terapi 070824
Jag sa som det var, att det känns stressigt och jobbigt med KBT men att jag ändå vill komma vidare. Terapeuten trodde att jag nog hade tömt alla krafter innan sommaren. Att mina stora ansträngningar och stressen, men väldigt små förbättringar lett till att jag blivit utmattad. Vi är helt överens om att hushålla med energin framöver, göra en sak i taget. Det känns bra!
Vi satte upp mål för vårt fortsatta arbete:
- kunna köra bil ensam dit jag vill
- kunna arbeta
- ha mänskliga krav på mej själv
- kunna säga nej till andra
- kunna säga nej till mej själv
- jag är OK utan att jag behöva göra saker
- stå för den jag är och vad jag vill
Vi pratade även om självkänslan, och min kontrollperson.
Eftersom jag inte klarar av regelrätt KBT-träning just nu har vi lagt upp en "slappare" variant som jag ska styra själv, med stöd av terapeuten. Det känns ju bra för självkänslan att han tror att jag klarar av detta själv!
Det som är viktigt att tänka på är:
- frekvensen. Minst tre gånger i veckan ska jag köra bil. Jag behöver inte bokföra mina träningar (det känns stressande).
- säkerhetsbeteenden. Jag ska tänka på att ta bort mina säkerhetsbeteenden för att få bäst effekt.
- tiden. Ibland kan det bara vara att ta sej över den mentala spärren för en uppgift, och då behöver jag inte tänka på hur lång tid jag ska träna, men om jag får stor reaktion i kroppen ska jag köra i minst 30 minuter.
- belöningar. Mycket viktigt! Och att jag lär mej att se det som var bra, och inte bara det som gått dåligt. Att bara ta sig ut är ju kanonbra och värt att belöna!
Mitt mål för nästa vecka är att köra till Ikea. Jag tänker att jag ska ha roliga saker som mål så känns det mer positivt. Ikea - Coop - coop med rödljus - stan med rödljus - coop på motorväg - brorsan på motorväg...
Men först alltså Ikea. Kan ju belöna mej med något när jag ändå är där :)
Med detta upplägget får vi mer terapitid till att jobba med mitt inre, vilket känns bra.
Terapeuten föreslog några metoder:
-medveten närvaro (för att minska min inre stress)
- avslappning
- "tankeanalys" (bli medveten om vilka tankar som ger negativa känslor och därifrån ta reda på vad som styr mej)
- "livsområden" (att punkt för punkt gå igenom olika områden i livet och vad jag har för krav på mej själv och mina drömmar och förväntningar inom varje område)
- exponeringsexperiment kissnödig (att gå ut och gå när jag är kissnödig)
Rent spontant tycker jag ju att allt verkar jättespännande.Utom det sista då. Det får nog vänta. Dock trodde terapeuten att det skulle lossna inom de andra områdena också om det här gick bra. Men jag vet inte...känns jättejobbigt...
Jag har ju bilkörningen att jobba med, så en av de andra punkterna får nog räcka. Fast jag skulle ju gärna vilja göra allt på en gång. För jag vill ju så gärna bli bra! Nu! Men det går ju inte!
otakt
Kan det vara på grund av medicinen, kanske?
KBT
Inte stress inför att jag snart ska tillbaka till jobbet. Utan minnet av den stress jag utsatte mej för i våras.
Pressen jag kände att hela tiden göra framsteg, så att jag inte skulle behöva ta anti.depmedicin. Stressen över att få ihop alla gånger jag behövde för att "få godkänt", eller helst mer än godkänt, varje vecka. Pusslandet när något barn var sjukt, när mannen var ute och reste...det fanns ingen ursäkt för att mej. Inte ens egen sjukdom.
Det här måste jag verkligen ta upp till diskussion på fredag. Hur vi ska göra för att gå vidare utan att jag hamnar i det här igen. Eller jag kanske inte "får" börja med KBT än, man ska ha ätit medicinen i tre månader först, så att man vet att förbättringarna inte beror på medicinen. Och ska jag dessutom öka dosen så kanske jag får vänta längre. Men med samtalsstöd kan jag nog klara det själv, jag vet ju mycket väl hur man gör...
Shit, alltså, att jag kunde göra så med mej själv under övervakning av en psykolog! Att jag kunde gå på så hårt att jag nästan tre månader senare får ont i magen av minnet...
terapitid
Ska bli skönt att få ventilera lite tankar och komma i ordning.
Nu väntar jag bara på ett samtal från vårdcentralen. Min läkare hade inte lämnat schemat för nästa vecka än.
Sjuklingen har ätit lite och det verkar ha gått bra. Storebror är superengagerad. Springer och fyller på saft, målar teckningar och är allmänt omtänksam. Gulligt! Han kom på att vi ska ha fiskgratäng med potatismos till middag. För det är ju bra för magen. Och det är det ju.
Tur att man har lite hjälp.
nattuggla
en banan
ett glas mjölk
ett huvud fullt med surriga tankar
hoppas att det hjälper
är trött
men kan inte sova
dosökning
Bäst att skriva upp det. Jag tänker nämligen inte tänka på det mer.
Hoppas att jag då slipper ångesten jag haft när jag trappat upp tidigare.
fem veckor med medicin
Fyra veckor med 20 mg. Tänkte att jag skulle skriva ner nuläget, innan jag ökar dosen.
Det är så lätt att glömma bort annars.
Om ångesten kommer, så har jag något positivt att fokusera på.
Fast det ska inte vara lika jobbigt att öka denna gången, sa doktorn.
Bra:
- mindre irriterad
- mindre sur
- lite bättre tålamod
- gladare
- mindre förväntansångest
- ingen allmän oro
- "kapade" panikattacker
- mer kär
- mer sexlust (kan ju hänga ihop m. föregående punkt)
och det går oftast bättre nu.
- gått ner 2 kg
Mindre bra:
- mer lättväckt på natten
- svårare att somna om
Så medicinen har bara varit positiv! En dosökning borde väl ge bättre effekt på ångesten men förhoppningsvis inte mer biverkningar. Ska öka på onsdag.
nu har läkaren ringt
Vi bestämde att jag ska öka medicinen till 30 mg. Ska dock vänta tills på tisdag, för på fredag ska vi åka till Malmö och hälsa på min syster. Ska bli skoj men det känns också jättejobbigt!
Läkaren tyckte absolut att jag ska gå ut och gå varje dag i minst 30 minuter.
Vad bra att jag redan har det i min må bra-plan.
väntar...
Jag har stängt in mej i sovrummet för att få prata i fred.
Nu har det gått 40 minuter.
Börjar bli sugen på frukost.
Tur att jag tog datorn med mej!
medicinen har nog börjat verka nu
Lassade in i bilen och tänkte köra hem över industriområdet. Men råkade svänga ner på motorvägen. Hjälp! Kroppen rusade - men sen mattades det av mer och mer. Det blev aldrig någon panikattack.
Det är nog medicinen som börjat verka. Jag har i stort sett ingen förväntansångest alls. Och nu har jag ju gjort flera jättejobbiga grejjer.
Jag känner mej också mer positiv tycker jag. Mer levande, på något sätt.
Nu kommer barnen hem från dagis. Ska mysa lite med dem
Förresten, skriver ni också inköpslistor i den ordningen grejjerna finns i affären?
antidep.medicin
(med småbarnsföräldramått mätt)
men någon himlastormande upplevelse
blir det inte
nästan....
nästan....
Mot (för?) sexlust kan man få piller, sa doktorn
men för orgasm?
massagestav i födelsedagspresent
kanske?
ringde till FK
Hon avslutade med:
"ja, i augusti när medicinen verkar så går det nog bra med körandet"
Hua! Nu blev det jobbigt igen.
Men
min läkare vet ju bäst.
I augusti ska vi träffas och göra upp en ny plan
utifrån hur jag mår då
nu ska jag inte jobba med det
utan bara må bra!!
försöka iallafall...
hos läkaren
Hon är så bra för hon accepterar inte mina svar utan ställer följdfrågor så att jag verkligen måste tänka till. Och då kommer de riktiga svaren fram.
Till exempel på frågan "Hur mår du?" svarade jag "Jo, det är lite bättre nu. bl.a. bl.a. bl.a." Efter några frågor till insåg jag att det inte är det...
"Du måste tillåta dej själv att må dåligt", sa hon. Jaa, det gör jag nog inte.
Hon tyckte oxå att det var konstigt att min terapeut inte bestämt än hur lång semester han ska ha.
Jobbar man med människor som mår dåligt borde det ju inte vara så svårt att räkna ut att det känns skönt att få ett datum att se fram emot. Speciellt när man har så lång utbildning i ämnet...
Fast jag tycker det är fascinerande med människor som inte bestämmer och planerar. Så olikt mej.
Att jag har mer ångest nu trodde hon både är en effekt av medicinen och att jag har sommaruppehåll från terapeuten. Och att jag känner efter mer eftersom det stod i biverkningslistan att man kan få mer ångest.
Ett positivt möte idag! Jag känner mej verkligen lyckligt lottad som både har en läkare och en terapeut som förstår och stöttar mej!
Om två veckor ska vi höras av på telefon för att eventuellt öka dosen till 30 mg. Det var egentligen lite för tidigt att avgöra, men sen går hon på semester.
sommarlov
Inga förväntningar på mej från terapeutens sida inför sommaren, mer än att jag ska ha en bra sommar och njuta så mycket jag kan. Och en förhoppning om att jag inte ska bli sämre. Känns skönt!!!! Nu ska jag bara göra upp med mina egna krav oxå - "det vore ju bra om jag kan köra till jobbet i augusti"-tankar finns i min hjärna.
Jag tycker fortfarande att det är helt fantastiskt att han tog det här med att jag inte orkar mer på så stort allvar. Så pass att jag inte ens fick någon KBT-plan för sommaren.
Men det var ju ett stort genombrott att jag började lyssna på mej själv.
Vi bestämde att "att åka till jobbet" bara är ett delmål. Att målet är att jag ska kunna leva som jag vill, utan egna och andras krav. Jag sa att jag hade pressats av andras krav istället för att det var min vilja som drivit mej. Men det är ju svårt att säga högt, för det låter ju som att man inte vill jobba, och det är ju inte det jag menar. Mer kanske att tempot jag höll i KBT:n var anpassat till andras förväntningar.
Fick väldigt mycket sagt idag, faktiskt. Bloggen tyckte han var en bra idé och sen föreslog han en "Det här har jag gjort bra"-lista. Som jag ju redan gör (Positivt). Då föreslog han en "Jag är glad för"-lista. Som jag ju oxå gör (Tack).
Innan jag gick sa terapeuten leende "Du har en hel del Luther i dig, va?". Och så är det nog!
Min sommarplan
Planera in egentid
När hela familjen är hemma har jag lätt för att glömma bort mina behov. Att jag mår bra är lika viktigt som att altantaket blir utbytt!
Nivån jag ska hålla under sommaren
Handla själv på ICA
Åka till stan, köpcenter mm
Köra bilen med sällskap
Åka på utflykter typ badstrand
För att inte bli sämre ska jag:
- göra saker
- följa med på saker
kort sagt: LEVA
- vara uppmärksam på säkerhetsbeteenden
- stämma av ett par gånger under sommaren hur jag ligger till
Varningssignaler
som tyder på att det börjar gå bakåt:
- mer förväntansångest
- jobbigare i situationen
- jag får tvinga iväg mej
Strategi för att komma tillbaka
om det börjar gå bakåt ska jag:
- göra en KBT-plan för den situationen och följa den
förbättringsområden
Det här är är förbättringsområden jag hittat:
- för höga krav på mej sjäv
- stressad
- är nästan aldrig riktigt närvarande
- stort kontrollbehov
- oroar mej för saker som inte hänt (och oftast aldrig inträffar)
- katastroftänker om saker som inte hänt
- katastroftänker om saker som hänt
- låg självkänsla, tror jag
- (för) hög moral + rädsla för att "åka fast"
Skulle ju skriva det i en positiv anda, men jag raddade visst upp det som om rubriken varit "detta är mina problem".
När vi jobbade med min skräck för att köra bil sa terapeuten att jag katastroftänker om döden. Hemma vände jag på det och tänkte "Varför vill jag leva?" och då kom jag inte på några anledningar förrutom att jag vill vara med barnen och mannen + att nära o kära skulle bli ledsna. Inte så bra va? Sen tänkte jag att det säkert var så eftersom det mesta utanför hemmet just nu är förenat med ångest.
Man får väl ta en sak i taget. Som jag (omedvetet) gjort med våra matvanor : jag har kört en sak i taget tills det gått automatiskt och sen fokuserat på nåt nytt: grönsaker, fullkorn, socker, fetter...och just nu är det fisk. Små förändringar under lång tid.
Jag har ju lagt mej till med dessa tankesätt under hela mit liv, så det måste ju få ta tid att rätta till.
I terapin har vi ju börjat nosa lite på mina krav på mej själv. Men på måndag är ju sista gången innan sommaren och jag känner att jag vill ha några verktyg att jobba med under sommaren.
dag 4
Kanske är det därför jag har gått ner 1 kg sedan i lördags.
-Tänkte på min KBT när jag läste ett stycke i Pilgrimsresan: "Jag frågade varför han inte hade lärt mig Rams andning tidigare, eftersom jag varit trött många gånger förr under vår vandring. "För att du aldrig har visat det...""
Så var det. Jag var jättetrött ett bra tag men sa inget. Eller rättare sagt, jag sa det en gång men då började terapeuten prata om medicin. Så sedan höll jag min trötthet för mej själv, för någon medicin skulle jag minsann INTE ha!! Minns att jag tyckte det var jobbigt att jag inte kunde prata om hur jobbigt det var i bland med alla övningar, på terapin. Alla har väl vissa svackor i träningen, även om man har medicin, tänkte jag, och kände mej jättearg på terapeuten.
Skulle nog ha sagt allt det där, men jag kände en period att jag inte fick lika bra kontakt längre (var det när jag bytte till första tiden på måndagar?), han kändes trött och lite ointresserad. Skulle jag väl också ha sagt tidigare....pratade ut ordentligt för tre gånger sedan (efter det att jag "hetstränat" i en vecka p.g.a. att han sa gången innan att det "går lite segt" m.m.) . Efter den gången har terain varit bra igen.
Känner mej inte lika ihåligt trött längre på kvällarna, men att ha "måsten" under veckan, som KBT-träningen innebär, känns fortfarande övermäktigt. Bäst att ta det lugnt. Ska börja med lite promenader när jag känner för det iallafall. Börjar med min "säkra" runda.
dag 3
Det var föräldramöte inför ettan. Vi fick se klassrummet och träffa fröken. Hon var 60+ men verkade vara ung i sinnet. Två av Maxis kompisar kom i samma klass. Och två av tjejerna från dagis som bor i närheten. Han var vaken när vi kom hem (mamma var barnvakt) och blev glad - sen var han så uppspelt att han inte somnade förrän efter nio.
Jag har fått en kommentar tillbaka i bloggen. Va kul.
Uppdatering:
Kunde inte somna. Kände mej lite speedad, som när man druckit för mycket kaffe. Jobbigt. När jag tänker efter har jag nog känt mej lite så på dagarna också. Och allting känns liksom klarare, tydligare. Både tankarna och omgivningen. Ser allting med större kontraster.
dag 2
Ska fråga terapeuten imorgon.
dag 1
Nu har jag stoppat i mej första pillret. Känns som att hoppa fallskärm (kan jag tänka mej): blunda, kasta sej ut i det okända och hoppas att skärmen väcklar ut sej.
En halv tablett.
Startvikt: 67 kg
Uppdatering kl 21.30
Fick mens idag och då brukar jag ju känna mej lite allmänt konstig så det är svårt att säga om jag känner nåt.
Har inte märkt någon ökad ångest, snarare mindre än vanligt, men det kan bero på mensen.
Har kommit på mej själv ett par gånger med att sitta och gunga med foten, Det brukar jag inte göra.
Har haft lite ont i huvudet. Det brukar jag nästan aldrig ha.
så gick läkarbesöket
Kollade hB oxå och jag hade 127=jättebra. Då är det nog mitt allmänna tillstånd som gjort mej trött och lite yr.
Efteråt åkte jag hem till E som hade öppet hus för me&I. Köpte två tröjor. Satt och pratade och kom plötsligt på att det var en kvart kvar tills jag skulle hämta på dagis. Fick rusa! Kväll med tacos och vin för sista gången på länge. Fast på dagis hade dom jättekul och ville inte hem - var ute och hoppade i rockringar. Och på skolan spelade V fotbollsspel och ville inte heller hem. Suck och tjat! Gick dock bra utan några panikkänslor. Skönt att dom trivs iallafall!!!!Hellre lite jobbiga hämtningar än gnäll vid lämningen.
