om jag kommer fram till vad det är jag längtar efter då förståss.

Idag har Z ringt till mej. Min bästa vän i tonåren. Min strategi att skicka med ett förklarande brev i julkortet och bolla över till den andre att ringa visade sig vara ett smart drag. Vi pratade länge och innerligt.

När vi lagt på funderade jag på vilka vänner jag väljer att hålla kontakten med och kom fram till att de som innerst inne berör mej har jag inte orkat med. De som inte nöjer sej med att jag pratar ytligt om mej själv har jag valt bort. Jag har stängt av mej själv och inte velat veta av mitt riktiga jag. Och då har det varit jobbigt med människor som påminner mej om det jag inte längre är.

Dessutom tror jag att jag underskattar de vänner jag faktiskt har. Varför ska jag alltid vara så glad och trevlig när vi träffas? Varför pratar jag aldrig om det som är viktigt för mej, annat med en skämtsam underton?

Äh, nu gråter jag igen. Jag får nog tänka mer på det här en annan dag när jag kan se det klarare. Egentligen skulle jag ju jobba med terapiläxan.

Jag fick förresten julkort från Hanna idag. Också en människa som jag känt mycket gemenskap med men aldrig har vågat lära känna ordentligt. Nu har vi tappat kontakten helt och jag kom inte ens ihåg henne när jag skrev min julkortslista. (Men jag hojjade iväg med ett kort till henne i dag.)

På terapin sa jag när vi pratade om golfbollar, att vänner inte är så viktigt för mej just nu. Hur tänkte jag då?

Hua, vad jag är trött. Tänkte att jag inte skulle sova idag på dagen utan gå och lägga mej tidigare istället. Det var nog ett dumt beslut. Hur ska jag orka vara uppe tills rimlig läggningstid infinner sej? Och inte kan jag dopa mej med kaffe heller eftersom jag har slutat (fast jag fuskade med en kopp när jag kom hem idag).

Ett par timmar efter mötet blev jag plötsligt jätteledsen. Tror att det var insikten om att jag inte på långa vägar är mogen för att börja jobba igen som slog ner.

Nu ska jag bara försöka acceptera min situation också. För det har jag inte gjort. Jag har satt livet på paus. Och väntar på Sedan. För Då ska jag minsann göra en massa saker. Men mitt liv pågår nu. Och ser ut precis så här. Så varför inte göra det bästa möjliga av situationen istället för att hela tiden kämpa emot och vänta på ljusare tider.

Att acceptera den jag är just nu. Utan att skämmas eller behöva be om ursäkt för att det är som det är. Inte inför andra och inte inför mej själv.


(Jag vet att jag inte ska skämmas, men jag gör det ibland ändå. Jag har alltid sett mej själv som stark och den som stöttar andra, och helt plöstligt är jag den svage som behöver stöd.)

Det läkaren gjorde idag var egentligen att tvinga mej att ta ställning för mina känslor och verkligen känna efter på djupet. Och det var nog nyttigt. Under det här dryga året när jag gått hos läkare och i terapi har jag aldrig gråtit. Förrän idag.

För ibland smyger sej tanken på mej: tänk om jag bara är lat och inte vill jobba. Jag kanske bara låtsas och har lyckats lura allihop. Jag kanske inte mår dåligt egentligen utan bara inbillar mej.

Idag fick jag till hundra procent inse att jag verkligen inte kan eller orkar gå tillbaka till jobbet just nu.

Jag har tänkt vidare på mina förbättringsområden i äktenskapet, men inte skrivit någonting om det.

Ta upp problem
Att ta upp problem på ett konstruktivt sätt har jag haft svårt för. Ofta går jag och småirriterar mej tills jag bara exploderar (vanligtvis strax före mens).

Lösning:
* Ta upp saker till diskussion så fort ett problem uppstår och då med "giraffmetoden"=utgå från sina egna känslor, inte angripa den andre, inte dömma på förhand och lyssna.
* Välja en bra tid och plats för diskussionen.
* Mindfulness. dvs vara totalt närvarande under diskussionen, tänka innan jag pratar.

Ta emot "kritik"  
Känner jag mej angripen så går jag till motattack direkt. Precis som om det viktigaste är att jag vinner diskussionen. Så är det ju inte. Det viktigaste är ju att vi känner att vi respekterar varandras känslor och åsikter och kan komma fram till en lösning som båda kan leva med.

Lösning:
* Mindfulness: vara i nuet och verkigen lyssna på vad han säger, utan dömmande tankar och utan att samtidigt tänka ut vad jag ska säga till mitt försvar
* Giraffmetoden: låta honom prata klart innan jag svarar, och då utgå från hur jag upplever situationen, inte vad han gör för fel.

Ostressat sex         
Min stress runt sex består av två saker: att jag håller reda på frekvensen och att jag är stressad under tiden.

Mitt prestationsjag håller koll på hur ofta vi har haft sex den senaste tiden och jag känner mej mer eller mindre nöjd med förhållandet beroende på resultatet. Styr detta hur ofta ni har sex, frågade terapeuten. Nej, svarade jag. Men vid närmare eftertanke så gör det nog det. Inte så att jag har sex även om jag inte vill, men att jag bejakar mina känslor vid varje tillfälle. Även om jag egentligen är för trött.        

Jag tror att det här prestationstänkandet har sitt ursprung i min ångest som var förknippad med sex (att jag hade cancer). Då valde jag att ignorera min lust och hade sex bara någon gång ibland för att man "ska" ha det. Trots att jag ville så var ångesten efteråt så stor att jag oftast avstod. I våras fick jag äntligen bukt med den här ångesten (tack vare mej själv, min terapeut och en gyn.läkare) och det kändes roligt med sex igen. Då var det mer en bekräftelse på att jag blivit fri från ångesten att jag ibland räknade efter, men det har gått överstyr och blivit en fixering.

Lösning:
*Min man var inte riktigt med på noterna när jag föreslog att vi skulle ha sex max två gånger i veckan (han har blivit bortskämd) men jag har bestämt mej för att jag inte får ta initiativ mer än två gånger per vecka, för att komma ifrån prestationstanken.
* Minfulness. Varje gång prestationstanken kommer ska jag se den men sedan välja att fokusera på nuet istället för att ge efter och börja räkna.

Stressen jag känner när vi har sex bottnar nog i den långa tiden vi varit småbarnsföräldrar. Speciellt minstingen har varit jobbig och vaknat när man minst anar det. Dessutom kommer tankar om att det är sent och att jag kommer att vara trött i morgon. Detta grundades väl också i småbarnsträsket eftersom vi haft väldigt morgonpigga barn. Därför har det blivit så att vi för att slippa bli avbrutna kört med säkra kort.

Lösning:
* Mindfulness, att vara närvarande i stunden och med varandra. När man fokuserar på det man gör så gör man det automatiskt långsammare. Tänker också på "russinövningen" som vi gjorde "på mindfulnesskursen" där man ska utforska ett russin så att man kan känna igen det bland alla russinen i paketet. Att göra detta med t.ex. en hand blir ju väldigt sensuellt.
* Ha sex tidigare på kvällen.


Inte vara kontrollerande  
Låta ske (inte överplanera)  
De har två känns tyngre och kräver mer tid. Här ingår ju t.ex. städschemat och mitt extraprisstopp.
      

Mindfulness/Medveten närvaro verkar vara lösningen på det mesta. Nu ska jag bara jobba med det här också. Och kanske finns det fler lösningar på ett djupare plan. Jag har ganska lätt för att intellektuellt ta fram lösningar som ser bra ut utan att egentligen känna efter ordentligt. Att prestera för att visa upp istället för att göra det för min egen skull. Nu när jag jobbar mycket med medveten närvaro (oj, vad jag växlar begrepp) så blir det en sådan där automatisk lösning på varje problem. Kanske är det så det är, eller också finns det fler svar.

Nu har jag hårdbevakat mitt kontrollbehov och inte gett det en chans att ta över på hela helgen:

- jag lät bli att föreslå helgens meny vid min frånvaro (trots att jag vet att min man nog är bättre på matlagning än vad jag är så vill jag gärna vara där och peta även när jag är frånvarande).

- jag litade på att min man skulle komma ihåg att lägga fram adventspaketen till barnen.

- jag påminde inte om lappen som skulle fyllas i till dagens utvecklingssamtal om 5-åringen.

Och kan ni tänka er, jag kom hem till mätta och glada barn. Och lappen koms ihåg i morse efter en felhörning.

Veckans utmaning:
- inte lägga mej i julkortstillverkningen.
- inte påminna om avläsningen av vattenmätaren som skulle varit gjord i november.

Men det är som det sägs, så här i början tar det mer energi att låta bli än vad det skulle gått åt för att göra det själv. Men i längden ska det bli bättre.

Klockan är sju och alla barnen ligger i sina sängar.
Puh, vad skönt.
Nu har äntligen lite ensamtid.

Känslan som jag har när jag har haft mycket runt omkring mej har jag kommit på att jag känner igen sedan flera år tillbaka. Jag har ett stort behov av att vara ensam, men jag har tryckt undan det behovet de senaste åren. Och varit MAMMA. Jag kan inte minnas att jag någonsin dragit mej undan och bara velat vara i fred sedan sonen föddes.  Möjligen att jag valt att ta hand om disken för att få en liten paus från barnen.

Nu har känslan kommit tillbaka och jag har insett att det är just ensam jag behöver vara. Och att det inte är för att jag mår dåligt utan att jag alltid har haft perioder när jag dragit mej tillbaka. Kanske att det är starkare nu, eller att jag behöver vara mer ensam, men det är inget konstigt iallafall.

Jag har tänt en brasa och sitter i fåtöljen men mugg glögg och bara myser. Ensamma kvällar är någonting speciellt. Jag tror att det är för att det inte finns några måsten då. Ingenting behöver göras som inte kan vänta tills imorgon.
Min man har satt en gräns vid klockan åtta. Efter det gör han inget hushållsarbete. Det har jag retat mej fruktansvärt på, man gör väl tills det är färdigt. Men nu tycker jag att det är ganska klokt tänkt.

Mannen ja, han har problem med att hinna igenom sina städpunkter vecka efter vecka. Vilket han gnäller lite över. Men jag har svårt att förstå klagomålen. Städningen ska ju göras. Och vi har ingen pedantnivå utan en trivselnivå.