läkarbesöket
Jag skulle egentligen vilja sjukskriva dej i ett år framöver, sa läkaren. Så att du och terapeuten i lugn och ro får komma tillrätta med dej själv och din stress. Men å andra sidan tror jag att det kan vara nyttigt framöver att du får lite annat att tänka på och att det därför kan vara bra om du börjar jobba lite, så jag sjukskriver dej tre månader till till en början.
Vidare höll hon med om terapeutens bedömning om utmattningssymptom (har nu fått någonting med stress med i sjukintyget). Hon trodde inte att panikångesten var det stora "problemet".
Hon tror att en anledning till att motorvägen känns så jobbig är att jag helt enkelt inte är redo för att jobba än. Men å andra sidan ville hon höja medicindosen till 60 mg. Alltså maxdos. Och se vad det kan göra åt min förväntansångest angående kissnödigheten.
Jag satt på helspänn hela tiden. Hon jobbar så att hon vill diskutera olika tankar, t.ex. tanken på om jag ska börja jobba. Så innan slutet hade jag ingen aning om hur länge jag skulle bli sjukskriven. OM jag skulle bli det...
Fast nu kände jag ändå att jag kunde säga vad jag kände och tyckte.
Min reaktion:
Hjälp är jag så dålig???!!!!?????
Då är jag ju inte tillbaka på jobbet i år....
Skönt ! Lättnad!
Oro för medicinökningen. Hur kommer det att påverka mej?
Men framför allt är jag förvirrad. Och rädd. Inga krav på mej från läkaren...inga måsten som ska uppfyllas....det innebär ju att jag helt och fullt måste lyssna på mej själv...vad jag vill....och vad jag orkar....HJÄLP!
Men samtidigt känns det som att jag inte vågat känna efter till hundra. Kanske är det därför jag inte kunnat gråta? Jag har hela tiden känt pressen, varit tvungen att visa min vilja att jobba...genom att kämpa och göra framsteg.
Det har inte känts så under tiden...men kanske är det så...kanske är det därför jag är så ledsen nu.
Det är ju precis det här som jag har pratat med terapeuten om. Jag borde ju vara glad för att min läkare är inne på precis samma linje....och det är jag ju...men ledsen ändå....
För jag har ju exakt samma känsla som hon hade...jag vill börja jobba MEN jag är nog inte redo för det.
Vidare höll hon med om terapeutens bedömning om utmattningssymptom (har nu fått någonting med stress med i sjukintyget). Hon trodde inte att panikångesten var det stora "problemet".
Hon tror att en anledning till att motorvägen känns så jobbig är att jag helt enkelt inte är redo för att jobba än. Men å andra sidan ville hon höja medicindosen till 60 mg. Alltså maxdos. Och se vad det kan göra åt min förväntansångest angående kissnödigheten.
Jag satt på helspänn hela tiden. Hon jobbar så att hon vill diskutera olika tankar, t.ex. tanken på om jag ska börja jobba. Så innan slutet hade jag ingen aning om hur länge jag skulle bli sjukskriven. OM jag skulle bli det...
Fast nu kände jag ändå att jag kunde säga vad jag kände och tyckte.
Min reaktion:
Hjälp är jag så dålig???!!!!?????
Då är jag ju inte tillbaka på jobbet i år....
Skönt ! Lättnad!
Oro för medicinökningen. Hur kommer det att påverka mej?
Men framför allt är jag förvirrad. Och rädd. Inga krav på mej från läkaren...inga måsten som ska uppfyllas....det innebär ju att jag helt och fullt måste lyssna på mej själv...vad jag vill....och vad jag orkar....HJÄLP!
Men samtidigt känns det som att jag inte vågat känna efter till hundra. Kanske är det därför jag inte kunnat gråta? Jag har hela tiden känt pressen, varit tvungen att visa min vilja att jobba...genom att kämpa och göra framsteg.
Det har inte känts så under tiden...men kanske är det så...kanske är det därför jag är så ledsen nu.
Det är ju precis det här som jag har pratat med terapeuten om. Jag borde ju vara glad för att min läkare är inne på precis samma linje....och det är jag ju...men ledsen ändå....
För jag har ju exakt samma känsla som hon hade...jag vill börja jobba MEN jag är nog inte redo för det.
läkarbesöket
Lättad
Ledsen
Och utmattad
Efter en timmes känslomangling hos doktorn.
Måste samla mej lite
Sedan berättar jag
Ett positivt möte
Men ändå vill jag bara gråta...
Ledsen
Och utmattad
Efter en timmes känslomangling hos doktorn.
Måste samla mej lite
Sedan berättar jag
Ett positivt möte
Men ändå vill jag bara gråta...
inga tider
Min terapeut har ringt. Han tyckte inte att vi skulle sätta några datum. Han tror att det är en del i varför det inte har gått så bra tidigare, och att jag inte tillhör den kategori som man behöver pusha på. Om läkaren insisterar så kan hon ta diskussionen med honom.
Vilken lättnad. Skönt att terapeuten var på min linje.
Och jag gör ju verkligen framsteg oxå...så det kan hon ju inte klaga på...
Vilken lättnad. Skönt att terapeuten var på min linje.
Och jag gör ju verkligen framsteg oxå...så det kan hon ju inte klaga på...
prestationskrav
Nu har jag ringt till min terapeuts telefonsvarare.
Och bett honom ringa mej imorgon.
Jag känner att jag behöver diskutera igenom det här med tiden.
Å ena sidan vet jag ju att jag mår bäst av att inte ha något datum för när jag ska vara tillbaka på jobbet.
Men å andra sidan så vill väl läkaren och framförallt kanske FK sätta en tid.
Bara tanken på ett datum när jag ska börja arbetsträna får mej att må jättedåligt.
Känner mej stressad. Hinner jag?
Känner kraven. Kan jag tills dess?
Det som för dem är ett preliminärt datum,
är för mej ett måste att uppfylla.
Prestera, annars...
Ja, vaddå...?
Och bett honom ringa mej imorgon.
Jag känner att jag behöver diskutera igenom det här med tiden.
Å ena sidan vet jag ju att jag mår bäst av att inte ha något datum för när jag ska vara tillbaka på jobbet.
Men å andra sidan så vill väl läkaren och framförallt kanske FK sätta en tid.
Bara tanken på ett datum när jag ska börja arbetsträna får mej att må jättedåligt.
Känner mej stressad. Hinner jag?
Känner kraven. Kan jag tills dess?
Det som för dem är ett preliminärt datum,
är för mej ett måste att uppfylla.
Prestera, annars...
Ja, vaddå...?
inställt
Det blir ingen terapi idag. Han är hemma med sjukt barn.
Lite tråkigt, men så är det.
Så. Vad ska jag nu göra idag?
Kanske ta en tur till IKEA.
Men först en kopp kaffe.
Och då vet jag ju var jag ska tillbringa förmiddagen iallafall.
Men det är det värt!
Lite tråkigt, men så är det.
Så. Vad ska jag nu göra idag?
Kanske ta en tur till IKEA.
Men först en kopp kaffe.
Och då vet jag ju var jag ska tillbringa förmiddagen iallafall.
Men det är det värt!
inför terapin
Imorgon ska jag prata om min kissnödighetsångest och att det visst är vanligt. (Jag undrar om han erkänner att han sagt att han aldrig hört talas om andra liknande fall...) Och diskutera mina nya tankar om detta.
På måndag ska jag till läkaren och jag tror att hon vill upprätta en ny plan för återgången till arbetet. Det vill jag diskutera med terapeuten imorgon. Jag känner att jag inte vill sätta några tider. Det stressade mej enormt i våras. Även om de bara är preliminära så är jag ju en sån som gärna vill klara uppsatta mål. Till varje pris, visade det sej dessutom.
Sedan fortsätter vi väl att bena bland mina måsten och borden. Och hur jag ska göra för att släppa det jag väljer bort. Kanske även ta upp känslan av att jag inte vågar stå för det jag vill och att måste då är ett sätt att komma undan.
Ja just det, sen var det ju det här med mitt vardagsplanerande som jag skulle försöka minska på. Det har ju gått ganska bra. Fast å andra sidan har jag inte gjort så mycket om dagarna den här veckan.
Medveten närvaro har jag inte kört så hårt med den här veckan.
Däremot har jag kört mycket bil. Och ensam på motorvägen flera gånger!!!!
terapi 071005
I dag var det prat, prat, prat. Om stressen jag känner över vardagen. Om pressen jag känner på att bli bra. Om mitt planerande. Om att jag inte bara kan vara. Om mina inre regler som bestämmer och ger mej dåligt samvete. Om hur jag gör allting till ett måste. Till och med planerar in när under dagen som jag ska läsa en bok.
Det blev ett något förvirrat samtal. Eller hur jag ska uttrycka det. Jag hade svårt att få fram vad jag menar, hur jag upplever situationen. Och terapeuten hade svårt att förstå hur jag menade.
Till exempel det här med städning. Jag går omkring och känner mej stressad över att det är så stökigt, men ändå gör jag ingenting, kanske plockar lite här och lite där. Terapeuten kontrade med att man inte behöver ha krav på sej att dammsuga ett visst antal gånger i veckan. Men det är inte så det är... det är själva röran som är stressande. Att det blir likadant med en gång igen. Jag är inte stressad för att jag har en massa städmåsten som jag utför hela dagarna, jag blir stressad över att jag INTE gör någonting åt röran. Och stressad över röran som sådan.
(Det där sista sa jag inte i förmiddags, men det är så det är. Jag är stressad för att jag inte förmår mej att ta tag i oordningen.)
Till nästa vecka ska jag skriva upp mina vardagsgrejjer i en Måste - Borde - Vill lista. Antar att jag har väldigt mycket måsten...
Och så ska jag ta det lite lugnt med Medveten Närvaro och bilkörningen. Lite beroende på var det hamnar på min lista. Men det är svårt.
Kanske till och med försöka att inte planera mina dagar, utan ta det som det kommer. Alternativt medvetet bryta min planering. Detta för att på sikt minska mitt planerande.
Jag pratade också om medicinen. Att jag kände kravet på att bli ångestfri i och med att jag äter antidepressiv medicin. Men terapeuten sa (vilket jag ju egentligen visste...) att man inte blir av med ångesten. Den dämpas bara. Så det är inget konstigt med att jag fortfarande känner ångest. Nu ska jag öva mej på att välkomna den igen, istället för att försöka mota bort den. Det är helt okej med panikkänslor och ångest. Skönt!
inför terapin
Imorgon är det ju fredag igen. Och jag har inte gjort andra delen av min KBT-analys. Den om kissnödigheten. Som är den jobbigaste. Kanske tar jag mej an den ikväll. Får se.
Den här gången vill jag prata om acceptans, vardagsstressen och panikångesten.
Och lite reflektioner kring meditationen och medveten närvaro.
Funderade lite på hans fråga förra gången. Om han tyckte det kändes bra att prata om många saker eller om vi skulle rikta in oss djupare på någonting. Svaret är nog att det varierar. Jag har alltid en lista med saker att ta upp. Ibland pratar vi bara om någon punkt, ibland hinner vi dra igenom allt på listan. Men jag har gärna en läxa att jobba med till nästa gång. Och har jag inte det brukar jag ge mej själv tankeläxa. Som till exempel det där med acceptans.
Den här gången vill jag prata om acceptans, vardagsstressen och panikångesten.
Och lite reflektioner kring meditationen och medveten närvaro.
Funderade lite på hans fråga förra gången. Om han tyckte det kändes bra att prata om många saker eller om vi skulle rikta in oss djupare på någonting. Svaret är nog att det varierar. Jag har alltid en lista med saker att ta upp. Ibland pratar vi bara om någon punkt, ibland hinner vi dra igenom allt på listan. Men jag har gärna en läxa att jobba med till nästa gång. Och har jag inte det brukar jag ge mej själv tankeläxa. Som till exempel det där med acceptans.
terapi 070928
Medveten närvaro
Jag tycker att övningarna har känts bra. Jag känner mej avslappnad, lugn och harmonisk efter en övning.
Jag ska gå vidare med nästa steg i programmet. Vilket innebär:
Meditation
Lång andningsmeditation sex dagar av sju.
Andrum
Tre kortare andningspauser under dagen.
Dagens otrevliga händelse
Den här veckan ska jag vara närvarande i en mindre trevlig händelse varje dag
Promenad
Gå en promenad med medveten närvaro varje dag.
Det här kan ju bli jobbigt eftersom jag inte har tagit mej ut på promenad på länge. Men jag behöver inte gå långt. En sväng runt kvarteret räcker.
Toppar och dalar
Vi pratade om det jag kommit fram till, mina strategier för att minska mina toppar och den träning jag redan gjort.
Jag ska fortsätta försöka vara medveten om när jag får en impuls och försöka följa mina strategier för att inte göra något förhastat.
Acceptans
Vi pratade lite om Anna Kåvers bok och mina tankar runt det jag har läst hittills. Att jag känner att jag inte accepterar den verklighet som jag lever i nu, utan försöker komma ur den så snabbt som möjligt och därför blir stressad.
Att jag är väldigt självkrititsk och inte accepterar den person som jag är nu. Utan har en massa fel och brister som jag försöker rätta till. Men jag är ju bra som jag är.
Stress
Vi diskuterade mitt planerande och hur det stressar mej. Och jag tog upp hur jag känner mej inför vår ekonomi. Att jag har katastroftankar om framtiden som jag försöker trygga genom att spara så mycket som möjligt nu. Vilket leder till stress och dåligt samvete eftersom pengarna vi sätter av till mat och nöjen nästan aldrig räcker, utan vi måste ta från sparkontot. Vilket ger mej dåligt samvete.
Idag ska jag lägga in räkningarna och då ska jag sätta in pengar med mer marginal på våra konton. Vi kanske ska bestämma en summa som vi ska spara varje månad istället för att spara allt som blir över? Att kunna leva nu och unna mej idag istället för att bara lägga undan till morgondagen känns viktigt.
Angående framtidsoron så måste jag acceptera att jag har orostankar. Titta på dem och bestämma mej för om det är någonting att oroa sej för eller om jag ska använda strategier för att bli av med tankarna. Låter ju inte så enkelt...
Andning
Jag tog upp att jag tycker att andningen fungerar bättre nu. Och att jag känner att jag har en bättre kroppsuppfattning än tidigare. Och att jag tror att det beror både på andningsövningarna, kroppsskanningen och styrketräningen. Terapeuten kunde inte annat än hålla med.
Bilkörning
Jag fick nya tankeanalyspapper och ska göra nya tankeanalyser över bilkörningen till nästa gång.
I övrigt fortsätter jag en vecka till med bilkörning in till stan. Eftersom jag hade mens den här veckan så var det inte lika laddat att gå på stan.
Mycket om lite eller lite om mycket
Terapeuten ställde frågan hur jag vill att terapin ska se ut. Ska vi prata om det som kommer upp eller ska vi styra det mer och prata djupare om ett ämne. Idag avhandlade vi ju väldigt mycket saker. Kanske för att det här är saker som jag har gått och tänkt på ganska länge och egentligen varit ganska klar på vad jag ska göra med, men att det ändå är skönt att ta upp dem till diskussion och få mina tankar bekräftade.
Annars tycker jag nog att det är bättre att få något ämne att fundera mer kring hemma och sedan diskutera på terapin. Jag behöver ju ofta ganska mycket tid på mej för att komma fram till sanningen.
Jag tycker att övningarna har känts bra. Jag känner mej avslappnad, lugn och harmonisk efter en övning.
Jag ska gå vidare med nästa steg i programmet. Vilket innebär:
Meditation
Lång andningsmeditation sex dagar av sju.
Andrum
Tre kortare andningspauser under dagen.
Dagens otrevliga händelse
Den här veckan ska jag vara närvarande i en mindre trevlig händelse varje dag
Promenad
Gå en promenad med medveten närvaro varje dag.
Det här kan ju bli jobbigt eftersom jag inte har tagit mej ut på promenad på länge. Men jag behöver inte gå långt. En sväng runt kvarteret räcker.
Toppar och dalar
Vi pratade om det jag kommit fram till, mina strategier för att minska mina toppar och den träning jag redan gjort.
Jag ska fortsätta försöka vara medveten om när jag får en impuls och försöka följa mina strategier för att inte göra något förhastat.
Acceptans
Vi pratade lite om Anna Kåvers bok och mina tankar runt det jag har läst hittills. Att jag känner att jag inte accepterar den verklighet som jag lever i nu, utan försöker komma ur den så snabbt som möjligt och därför blir stressad.
Att jag är väldigt självkrititsk och inte accepterar den person som jag är nu. Utan har en massa fel och brister som jag försöker rätta till. Men jag är ju bra som jag är.
Stress
Vi diskuterade mitt planerande och hur det stressar mej. Och jag tog upp hur jag känner mej inför vår ekonomi. Att jag har katastroftankar om framtiden som jag försöker trygga genom att spara så mycket som möjligt nu. Vilket leder till stress och dåligt samvete eftersom pengarna vi sätter av till mat och nöjen nästan aldrig räcker, utan vi måste ta från sparkontot. Vilket ger mej dåligt samvete.
Idag ska jag lägga in räkningarna och då ska jag sätta in pengar med mer marginal på våra konton. Vi kanske ska bestämma en summa som vi ska spara varje månad istället för att spara allt som blir över? Att kunna leva nu och unna mej idag istället för att bara lägga undan till morgondagen känns viktigt.
Angående framtidsoron så måste jag acceptera att jag har orostankar. Titta på dem och bestämma mej för om det är någonting att oroa sej för eller om jag ska använda strategier för att bli av med tankarna. Låter ju inte så enkelt...
Andning
Jag tog upp att jag tycker att andningen fungerar bättre nu. Och att jag känner att jag har en bättre kroppsuppfattning än tidigare. Och att jag tror att det beror både på andningsövningarna, kroppsskanningen och styrketräningen. Terapeuten kunde inte annat än hålla med.
Bilkörning
Jag fick nya tankeanalyspapper och ska göra nya tankeanalyser över bilkörningen till nästa gång.
I övrigt fortsätter jag en vecka till med bilkörning in till stan. Eftersom jag hade mens den här veckan så var det inte lika laddat att gå på stan.
Mycket om lite eller lite om mycket
Terapeuten ställde frågan hur jag vill att terapin ska se ut. Ska vi prata om det som kommer upp eller ska vi styra det mer och prata djupare om ett ämne. Idag avhandlade vi ju väldigt mycket saker. Kanske för att det här är saker som jag har gått och tänkt på ganska länge och egentligen varit ganska klar på vad jag ska göra med, men att det ändå är skönt att ta upp dem till diskussion och få mina tankar bekräftade.
Annars tycker jag nog att det är bättre att få något ämne att fundera mer kring hemma och sedan diskutera på terapin. Jag behöver ju ofta ganska mycket tid på mej för att komma fram till sanningen.
terapi 070921
Den här veckan ska jag göra följande uppgifter sex dagar av sju. Ser ut att bli tufft. Men det viktigaste är att jag tar det i min takt utan att bli stressad. Gör jag det färre gånger så tar vi den här programpunkten en gång till. Känns bra!
Kroppskanningen
Ska fortsätta precis som tidigare. Terapeuten sa att man blir trött av avslappning när stressen lämnar kroppen. Det är en viktig del av kroppens läkande.
Medveten närvaro vid en vardagsaktivitet.
Jag tyckte det var lite stressande att hitta tid för just diskning varje dag, så vi bestämde att jag kan välja vad som helst, bara jag gör det. T.ex. tandborstning, dusch, dammsugning...
Andningsövning
En meditationsliknande övning där man ska sitta på golvet och fokusera på andningen i femton minuter.
Trevliga händelser
Varje dag ska jag vara medvetet närvarande vid en trevlig händelse. Denna ska sedan analyseras med hjälp av ett frågeformulär (vad kände jag i kroppen, vilka känslor och tankar hade jag).
Toppar och dalar
Vi gick igenom det jag kommit fram till och till nästa gång ska jag ta fram en detaljerad handlingsplan för hur jag ska göra för att kapa topparna och minska daldjupet. Försöka hitta de tidiga signalerna för att det är på gång, så att jag kan stoppa mej i tid.
Jag tänker nog mer i termer orsak och verkan. Jag tog fram en lista på varför jag tar på mej så mycket och tycker det är vikigt att rätta till dessa varför. (Jag är van att jobba så i mitt yrke. Då handlar det visserligen om plåtbitar, men principen är ju densamma. Man måste rätta till orsaken för att få bort symptomen).
Terapeuten jobbar mer med att förändra mina dagliga mönster. Kombinationen blir nog bra.
Som vanligt pratade jag en del blaj. Sa att jag när det är som sämst inte har några problem att aktivera mej hemma, utan att det stora problemet är att jag inte tar mej ut. Och det är ju så att när man har barn så finns det saker som man måste göra. Men annat gör jag ju inte. Mitt arbetsrum till exempel. Det projektet har stått still ett tag nu igen.
Bilkörningen
Körningen känns bra och jag tänker ge mej på att köra ensam ända in till stan under nästa vecka. Helst ska man ju göra det tre gånger, men det får jag se om jag orkar. Kan ju köra via trafikljusen till mamma också. Och till dotterns dans på onsdag. Det gäller att hitta naturliga träningsgånger så att det inte känns för jobbigt.
terapi
Idag var det ingen terapi. Jag har nog redan vant mej vid att gå dit på fredagar, för det känns lite tomt idag.
Men den här veckan har väl ändå varit lite av en parentes eftersom jag känt av medicinökningen.
Hmmm...nu kom jag på att jag utöver träningsprogrammet fick en uppgift att skriva om.
Kommer inte ihåg vad det var. Får väl kolla bloggen för förra veckan senare.
Men den här veckan har väl ändå varit lite av en parentes eftersom jag känt av medicinökningen.
Hmmm...nu kom jag på att jag utöver träningsprogrammet fick en uppgift att skriva om.
Kommer inte ihåg vad det var. Får väl kolla bloggen för förra veckan senare.
terapi 070907
Idag körde jag till terapin utan back-up. På vägen dit la radion av. Genast började katastroftankarna snurra...elfel...motorstopp...panikkänslor vid rödljuset. Men det gick vägen. Bilen rullade på och jag behöll kontrollen hyfsat iallafall. Hade precis satt mej i väntrummet när terapeuten kom, så jag hann inte lugna ner mej.
Vi pratade om mina toppar och dalar. Han tyckte att jag skulle utarbeta strategier för att kunna bromsa när det känns som bäst och gasa när det känns pest. På något sätt lyckas behålla kontrollen på vad jag bokar in och engagerar mej i.
Han sa att det är vanligt när man varit hemma ett tag att man tar i för mycket när man gör något. När det känns bra gör man allt. Och sen tappar man all energi och orkar ingenting. Och mår sämre för att man inte gör någonting.
Och sen när det känns lite bättre igen så satsar man järnet... Känner igen mej i det.
Fick i läxa att fundera över hur jag kan jämna ut mej. Ska skriva om det på bloggen. Gärna med analys av vilka signaler jag ska titta efter, och strategier för de olika tillstånden.
Vi diskuterade även ansvarsfördelningen i hemmet. Jag berättade om mannens kalas som han ju ansvarat för. Att jag ändå ryckte in och kände mej stressad. Jag måste bli bättre på att lämna över ansvaret, och att inte ta på mej ansvaret för hur det ser ut hemma. Om det är stökigt tycker jag på något sätt att folk (speciellt svärföräldrarna) tycker att det är mitt fel. Fast så är det ju inte.
Jag berättade om våra söndagsmöten och han tyckte att det var en jättebra idé. Föreslog att vi skulle belöna barnen om de kom ihåg mötet. Han verkar vara mycket för uppfostran genom belöning. Sa att de städar i 7 minuter hemma varje kväll, hela familjen, och om barnen säger till får de en belöning. Han hade många tankar runt hur man ska få vardagsgörat roligare. Bl.a. då att man ska göra en sak i en viss tid. Oavsett om det är färdigt eller inte. För sen längtar man till att få göra det klart nästa dag. Hmm...vet inte det jag. Tycker att det verkar rätt jobbigt att dra fram dammsugaren varje dag. Och stressigt. Men en plockstund varje dag är ju en bra idé. När vi bara var fyra i familjen städade vi i en kvart varje kväll innan Bolibompa. Det dog ut när vi blev fem och aldrig fick sova...
Till sist kom vi så in på medveten närvaro. Programmet är på åtta veckor, men vi kan dra ut lite på det om jag tycker att det blir för tufft. Fast man ska träna flera gånger i veckan för att uppnå ett bra resultat.
Vi började med en övning som hette russinövningen. Fast han hade inga russin så vi gjorde den med en halstablett. Man skulle medvetet registrera tabletten. Lära känna varje detalj. Hur den såg ut, hur den kändes. Och sedan luktade vi på den för att till sist stoppa in den i munnen och känna hur den kändes där. Formen, smaken...
Han gav hela tiden instruktioner så det var inte så svårt att vara medvetet närvarande, tyckte jag.
Övningarna som jag ska göra till nästa gång är:
Kroppsskanning. Sex dagar av sju.
Medveten närvaro när jag diskar. Sex dagar av sju.
Medveten närvaro vid måltid. En gång.
När jag skulle köra hem höll städerskan på med toaletten, så jag körde hem kissnödig. Gick bra.
Vi pratade om mina toppar och dalar. Han tyckte att jag skulle utarbeta strategier för att kunna bromsa när det känns som bäst och gasa när det känns pest. På något sätt lyckas behålla kontrollen på vad jag bokar in och engagerar mej i.
Han sa att det är vanligt när man varit hemma ett tag att man tar i för mycket när man gör något. När det känns bra gör man allt. Och sen tappar man all energi och orkar ingenting. Och mår sämre för att man inte gör någonting.
Och sen när det känns lite bättre igen så satsar man järnet... Känner igen mej i det.
Fick i läxa att fundera över hur jag kan jämna ut mej. Ska skriva om det på bloggen. Gärna med analys av vilka signaler jag ska titta efter, och strategier för de olika tillstånden.
Vi diskuterade även ansvarsfördelningen i hemmet. Jag berättade om mannens kalas som han ju ansvarat för. Att jag ändå ryckte in och kände mej stressad. Jag måste bli bättre på att lämna över ansvaret, och att inte ta på mej ansvaret för hur det ser ut hemma. Om det är stökigt tycker jag på något sätt att folk (speciellt svärföräldrarna) tycker att det är mitt fel. Fast så är det ju inte.
Jag berättade om våra söndagsmöten och han tyckte att det var en jättebra idé. Föreslog att vi skulle belöna barnen om de kom ihåg mötet. Han verkar vara mycket för uppfostran genom belöning. Sa att de städar i 7 minuter hemma varje kväll, hela familjen, och om barnen säger till får de en belöning. Han hade många tankar runt hur man ska få vardagsgörat roligare. Bl.a. då att man ska göra en sak i en viss tid. Oavsett om det är färdigt eller inte. För sen längtar man till att få göra det klart nästa dag. Hmm...vet inte det jag. Tycker att det verkar rätt jobbigt att dra fram dammsugaren varje dag. Och stressigt. Men en plockstund varje dag är ju en bra idé. När vi bara var fyra i familjen städade vi i en kvart varje kväll innan Bolibompa. Det dog ut när vi blev fem och aldrig fick sova...
Till sist kom vi så in på medveten närvaro. Programmet är på åtta veckor, men vi kan dra ut lite på det om jag tycker att det blir för tufft. Fast man ska träna flera gånger i veckan för att uppnå ett bra resultat.
Vi började med en övning som hette russinövningen. Fast han hade inga russin så vi gjorde den med en halstablett. Man skulle medvetet registrera tabletten. Lära känna varje detalj. Hur den såg ut, hur den kändes. Och sedan luktade vi på den för att till sist stoppa in den i munnen och känna hur den kändes där. Formen, smaken...
Han gav hela tiden instruktioner så det var inte så svårt att vara medvetet närvarande, tyckte jag.
Övningarna som jag ska göra till nästa gång är:
Kroppsskanning. Sex dagar av sju.
Medveten närvaro när jag diskar. Sex dagar av sju.
Medveten närvaro vid måltid. En gång.
När jag skulle köra hem höll städerskan på med toaletten, så jag körde hem kissnödig. Gick bra.
medicinen
Ett litet kom-ihåg till mej själv:
Idag har jag ökat medicindosen till två tabletter. Alltså 40 mg.
inför terapin
Pysslade med annat igårkväll så jag hann inte förbereda mej inför dagens samtal. Ska dock inte vara där förrän vid tio, så jag hinner det nu.
Jag vill prata om hur jag var förra veckan. Att det var mitt positiva jag (eller vad man nu ska kalla det) och att jag inte känner igen mej i det jag sa då (hmmm....). Hur ska jag lära mej att vara lagom energisk?
Kanske ska tänka igenom den här veckan nu iförväg.
Helgen var jobbig med alla kalas, och jag stressade till max. I veckan har jag varit TRÖTT. Men inte haft någon ångest. Trots att jag varit ensam med barnen.
Jag har jobbat en del med mina katastroftankar: klättrat i träd, inte haft alla säkerhetsbeteenden när jag ska sova.
Jag har kört bil utan backup i närområdet tre gånger. Samt på motorvägen och ensam till Coop och handlat.
Det känns som en bra vecka, faktiskt. Fast jag siktade in mej på att bara klara av vardagen ensam, så har jag ju tränat en del. Det verkar komma naturligt. Skönt!
Och så vill jag förståss diskutera mer om Medveten närvaro.
Jag vill prata om hur jag var förra veckan. Att det var mitt positiva jag (eller vad man nu ska kalla det) och att jag inte känner igen mej i det jag sa då (hmmm....). Hur ska jag lära mej att vara lagom energisk?
Kanske ska tänka igenom den här veckan nu iförväg.
Helgen var jobbig med alla kalas, och jag stressade till max. I veckan har jag varit TRÖTT. Men inte haft någon ångest. Trots att jag varit ensam med barnen.
Jag har jobbat en del med mina katastroftankar: klättrat i träd, inte haft alla säkerhetsbeteenden när jag ska sova.
Jag har kört bil utan backup i närområdet tre gånger. Samt på motorvägen och ensam till Coop och handlat.
Det känns som en bra vecka, faktiskt. Fast jag siktade in mej på att bara klara av vardagen ensam, så har jag ju tränat en del. Det verkar komma naturligt. Skönt!
Och så vill jag förståss diskutera mer om Medveten närvaro.
medveten närvaro
Nu har jag läst in mej på Medveten närvaro. Lite instuderingsmaterial samt Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv?
Som jag förstår det så är det detta som Medveten närvaro innebär (rätta mej gärna om jag har fel):
- Att vara i nuet. Inte oroa sej för framtiden eller älta dåtiden.
Något som jag gör mycket. Hur många procent av tiden är jag här och nu?
- Fokusera på att integrera Vara med Göra. Att vara i det man gör. När man steker pannkakor så steker man pannkakor. Man är närvarande och låter inte tankarna vandra iväg.
Jag är nästan alltid någon annanstans...
- Lära sej att acceptera och släppa tankar som kommer.
- Ha rätt tidsfönster. Alltså hur långt fram ska jag ta hänsyn till det jag gör. Jag målar ju ofta upp skräckscenarion om vad som kan komma att hända, är inte i nuet.
- Lära sig att inte ha värderande tankar. Varken om sej själv eller andra.
- Lära känna kroppen och känna igen kroppens signaler. Det här är ju det jag pratade med läkaren om i måndags. Att jag måste lära mej att lyssna på min kropp så att jag vet när det börjar bli för mycket.
Att jobba med medveten närvaro borde hjälpa mej att minska stressen, hantera min panikångest, bli en bättre mamma (mer närvarande, inte bara fysiskt...), bekämpa mina tvångs- och katastroftankar, få en bättre självkänsla och lära mej att lyssna på min kropp.
Verkar ju toppen.
Det krävs ju mycket tid och engagemang. Men jag känner att jag har allt att vinna på det här. Och mycket av träningen gör man i vardagen.
Provade när jag hängde tvätt att bara vara närvarande i det jag gjorde. Det var jättesvårt. Men det är ingenting man blir trött av.
Så jag har bestämt mej för att satsa på det här. Min terapeut har ett träningsprogram på åtta veckor som vi ska följa. Åtta ganska intensiva veckor med två träningspass om dagen. Men det får gå. Det måste gå.
Som jag förstår det så är det detta som Medveten närvaro innebär (rätta mej gärna om jag har fel):
- Att vara i nuet. Inte oroa sej för framtiden eller älta dåtiden.
Något som jag gör mycket. Hur många procent av tiden är jag här och nu?
- Fokusera på att integrera Vara med Göra. Att vara i det man gör. När man steker pannkakor så steker man pannkakor. Man är närvarande och låter inte tankarna vandra iväg.
Jag är nästan alltid någon annanstans...
- Lära sej att acceptera och släppa tankar som kommer.
- Ha rätt tidsfönster. Alltså hur långt fram ska jag ta hänsyn till det jag gör. Jag målar ju ofta upp skräckscenarion om vad som kan komma att hända, är inte i nuet.
- Lära sig att inte ha värderande tankar. Varken om sej själv eller andra.
- Lära känna kroppen och känna igen kroppens signaler. Det här är ju det jag pratade med läkaren om i måndags. Att jag måste lära mej att lyssna på min kropp så att jag vet när det börjar bli för mycket.
Att jobba med medveten närvaro borde hjälpa mej att minska stressen, hantera min panikångest, bli en bättre mamma (mer närvarande, inte bara fysiskt...), bekämpa mina tvångs- och katastroftankar, få en bättre självkänsla och lära mej att lyssna på min kropp.
Verkar ju toppen.
Det krävs ju mycket tid och engagemang. Men jag känner att jag har allt att vinna på det här. Och mycket av träningen gör man i vardagen.
Provade när jag hängde tvätt att bara vara närvarande i det jag gjorde. Det var jättesvårt. Men det är ingenting man blir trött av.
Så jag har bestämt mej för att satsa på det här. Min terapeut har ett träningsprogram på åtta veckor som vi ska följa. Åtta ganska intensiva veckor med två träningspass om dagen. Men det får gå. Det måste gå.
läkarbesök 070903
Vi fick sagt det vi ville på en kvart. Prick! Utan stress.
Läkaren ville höja dosen. Jag sa att jag var rädd för att mitt styrmedel för att ta det lugnt (ångesten) då försvinner och att jag bara ska köra på. Och att glappet mellan vad jag vill och vad jag orkar är för stort.
Hennes teori är att jag har alltid varit sådan att jag bokat upp en massa saker och kört på (sant). Och det gick ju bra till i våras. Tills allting brakade ihop. Först då insåg jag att jag inte mådde bra, och började att lyssna. Och därför känner jag nu att jag inte orkar. Hjärnan är tillbaka i de gamla spåren med hjälp av medicinen, men inte resten av mej.
Hon hade aldrig tänkt på att ångesten kan vara ett styrmedel för att se vad man orkar. När vi pratade om det så insåg jag att tidigare kände jag ju förväntansångest i förväg om det var för mycket inplanerat. Nu känner jag istället stress (om jag lyssnar...). Kroppen sänder ändå signaler, men av en snällare sort. Därför tyckte hon att vi skulle höja dosen för att få bort ångesten och istället få mej att lägga märke till vilka andra signaler som kroppen sänder.
Det resonemanget köper jag, så jag bestämde mej för att höja dosen. Hon betonade flera gånger att hon inte avser att medicinera mej i toppform så att jag kan köra på som om ingenting har hänt, utan att det är för att jag ska må bättre, och komma tillbaka i min egen takt. Vilket ju känns bra.
Och genom att acceptera hennes förslag så slipper jag kravet (som jag lägger på mej själv) att ständigt bli bättre för att bevisa att jag inte behöver en högre dos. Något som drev mej alldeles för långt i våras.
Jag får väl helt enkelt vara uppmärksam på hur jag reagerar och hittar jag inga andra styrmedel så var vi överens om att sänka dosen.
Ett positivt möte, tycker jag.
Läkaren ville höja dosen. Jag sa att jag var rädd för att mitt styrmedel för att ta det lugnt (ångesten) då försvinner och att jag bara ska köra på. Och att glappet mellan vad jag vill och vad jag orkar är för stort.
Hennes teori är att jag har alltid varit sådan att jag bokat upp en massa saker och kört på (sant). Och det gick ju bra till i våras. Tills allting brakade ihop. Först då insåg jag att jag inte mådde bra, och började att lyssna. Och därför känner jag nu att jag inte orkar. Hjärnan är tillbaka i de gamla spåren med hjälp av medicinen, men inte resten av mej.
Hon hade aldrig tänkt på att ångesten kan vara ett styrmedel för att se vad man orkar. När vi pratade om det så insåg jag att tidigare kände jag ju förväntansångest i förväg om det var för mycket inplanerat. Nu känner jag istället stress (om jag lyssnar...). Kroppen sänder ändå signaler, men av en snällare sort. Därför tyckte hon att vi skulle höja dosen för att få bort ångesten och istället få mej att lägga märke till vilka andra signaler som kroppen sänder.
Det resonemanget köper jag, så jag bestämde mej för att höja dosen. Hon betonade flera gånger att hon inte avser att medicinera mej i toppform så att jag kan köra på som om ingenting har hänt, utan att det är för att jag ska må bättre, och komma tillbaka i min egen takt. Vilket ju känns bra.
Och genom att acceptera hennes förslag så slipper jag kravet (som jag lägger på mej själv) att ständigt bli bättre för att bevisa att jag inte behöver en högre dos. Något som drev mej alldeles för långt i våras.
Jag får väl helt enkelt vara uppmärksam på hur jag reagerar och hittar jag inga andra styrmedel så var vi överens om att sänka dosen.
Ett positivt möte, tycker jag.
hoppsan (mer om terapin)
På terapin for jag iväg med mej igen...vaknade med ångest...VAD var det egentligen jag satt och sa igår...
Jag började med att säga att veckan varit bra (hmmm). Att jag i slutet av veckan varit den mamma jag vill vara för mina barn (sant). Terapeuten frågade varför, men det visste jag inte. Men nu kom jag på det. För det första har jag haft mens, det är min bästa vecka i månaden. Och för det andra så har jag ju för sjutton sovit varenda dag OCH gått och lagt mej tidigt. På eftermiddagarna har jag ju haft ett par timmar när jag varit ganska pigg. väl tajmat med den tid jag spenderar med barnen.
Senare sa jag att jag känner mej rastlös och gravt understimulerad. Eeehhh....efter min tupplur då eller???
Jo, jag känner att jag VILL mer. Känner ett sug efter att utvidga mitt livsområde. Frustration över situationen. När jag känner så kan jag ju tycka att det är segt att gå hemma - jag vill träffa folk, få utmaningar, göra något.
Men. Samtidigt får jag ångest och ont i magen av för mycket måsten. Samtidigt kan en liten förändring göra att jag sover och sover och sover.
Ärligt talat. Två halvimmar om dagen, sex dagar i veckan. Plus min styrketräning. Plus bilkörningen.Plus dagislämning. Plus alla aktiviteter med barnen som drar igång. Klarar jag verkligen av det nu?
Känner efter...ont i magen...ledsen...orolig...ångestfylld....näää...det blir nog för mycket...skit oxå...jag vill ju...jag vill inte vara så här...det verkar ju roligt...spännande....viktigt...men mycket...
Kommer på att jag nog ställde om hjärnan inför bilkörningen. Jag brukar gå in i ett annat läge där jag är positiv och framåt och liksom stänger av. Jag slog nog aldrig om till normalläge igen innan jag gick in till terapeuten. Utan var den där optimistiska jag utan kontakt med mina känslor. Samtidigt som min hjärna drog iväg med mej...för jag vill ju bli bra! Nu!!!!!!!!
Jag började med att säga att veckan varit bra (hmmm). Att jag i slutet av veckan varit den mamma jag vill vara för mina barn (sant). Terapeuten frågade varför, men det visste jag inte. Men nu kom jag på det. För det första har jag haft mens, det är min bästa vecka i månaden. Och för det andra så har jag ju för sjutton sovit varenda dag OCH gått och lagt mej tidigt. På eftermiddagarna har jag ju haft ett par timmar när jag varit ganska pigg. väl tajmat med den tid jag spenderar med barnen.
Senare sa jag att jag känner mej rastlös och gravt understimulerad. Eeehhh....efter min tupplur då eller???
Jo, jag känner att jag VILL mer. Känner ett sug efter att utvidga mitt livsområde. Frustration över situationen. När jag känner så kan jag ju tycka att det är segt att gå hemma - jag vill träffa folk, få utmaningar, göra något.
Men. Samtidigt får jag ångest och ont i magen av för mycket måsten. Samtidigt kan en liten förändring göra att jag sover och sover och sover.
Ärligt talat. Två halvimmar om dagen, sex dagar i veckan. Plus min styrketräning. Plus bilkörningen.Plus dagislämning. Plus alla aktiviteter med barnen som drar igång. Klarar jag verkligen av det nu?
Känner efter...ont i magen...ledsen...orolig...ångestfylld....näää...det blir nog för mycket...skit oxå...jag vill ju...jag vill inte vara så här...det verkar ju roligt...spännande....viktigt...men mycket...
Kommer på att jag nog ställde om hjärnan inför bilkörningen. Jag brukar gå in i ett annat läge där jag är positiv och framåt och liksom stänger av. Jag slog nog aldrig om till normalläge igen innan jag gick in till terapeuten. Utan var den där optimistiska jag utan kontakt med mina känslor. Samtidigt som min hjärna drog iväg med mej...för jag vill ju bli bra! Nu!!!!!!!!
terapi 070831
Idag pratade vi om de förslag jag fick förra veckan. Terapeuten insåg att han överhuvudtaget inte pratat med mej om stress eller avslappning. Han har bara fokuserat på min panikångest, men det är ju så mycket annat som inte stämmer.
Jag ska göra avslappning i samband med träningen och vi ska gå igenom på terapin hur det funkar, och om hur kroppen reagerar på stress. När jag gör avslappning fokuserar jag på min mest spända kroppsdel (nacke och käkar) och för varje andetag slappnar jag av mer och mer. Till sist gör det nästan ont i de spända musklerna. Det här sättet har jag kommit på själv. Vet inte om det är "rätt".
För tio år sedan hade jag ett väldigt stressigt jobb och var ständigt spänd. Då började jag med denna övning varje dag efter jobbet. Efteråt var musklerna ömma och varma. Helt otroligt! Och till sist var jag fri från mina spänningar.
Jag vill gärna börja med Medveten närvaro (Mindfulness) och det ska vi göra. Det är ganska tufft med mycket övningar, men jag tycker att det känns rätt. (Bland annat är det en form av meditation, något som jag funderat på att börja med, men eftersom jag inte vet exakt hur man gör så har det inte blivit av... ). Man gör både övningar varje dag (2x30 min) och applicerar det i sin vardag (t.ex. när man bostar tänderna eller duschar).
Vi var också eniga om att jag måste jobba med de krav och förväntningar jag har på mej själv. Men att jag får göra det på egen hand (i bloggen) till en början eftersom Medveten närvaro tar mycket tid. Vi kom fram till att jag ska få uppgifter att tänka runt, men att vi inte ska gå igenom det på terapin förrän senare. Jag tror att det kan vara bra att tänka på det flera gånger eftersom jag har så svårt att få fram "sanningen". Jag tycker ju att det är ganska roligt och intressant att rota runt i mej själv, så det känns inte så betungande.
Vi diskuterade det här med eventuell ökning av medicindosen. Jag undrade om man kan medicinera bort känslan för när det blir för mycket. Han sa att det finns en risk men han trodde inte att det skulle påverka så mycket. Jag ska till läkaren på måndag, så hon får bestämma.
Jag berättade om mitt besök på jobbet och den planering för återgången till jobbet som jag tänkt ut. Han tyckte det lät bra att bara fokusera på bilkörningen och att min "kissnödighetsrädlsa" kanske försvinner av sej själv, eftersom bilkörningen till jobbet är högre upp i ångesthierarkin. Och annars jobbar vi med det senare.
Och så hann vi med att prata om belöningar. Vi kom in på det naturligt eftersom han sa att jag verkar väldigt prestationsinriktad. Då sa jag att jag bestämt mej för att inte belöna mina prestationer, utan unna mej saker för att jag är bra som jag är. Han tyckte att det lät bra, bara jag kom ihåg att unna mej saker.
Nästa gång ska vi prata om min förra chef och om det som hände på motorvägen. Jag har ju jobbat med det i sommar, men jag känner att det kan vara bra att säga det, inte bara skriva om det.
Jag fick en bok om medveten närvaro att läsa till nästa gång.
Jag ska göra avslappning i samband med träningen och vi ska gå igenom på terapin hur det funkar, och om hur kroppen reagerar på stress. När jag gör avslappning fokuserar jag på min mest spända kroppsdel (nacke och käkar) och för varje andetag slappnar jag av mer och mer. Till sist gör det nästan ont i de spända musklerna. Det här sättet har jag kommit på själv. Vet inte om det är "rätt".
För tio år sedan hade jag ett väldigt stressigt jobb och var ständigt spänd. Då började jag med denna övning varje dag efter jobbet. Efteråt var musklerna ömma och varma. Helt otroligt! Och till sist var jag fri från mina spänningar.
Jag vill gärna börja med Medveten närvaro (Mindfulness) och det ska vi göra. Det är ganska tufft med mycket övningar, men jag tycker att det känns rätt. (Bland annat är det en form av meditation, något som jag funderat på att börja med, men eftersom jag inte vet exakt hur man gör så har det inte blivit av... ). Man gör både övningar varje dag (2x30 min) och applicerar det i sin vardag (t.ex. när man bostar tänderna eller duschar).
Vi var också eniga om att jag måste jobba med de krav och förväntningar jag har på mej själv. Men att jag får göra det på egen hand (i bloggen) till en början eftersom Medveten närvaro tar mycket tid. Vi kom fram till att jag ska få uppgifter att tänka runt, men att vi inte ska gå igenom det på terapin förrän senare. Jag tror att det kan vara bra att tänka på det flera gånger eftersom jag har så svårt att få fram "sanningen". Jag tycker ju att det är ganska roligt och intressant att rota runt i mej själv, så det känns inte så betungande.
Vi diskuterade det här med eventuell ökning av medicindosen. Jag undrade om man kan medicinera bort känslan för när det blir för mycket. Han sa att det finns en risk men han trodde inte att det skulle påverka så mycket. Jag ska till läkaren på måndag, så hon får bestämma.
Jag berättade om mitt besök på jobbet och den planering för återgången till jobbet som jag tänkt ut. Han tyckte det lät bra att bara fokusera på bilkörningen och att min "kissnödighetsrädlsa" kanske försvinner av sej själv, eftersom bilkörningen till jobbet är högre upp i ångesthierarkin. Och annars jobbar vi med det senare.
Och så hann vi med att prata om belöningar. Vi kom in på det naturligt eftersom han sa att jag verkar väldigt prestationsinriktad. Då sa jag att jag bestämt mej för att inte belöna mina prestationer, utan unna mej saker för att jag är bra som jag är. Han tyckte att det lät bra, bara jag kom ihåg att unna mej saker.
Nästa gång ska vi prata om min förra chef och om det som hände på motorvägen. Jag har ju jobbat med det i sommar, men jag känner att det kan vara bra att säga det, inte bara skriva om det.
Jag fick en bok om medveten närvaro att läsa till nästa gång.
inför terapin
Jag har funderat lite runt de "erbjudanden" jag fick från terapeuten i fredags.:
-medveten närvaro
- avslappning
- "tankeanalys"
- "livsområden"
Vad vill jag jobba vidare med? Allt känns ju spännande.. Men en sak i taget är väl bäst, så att det inte blir för mycket.
Fast...det beror ju på hur man tänker, kom jag på.
Avslappning - har jag ju börjat göra efter styrketräningen. Jag är väldigt bra på att slappna av, så det är ingenting jag behöver träna på, utan bara se till att det blir av. Och kopplar jag det till träningen så blir det ju ingen egen sak att komma ihåg, mer som en skön avslutning på träningspasset. (Rentav en belöning kanske... hihi...)
"Livsområden" alltså vilka krav jag ställer på mej själv, känns väldigt aktuellt och det är ju någonting som jag har försökt jobba med lite på bloggen. Och för att komma vidare med mej själv så tror jag att detta är en viktig del. Jag måste bli medveten om alla krav jag har, så att jag aktivt kan motarbeta dem och ändra på mej.
Jag tänker att jag kan ha dessa uppgifter som Veckans tema på bloggen, så blir det ju inte heller något jobbigt måste. Jag skriver ju ändå här alltsom oftast. Och jag tror att tankeanalysen blir svår att genomföra om jag inte har kraven tydliga för mej.
Detta lämnar ju fältet öppet för Medveten närvaro, som jag tycker verkar jättespännande. Har tyvärr inte läst någonting om det, men jag vet ungefär vad det går ut på. Detta ska man avsätta en viss tid för varje dag. Och blir sålunda ett måste. Men ett måste klarar jag nog ut. Jag vill ju komma vidare med livet.
Det här känns som ett bra upplägg som både ser till vad jag vill och vad jag orkar med. Och funkar det inte så är det ju bara att ta en paus med något av det. Att ta reda på kraven till exempel. Om jag inte orkar med det en vecka så är det ju bara att fortsätta med samma sak veckan efter.
Dessutom ska jag prata om eventuell ökning av medicinen (vad anser han?) och mina tankar om återgången till arbetet. Blir det tid över så vore det ju intressant att diskutera det här med belöningar också!
-medveten närvaro
- avslappning
- "tankeanalys"
- "livsområden"
Vad vill jag jobba vidare med? Allt känns ju spännande.. Men en sak i taget är väl bäst, så att det inte blir för mycket.
Fast...det beror ju på hur man tänker, kom jag på.
Avslappning - har jag ju börjat göra efter styrketräningen. Jag är väldigt bra på att slappna av, så det är ingenting jag behöver träna på, utan bara se till att det blir av. Och kopplar jag det till träningen så blir det ju ingen egen sak att komma ihåg, mer som en skön avslutning på träningspasset. (Rentav en belöning kanske... hihi...)
"Livsområden" alltså vilka krav jag ställer på mej själv, känns väldigt aktuellt och det är ju någonting som jag har försökt jobba med lite på bloggen. Och för att komma vidare med mej själv så tror jag att detta är en viktig del. Jag måste bli medveten om alla krav jag har, så att jag aktivt kan motarbeta dem och ändra på mej.
Jag tänker att jag kan ha dessa uppgifter som Veckans tema på bloggen, så blir det ju inte heller något jobbigt måste. Jag skriver ju ändå här alltsom oftast. Och jag tror att tankeanalysen blir svår att genomföra om jag inte har kraven tydliga för mej.
Detta lämnar ju fältet öppet för Medveten närvaro, som jag tycker verkar jättespännande. Har tyvärr inte läst någonting om det, men jag vet ungefär vad det går ut på. Detta ska man avsätta en viss tid för varje dag. Och blir sålunda ett måste. Men ett måste klarar jag nog ut. Jag vill ju komma vidare med livet.
Det här känns som ett bra upplägg som både ser till vad jag vill och vad jag orkar med. Och funkar det inte så är det ju bara att ta en paus med något av det. Att ta reda på kraven till exempel. Om jag inte orkar med det en vecka så är det ju bara att fortsätta med samma sak veckan efter.
Dessutom ska jag prata om eventuell ökning av medicinen (vad anser han?) och mina tankar om återgången till arbetet. Blir det tid över så vore det ju intressant att diskutera det här med belöningar också!
hjärnan drar iväg med mej
Det känns som att mitt huvud drar iväg och att jag haltar efter.
Alltså, jag klarar inte ens av KBT-träning tre gånger i veckan. Hur ska jag då kunna klara av arbetet? Då är det ju mycket mer krav på mej. Från andra. I KBT:n är det ju egentligen bara jag själv som ställer kraven.
Och ändå reagerar jag med ångest, ont i magen och stress bara av tanken på en "riktig" träning.
Läkaren trodde att medicindosen kanske skulle behöva höjas en gång till.
Jag vet inte. Blir inte glappet mellan vad jag vill och vad jag orkar ännu större då?
Mitt största problem är väl egentligen inte min vilja. Utan att jag måste lära mej att anpassa viljan efter kroppen.
Jag vill ju mer än jag orkar. Och orken kommer väl inte med medicinen?
Eller tar medicinen i stora doser bort ångesten när det blir för mycket? Är det isåfall bra? Måste jag inte ha någon guide till vad jag orkar? Hur ska jag då kunna lära mej att lyssna på mina signaler?
Nu äter jag 30 mg. Rekommenderad dos för panikångest. Jag har inga biverkningar. Jag vill saker, och jag kan känna mej glad och tacksam. Jag har inte haft någon panikattack, trots tuffa utmaningar.
Jag vet verkligen inte. Eftersom jag inte har någon erfarenhet av detta.
Alltså, jag klarar inte ens av KBT-träning tre gånger i veckan. Hur ska jag då kunna klara av arbetet? Då är det ju mycket mer krav på mej. Från andra. I KBT:n är det ju egentligen bara jag själv som ställer kraven.
Och ändå reagerar jag med ångest, ont i magen och stress bara av tanken på en "riktig" träning.
Läkaren trodde att medicindosen kanske skulle behöva höjas en gång till.
Jag vet inte. Blir inte glappet mellan vad jag vill och vad jag orkar ännu större då?
Mitt största problem är väl egentligen inte min vilja. Utan att jag måste lära mej att anpassa viljan efter kroppen.
Jag vill ju mer än jag orkar. Och orken kommer väl inte med medicinen?
Eller tar medicinen i stora doser bort ångesten när det blir för mycket? Är det isåfall bra? Måste jag inte ha någon guide till vad jag orkar? Hur ska jag då kunna lära mej att lyssna på mina signaler?
Nu äter jag 30 mg. Rekommenderad dos för panikångest. Jag har inga biverkningar. Jag vill saker, och jag kan känna mej glad och tacksam. Jag har inte haft någon panikattack, trots tuffa utmaningar.
Jag vet verkligen inte. Eftersom jag inte har någon erfarenhet av detta.
