levande ljus
Så trist, för det piggar ju upp i vintermörkret. Även dagtid.
Efter terapin är det jag som åker hem och myser med tända ljus.
Det ploppar upp nya saker i hjärnan hela tiden utan att jag riktigt är medveten om det.
Jag börjar tröttna på det här nu. Jag behöver lägga mina krafter på andra saker än att utmana nya tvångstankar hela tiden. Blääää!
otäck post
Trots att jag VET att jag har sagt att jag fått förhinder de två senaste gångerna och att det handlar om 80 kronor som ju inte är någon stor summa så fick jag världens stress- och ångestreaktion på brevet.
Helt i onödan ju eftersom det säkert kommer att redas ut i morgon i kassan, och annars vet ju min terapeut hur det ligger till.
Det är nästan som om jag vill plåga mej själv...
medvind just nu
Tidigare idag körde jag dottern till sjukhuset, var där med henne och åkte sedan till McDonald´s. Och bara med lite lätta panikkänslor varje gång jag valde att inte gå på toaletten.
Och så hela Malmöresan som var späckad med ångestsituationer, men som jag ändå rodde i hamn utan att gå på toaletten fler gånger än jag hade bestämt i förväg. (Jag kan inte gå på toa när jag är kissnödig, för det är jag hela tiden när jag inte har någon toalett i närheten.)
I torsdags körde jag in till stan och gick där en stund med mamma men sedan ensam i flera "farliga affärer", d.v.s. där det inte finns någon toalett i de närmaste kvarteren) och utan mobiltelefonen.
Så jag måste nog säga att det flyter på rätt bra just nu. Och det känns urskönt! Njuter extra eftersom "tillbaka till jobbet-piskan" inte viner över mej så fort jag tar ett steg framåt. Bara för att jag vågar tänja gränsen en liten bit till betyder ju inte det att jag mår så pass bra att jag genast kan skjuta fram den ännu mer.
Sakta men säkert, är min nya paroll.
den stora utmaningen
Ångrar mej nästan redan. Men nu har jag bestämt mej.
Ikväll ska jag köra till min bror ensam.
Dubbelt så långt som jag hittills vågat köra på motorvägen.
Och dessutom i mörkret.
Dags för årets sista tjejträff. Hos svägerskan.
Ringer till min samåkningskompis.
Hoppsan, hon skulle visst inte åka idag - hade visst glömt säga det.
Så då skulle jag snällt få stanna hemma.
Vad trist!
Ringde och lämnade återbud.
När jag lagt på for något i mej.
Lyfte luren och slog numret igen.
Blev lovad skjuts hem ifall modet tryter när jag ska hem.
Så nu åker jag!
datormorgon
Senare idag ska de tillsammans bege sej till sjukhuset i staden där de bor. Ett rutinbesök till stadens logoped är sedan länge inbokat, till dotterns stora glädje. Sedan stundar ett besök på hamburgerbaren där det serveras leksaker till maten, innan dottern lämnas av på dagis och modern ensam återvänder till det ombonade hemmet för en stunds vila innan kvällsgöromålen tar vid.
Efter en titt ut genom fönstret konstateras att vädrets makter varit gynnsamma. Gräset ser blött ut och plusgrader råder. Bara det vanliga att oroa sej för, konstaterar modern lättat. Så då ska det nog gå bra.
läggdax
Först vernissage på sonens skola. Jag och de tre barnen, varav minstingen med gelében mest hela tiden. Barnen hade gjort mycket fina saker. Vi var där i en timme och det gick ganska bra.
Min psykolog med sina två barn var där och det känns alltid lite småjobbigt när vi stöter ihop i vardagen (våra söner spelar i samma fotbollslag och vi ses i affären och skolan då och då). Även om jag tror att han är så professionell att han håller i sär rollerna, så kan jag inte låta bli att känna mej lite...observerad.
Sedan mellanlandade vi hemma innan vi begav oss till dagisets julfest. Där gick det också bra. Minns hur det kändes förra året och det var väldigt stor förbättring i år. Det känns skönt när man kan se framstegen så konkret,
Nu ska jag gosa lite med mannen om han fortfarande är vaken. Imorgon bär det av till Malmö och sedan ses vi inte förrän på söndag.
förresten
Jag tror att det jag var mest rädd för är hemresan. Att jag MÅSTE ta tåget hem på utsatt tid.
Hur som helst. Det ska bli roligt att komma iväg, och att åka bil känns också lite ångestfyllt, men inte på långa vägar så jobbigt som tåget.
världens bästa mamma
Med bil.
Mamma vill så gärna att jag ska följa med så hon struntar i att det blir en extrakostnad.
Gulliga hon!
För det som var jobbigast var att jag inte kan välja själv.
Att jag var låst till tåget och dess avgångstider.
Nu kan vi stanna på vägen och åka hem när vi vill.
Det känns toppen. Och syster blev glad.
tillbaka till jobbet
Så, jag har gått och funderat. Sist jag jobbade hade min avdelning överlåtit en halvtid till miljöavdelningen. Miljöchefen och jag har alltid jobbat mycket ihop och har trivts bra med varandra. Det vore ju helt perfekt om jag kunde få den halvtidstjänsten, tänkte jag.
Idag gjorde jag det. Ringde till miljöchefen och frågade. Vi hade ett trevligt samtal. Tyvärr har han inte fått behålla den resursen men han ser väldigt gärna att jag lägger min rehabilitering hos honom. Och så överöste han mej med beröm om hur kompetent jag är :)
I den rehab.plan som gjorts innan ska jag tll en början jobba med mina gamla arbetsuppgifter (som kvalitetssamordnare) som inte längre "finns". Eller rättare sagt, som ingen längre gör. Det har känts bra, men samtidigt är det ett väldigt ensamt jobb och man måste aktivt söka sej ut, vilket kanske är lite jobbigt i början. Att däremot jobba med miljöchefen skulle innebära en placering på hans kontor. Dessutom såg han inga problem med att jag även gör lite kvalitetsgrejjer.
Jag har ju fortfarande mina funderingar på att börja plugga. Men samtidigt så har jag ju redan en utbildning och jag tror att det kan vara bra att bevisa för mej själv att jag kan komma tillbaka till jobbet innan jag tar ställning till eventuella studier. Risken finns ju annars att det blir väldigt jobbigt den dag jag pluggat klart och ska ut på arbetsmarknaden igen. Fast å andra sidan så hoppas jag att jag då har en helt annan styrka i mig själv.
Nu är det ju inte aktuellt att gå tillbaka till jobbet än, men jag känner ändå att jag vill få det så bra som möjligt redan nu så att själva tanken på jobbet känns okej.
malmöresan
Snart är det jul och syster kommer hit. Så henne får jag träffa då.
Min lilla stad känns alldeles tillräcklig att gå och julhandla i, eftersom jag inte är där så ofta.
Det jag tycker är tråkigast är väl att inte få umgås bara vi tre. Men jag kanske kan sova över hos mamma i mellandagarna, så kan vi ha en mysig kväll tillsammans.
Här ringer terapeutens ord i öronen: man ska göra altt som överensstämmer med det liv man vill leva. Och en sådan här situation visar ju att det inte är så himla enkelt. Varför känns det jobbigt? Är det ångesten eller orken? Vet inte, kombinationen kanske.
att bara vara
Somnade och sov bort hela förmiddagen.
Jag har varit så rädd för att sova på dagarna, men så länge jag kan somna på kvällen så behöver jag ju den extra sömnen.
Stressande tankar på att halva dagen redan gått smög sej på, men jag försöker vinka adjö till dem. Jag kan göra vad jag vill med min dag. Nu blir det inget stadsbesök. Men det är okej.
På fredag är det tänkt att jag och mamma ska ta tåget till lillasyster i Malmö. Men jag vet inte...jag känner mej inte i så bra skick. Känner av panikångesten alltsom oftast (det är väl järnbristen som spökar, men det fattar inte min hjärna och kropp), är trött för jämnan och har dessutom fått problem med magen tack vare järntabletterna.
Jag vill ju, och jag brukar ju göra det jag vill, men just nu har jag inga krafter till att slåss mot ångesten, känns det som.
Jag får se. Jag behöver ju inte bestämma mej än.
rädslan för att tappa kontrollen
I allmänhet är det värsta som skulle kunna hända inte så förfärligt som man befarar, eller så kommer det överhuvudtaget aldrig att inträffa.
Din rädsla handlar helt och hållet om att förlora kontrollen. Om du vill behålla kontrollen ska du bli kvar i nuet i stället för att måla upp framtida skräckscenarier.
Så sant, så sant. För så är det ju. Jag låter mina känslor styras av mina fantasier om en möjlig framtid, eller alternativa utvecklingar av den situation jag befinner mej i. Jag tror att jag har kontroll genom att planera och försöka förutse allt. Även det som inte går att förutse. Jag vill ha kontroll. Men jag förlorar det viktigaste. Kontrollen över mina känslor. Kontrollen över vad jag gör med mitt liv. Här och nu.
Att vara medvetet närvarande i nuet. Den enkla lösningen. Enkel, men ändå så svår.
vad vinner jag på min ångest?
En av de verkliga knäckfrågor som den som lider av ångest har att ställa sig lyder:
Vad är det jag vinner på att hålla fast vid mitt negativa beteende?
Första gången jag läste detta slog jag det ifrån mej. Jag vinner väl ingenting på min ångest - den får mej ju bara att må dåligt ?!?
Men jag har burit med mej det här och nu kan jag se att jag vinner en stor sak genom min panikångest:
Jag slipper leva mitt liv. Jag slipper satsa och riskera att misslyckas eller bli besviken. Jag lever med en stor rädsla för framtiden och genom min panikångest slipper jag se den i vitögat.
Jag menar inte att jag vill ha det så här, men ibland känns det som om rädslan är större än smärtan i ångesten och det den för med sig.
Just därför känns det som att jag är inne på rätt spår nu när jag omprövar hela mitt sätt att vara och se på tillvaron och på mej själv, istället för att bara ångestträna. Det kanske är därför det bara har gått till en viss punkt hela tiden. För varje framsteg jag gjort har jag tagit ett steg närmare min stora skräck: rädslan för att misslyckas. Inte konstigt att ångesten har blivit starkare och starkare.
Denna insikt känns smärtsam men samtidigt starkt befriande. Jag har ju egentligen vetat hela tiden, men jag har inte vågat se det. Nu har jag möjlighet att bemöta min rädsla och befria mej ifrån ångesten. I sinom tid.
dansavslutning
Tur att jag inte visste att det skulle vara så mycket folk. Då hade det varit jättejobbigt innan.
Och dottern dansade förståss fantastiskt bra (såklart mamma tycker). Hon riktigt strålade av glädje. Härligt!
Nu ska jag damma färdigt i köket och sedan hoppas jag kunna vila en stund innan gästerna kommer.
glatt besked
Min nya handläggare, vilken lyckträff. När jag pratat på ett tag om min sjukdomsutveckling och sjukskrivningstiden så sa hon: "Det låter nästan som om du har utvecklat en utmattningsdepression." Vi pratade om stressen och hon tyckte att jag var väldigt uppskruvad (upplevde jag inte mej själv som) och målinriktad. Och att det jag behöver främst är lugn och ro. Tid för att hitta mej själv, lära mej att bara vara och dessutom utveckla intressen utanför hem och jobb.
Det trodde jag aldrig att jag skulle få höra av en handläggare på försäkringskassan! Hon berättade att hon själv haft en utmattningsdepression så hon vet verkligen vikten av att få lugn och ro och en kravlös tillvaro.
Hennes förslag är inte sjukpension utan att vi fortsätter med sjukskrivning. Men utan någon tidplan. Målsättningen är att jag ska vara tillbaka i arbete under nästa år, och inte alls tänka på jobb och bilkörning fram till sommaren.
Jag är så lättad att jag blir tårögd. Det här är ju bättre än jag någonsin kunnat drömma om.
Hon tyckte att jag borde ta hand om utmattningsdepressionen först och inte ha några som helst krav eller tider att passa (hämtning och lämning). Och att om panikångesten blir värre av det så får vi ta det sedan. En månad i stugan trodde hon skulle vara perfekt. Tid att få ro och hitta mej själv. Terapeuten tyckte ju inte att det var någon lösning att sluta med dagishämtningen, men jag vet inte jag. Ska prata med honom om det igen.
Framöver ska vi ha ett avstämningsmöte med jobbet där hon kommer att lägga fram det förslag som vi kom fram till. Innan dess ska jag träffa min läkare igen och stämma av med henne.
Sedan hoppas jag på lugn och ro. Ett bra tag framöver.
snart bär det iväg...
Jag låg inte och ältade morgondagen men tankarna for iväg åt alla möjliga andra håll (kanske för att hålla de jobbiga tankarna borta).
Det jobbigaste just nu är allt runt omkring. Det är svårt att få parkering så jag måste vara ute i god tid, men å andra sidan vill jag inte komma för tidigt för de har inte öppnat och att stå utanför och vänta känns jättejobbigt.
Trots att jag är tidspedant så ska jag idag faktiskt inte räkna med eventuellt strul.
hektiskt eftermiddag
Min lugna och sköna dag (med internetavbrott) slutade i högt tempo.
Cyklade och hämtade barnen och som vanligt när vi ska iväg någonstans efteråt så tog det en evig tid. Vi hann bara hem och gå på toa (jag och minstingen) och sedan i väg till dansen.
Tog med målarböcker idag så att syskonen hade sysselsättning. Eftersom det var sista passet för i år fick föräldrarna vara med och dansa på slutet. Storebror tyckte att det var jätteroligt. Och minstingen längtar tills hon får börja dansa.
Hela familjen återförenades på Ikea där vi intog korv med bröd till middag. Sedan skulle vi bara gå igenom varuhuset och plocka ett par saker. Men som vanligt tog det betydligt längre tid än tänkt. Men vi kom iallafall ut med det vi skulle ha (lampor och två garderobsblommor), lite annat plock och alla barnen.
Jag hade tänkt köra trafikljusvägen till dansen för att träna inför morgondagen när jag ska till FK. Men vi var sent ute och jag kände mej stressad. Inte så lyckat att köra trafikljus första gången på en månad i den sinnesstämningen.
Nu känner jag mej faktiskt mest nervös inför morgondagens möte med FK. Det är ju inte så mycket jag kan göra mer än att säga som det är. Och hoppas på det bästa.
Varför ska jag alltid katastroftänka om allt innan det inträffar? Det värsta händer ju aldrig, och då har jag gått och mått dåligt i onödan.
Tänker krypa ner i sängen med en bok nu. Jag är jättetrött.
Det bästa med morgondagen är att jag får sovmorgon och slipper lämna barnen på dagis.
med luther på axeln
Mina egenskaper som ställt till det för mej under sjukskrivningen:
- väldigt, väldigt envis
- starkt kontrollbehov
- väl utvecklat planeringssinne
- stark moral
- ett behov av att vara duktig (perfektionist)
- rädsla för att inte bli omtyckt
- prestationsbaserad självkänsla
Mycket av det här kan ju faktiskt vändas till (och har väl varit) mina styrkor.
Men i den här situationen har allt gått över styr och jag har tappat kontrollen (vilket ju är läskigt med mitt kontrollbehov;))
Jag orkar inte med en ny tidplan. Får jag ett datum så SKA det hållas. Och så brrrrppp...har hjärnan planerat bakåt så att jag har en detaljplan för vad jag behöver göra varje dag för att hålla tiden. I våras var jag till och med nere på del av dag. Ohållbart.
Utan någon som helst pushning har jag under hösten tagit mej från att bara köra i sällskap till att köra själv på motorvägen. Bara driven av min egen vilja. Så jag behöver inte någon press. Det fixar jag själv.
Låt mej vara i fred så kommer jag att ta mej till jobbet när jag är mogen för det.
fk
Vaknar mitt i natten.
Tankarna virvlar runt.
Och dessutom är jag hungrig.
Går upp för att stilla tankarna och magen.
En banan framför datorn.
Skriver för att tömma huvudet.
Som är fullt av katastroftankar efter samtalet med FK.
Jag har bytt handläggare.
Den nya har inte träffat mej.
I sina papper ser hon
en som gått hemma i över ett år
som gång på gång flyttat fram jobbdatumet.
Hon ser inte människan bakom.
Hon har inte alla fakta om vad som hänt.
Jag ska gå dit. Berätta hur det är. Hur jag känner det.
Berätta om min vardag. Om min dagliga kamp.
Ärligt och öppet.
Så kommer hon säkert att förstå.
Ingen vinner ju på att pressa mej.
Men jag vore den stora förloraren.
sjukskrivningen
Sprattlar frenetiskt för att komma loss.
Gör slut på mina krafter.
När det enda sättet är
att lugna ner sej
bli stilla
och sakta lirka sej loss.
Till skillnad från djuret
så vet jag att det är så
Men ändå
fortsätter jag att kämpa.
