sjuktankar
Magsjuk dotter och en man som ska åka till stockholm på kurs på tisdag och inte komma hem förrän sent på fredag. Som gjort för katastroftankar och ångest.
Men nu tänker jag att om jag blir sjuk i veckan så kommer vi ändå att klara ut det. För att vi måste det. Jag känner mej faktiskt tryggt förvissad om att det blir så. Så jag behöver inte katastroftänka.
Däremot så har jag förberett mej för en sjukvecka. Ljust bröd, nyponsoppa och saft är inhandlat. Liksom mat för hela veckan. För om barnen är sjuka så kommer jag ju inte iväg till affären. Och är jag sjuk så blir det ju ännu svårare.
Dottern verkar ha "vanlig magsjuka". Hon har stundtals varit pigg och har bara kräkts när hon har ätit. Att hon varit hungrig är ju också ett bra tecken. Så kanske klarar vi andra oss...
Men nu tänker jag att om jag blir sjuk i veckan så kommer vi ändå att klara ut det. För att vi måste det. Jag känner mej faktiskt tryggt förvissad om att det blir så. Så jag behöver inte katastroftänka.
Däremot så har jag förberett mej för en sjukvecka. Ljust bröd, nyponsoppa och saft är inhandlat. Liksom mat för hela veckan. För om barnen är sjuka så kommer jag ju inte iväg till affären. Och är jag sjuk så blir det ju ännu svårare.
Dottern verkar ha "vanlig magsjuka". Hon har stundtals varit pigg och har bara kräkts när hon har ätit. Att hon varit hungrig är ju också ett bra tecken. Så kanske klarar vi andra oss...
promenad
Fyrtio minuter i vårsolen.
Den längsta promenaden på mycket länge.
Nu så...
Den längsta promenaden på mycket länge.
Nu så...
skönt trött
Idag har jag varit ledig från sjukskrivningen:) = barnen har varit hemma. På morgonen cyklade vi med sonen till skolan, sedan hem och göra paj och skutta in i duschen. Jag plockade undan frukosten och plockade upp i hallen men i övrigt städade jag ingenting. Vid tio invaderades hemmet av en bunt mammor (och pappa) med barn och vi hade några trevliga timmar medan barnen skötte sej i stort sett själva.
Efter en sen lunch cyklade vi till skolan och hämtade sonen. Han var mitt i en gogosmatch (typ kula) så vi fick vänta en stund på honom. Solen sken från en klarblå himmel och jag kände inte för att gå in så vi stannade till vid lekplatsen. När barnen sprang upp i skogen där min man stukade foten kände jag att ångesten var på gång, men jag följde ändå efter barnen in bland träden och sedan gav den med sej. Jag minns faktiskt inte när jag senast stannade till vid lekplatsen på väg hem från skolan. Det måste ha varit åtminstone två år sedan. Vilket framsteg!!!!
Vi var ute lite för länge så när vi väl kom hem gjorde sonen sin matteläxa och sedan fick vi kasta i oss mellismackorna. Vid halv fyra skulle min man komma hem för vidare färd till Ikea och dotterns dans. Vid fem över halv ringde han och frågade när han senast måste vara hemma !!!!!
Uppvarvad till max och med magont fick sonen och jag finna oss i att inte bli avsläppta vid ikea utan följa med in till stan. Vi gick en sväng på Coop istället medan vi väntade och sedan åkte hela familjen till ikea och åt middag där.
Nu är jag hemskt trött, men på ett behagligt sätt eftersom jag är nöjd med dagens insats. Och imorgon ska jag ha en slappardag!
Efter en sen lunch cyklade vi till skolan och hämtade sonen. Han var mitt i en gogosmatch (typ kula) så vi fick vänta en stund på honom. Solen sken från en klarblå himmel och jag kände inte för att gå in så vi stannade till vid lekplatsen. När barnen sprang upp i skogen där min man stukade foten kände jag att ångesten var på gång, men jag följde ändå efter barnen in bland träden och sedan gav den med sej. Jag minns faktiskt inte när jag senast stannade till vid lekplatsen på väg hem från skolan. Det måste ha varit åtminstone två år sedan. Vilket framsteg!!!!
Vi var ute lite för länge så när vi väl kom hem gjorde sonen sin matteläxa och sedan fick vi kasta i oss mellismackorna. Vid halv fyra skulle min man komma hem för vidare färd till Ikea och dotterns dans. Vid fem över halv ringde han och frågade när han senast måste vara hemma !!!!!
Uppvarvad till max och med magont fick sonen och jag finna oss i att inte bli avsläppta vid ikea utan följa med in till stan. Vi gick en sväng på Coop istället medan vi väntade och sedan åkte hela familjen till ikea och åt middag där.
Nu är jag hemskt trött, men på ett behagligt sätt eftersom jag är nöjd med dagens insats. Och imorgon ska jag ha en slappardag!
vilken karlsson!
Kalasfin var han, ungen min, som Karlsson på Taket.
Och allihopa var jätteduktiga.
(Panikångestrapport: jag satt mitt ibland åhörarna och hade inte en enda ångesttanke.)
Och allihopa var jätteduktiga.
(Panikångestrapport: jag satt mitt ibland åhörarna och hade inte en enda ångesttanke.)
nytt säkerhetsbeteende
Jag hade lovat att skjutsa min mamma till en väninna i kväll. När jag skulle åka fick jag ett infall och frågade minstingen om hon ville följa med. Väl nere på motorvägen insåg jag att det kändes bättre när jag har någon med mej, även om det är ett barn. Och när jag tänker efter var det länge sedan jag körde in till stan helt ensam i bilen.
Något att tänka på framöver, tror jag minsann...
Något att tänka på framöver, tror jag minsann...
känslor
Att tolka kroppens signaler tycker jag är ganska svårt. Vad känner jag och vad beror det på?
Dessutom är det väl lite olika från person till person vad man lägger i begreppen. Kompis E till exempel, tycker bara att hon har ångest när hon inte kan ta sej ur sängen. Annars är hon "bara" orolig.
Stress: magen knyter sej, hjärtat rusar m.m.
Nervositet: ont i magen blandat med lite pirr
Oro: ont i magen (jag tolkar nog nervosietet positivt och den negativa motsvarigheten blir då oro), rastlöshet
Ångest: ont i magen, tryck över bröstet, snörp i halsen, svårt att andas - i varierande grad.
Förväntansångest: symptom som vid ångest + katastroftankar inför något som ska komma
Panikångest: som ångest + yrsel, svettningar, overklighetskänslor, tunnelseende, hjärtklappning
Jag vet inte om jag är för snäv i min tolkning av oro. Så fort det trycker i halsen och/eller bröstet säger jag ångest, men man kanske kan känna så vid oro också? Jag minns faktiskt inte hur det var innan.
Tanken på kursen idag gjorde mej nervös.
Tanken på huruvida det fanns toalett gav mej förväntansångest.
Tanken på parkeringen av bilen gjorde mej orolig.
Så det är inte så himla lätt att veta. Och inte så nödvändigt heller, kanske.
Hur definierar ni oro och ångest?
Dessutom är det väl lite olika från person till person vad man lägger i begreppen. Kompis E till exempel, tycker bara att hon har ångest när hon inte kan ta sej ur sängen. Annars är hon "bara" orolig.
Stress: magen knyter sej, hjärtat rusar m.m.
Nervositet: ont i magen blandat med lite pirr
Oro: ont i magen (jag tolkar nog nervosietet positivt och den negativa motsvarigheten blir då oro), rastlöshet
Ångest: ont i magen, tryck över bröstet, snörp i halsen, svårt att andas - i varierande grad.
Förväntansångest: symptom som vid ångest + katastroftankar inför något som ska komma
Panikångest: som ångest + yrsel, svettningar, overklighetskänslor, tunnelseende, hjärtklappning
Jag vet inte om jag är för snäv i min tolkning av oro. Så fort det trycker i halsen och/eller bröstet säger jag ångest, men man kanske kan känna så vid oro också? Jag minns faktiskt inte hur det var innan.
Tanken på kursen idag gjorde mej nervös.
Tanken på huruvida det fanns toalett gav mej förväntansångest.
Tanken på parkeringen av bilen gjorde mej orolig.
Så det är inte så himla lätt att veta. Och inte så nödvändigt heller, kanske.
Hur definierar ni oro och ångest?
sov så sött...
Igår kväll somnade jag utan någon som helst oro eller jobbiga tankar. Trots att jag inte checkade några av mina kontrollpunkter (utrymningsvägar och sånt). Jag kände inte ens på ytterdörren. Och sladden till kaffebryggaren satt i såg jag i morse.
Så visst gör jag framsteg!!!
Så visst gör jag framsteg!!!
en skopa ångest
Puh, så var den här dagen till ända.
Idag var dagen för mitt läkarbesök där vi skulle prata om eventuellt byte av antidep.medicin. Trots min målande beskrivning av hur mycket bättre jag mår hakade hon upp sig på att jag fortfarande känner mej så stressad av tanken på jobbet och att ha för mycket inbokat i almanackan. Men eftersom jag inte var så sugen på att byta medicin så bestämde vi att fortsätta med den jag har och om jag inte blir bättre framöver så ska jag höra av mej.
Konstigt nog kände jag mej mer orolig än på länge efter att jag gått därifrån och var tvungen att uppsöka toaletten innan jag hämtade barnen.
I förra veckan bokade jag biljetter till en barnteater för hela familjen. Dessa skulle hämtas ut senast i morgon och idag insåg jag att biljettkassan hade minst sagt begränsade öppettider. Utan en tanke på detta bestämde vi på skolan att sonens kompis ska följa med oss hem i morgon. När vi gick vidare till dagis insåg jag att det innebar att jag var tvungen att hämta biljetterna idag. Så jag körde hem och hämtade bokningsnumret samt besökte toaletten (igen!!!!) och sedan körde vi in till stan. Rödljusvägen i rusningstrafik. Jag satt hela tiden och var rädd för en eventuell panikattack! Som naturligtvis aldrig kom.
När jag lassat in alla ungarna och stod och stekte korv kände jag mej minst sagt besviken över mina orostankar och min förväntansångest (som jag ju sagt till läkaren att jag inte kände av längre). Men sedan insåg jag att jag inte kört rödljuskörning ensam på väldigt länge. Förmodligen var den senaste gången före jul. Så då kändes det lite lättare igen!
Och imorgon är det dags för konstkursen. Usch, vad jobbigt det känns nu. Kursarrangören visste inte om man skulle ta med sig eget material eller om man fick köpa det där (!!!!) så jag fick numret till konstnären him self. Och då passade jag på att fråga var man skulle parkera. Ett orosmoment mindre. Det visade sig att man ska ha med sig eget materal. Jättelätt ordnat när man får kallelsen dagen innan kursen börjar. Som tur var så fick jag akvarellgrejjer när jag fyllde år, så jag slapp dra med ungarna till någon affär.
Idag var dagen för mitt läkarbesök där vi skulle prata om eventuellt byte av antidep.medicin. Trots min målande beskrivning av hur mycket bättre jag mår hakade hon upp sig på att jag fortfarande känner mej så stressad av tanken på jobbet och att ha för mycket inbokat i almanackan. Men eftersom jag inte var så sugen på att byta medicin så bestämde vi att fortsätta med den jag har och om jag inte blir bättre framöver så ska jag höra av mej.
Konstigt nog kände jag mej mer orolig än på länge efter att jag gått därifrån och var tvungen att uppsöka toaletten innan jag hämtade barnen.
I förra veckan bokade jag biljetter till en barnteater för hela familjen. Dessa skulle hämtas ut senast i morgon och idag insåg jag att biljettkassan hade minst sagt begränsade öppettider. Utan en tanke på detta bestämde vi på skolan att sonens kompis ska följa med oss hem i morgon. När vi gick vidare till dagis insåg jag att det innebar att jag var tvungen att hämta biljetterna idag. Så jag körde hem och hämtade bokningsnumret samt besökte toaletten (igen!!!!) och sedan körde vi in till stan. Rödljusvägen i rusningstrafik. Jag satt hela tiden och var rädd för en eventuell panikattack! Som naturligtvis aldrig kom.
När jag lassat in alla ungarna och stod och stekte korv kände jag mej minst sagt besviken över mina orostankar och min förväntansångest (som jag ju sagt till läkaren att jag inte kände av längre). Men sedan insåg jag att jag inte kört rödljuskörning ensam på väldigt länge. Förmodligen var den senaste gången före jul. Så då kändes det lite lättare igen!
Och imorgon är det dags för konstkursen. Usch, vad jobbigt det känns nu. Kursarrangören visste inte om man skulle ta med sig eget material eller om man fick köpa det där (!!!!) så jag fick numret till konstnären him self. Och då passade jag på att fråga var man skulle parkera. Ett orosmoment mindre. Det visade sig att man ska ha med sig eget materal. Jättelätt ordnat när man får kallelsen dagen innan kursen börjar. Som tur var så fick jag akvarellgrejjer när jag fyllde år, så jag slapp dra med ungarna till någon affär.
katastroftänk
Första budet var halv fyra. Sedan blev det elva-tiden. Och nu ska han åka iväg redan klockan tio. Så nu blir det plötsligt en hel dag själv med barnen. Ruskväder ute idag igen, så det blir nog bara en kort utevistelse idag. Sedan får vi se vad vi fyller dagen med. Sonens kompis dyker upp om en stund, så det blir jag och tjejerna som får lägga våra kloka huvuden ihop.
Lite konstig känsla det här att det känns läskigt att vara ensam med barnen en längre tid. Konstig och tråkig. Förmodligen är det ANSVARET som känns så tungt att bära. Alla tänk om...
Och katastroftankarna om att barnen helt plötsligt ska flippa ur och inte alls bry sej om vad mamma säger - att jag ska förlora kontrollen.
Katastroftankar om att jag ska förlora kontrollen över mej själv och få svår ångest.. Som jag inte skulle kunna hantera.
Inget av det här har någonsin hänt, och känns ganska osannolikt också. Egentligen. Så nu ska jag se fram emot en mysig dag med barnen. Helt utan andra måsten. Men först en dusch.
Lite konstig känsla det här att det känns läskigt att vara ensam med barnen en längre tid. Konstig och tråkig. Förmodligen är det ANSVARET som känns så tungt att bära. Alla tänk om...
Och katastroftankarna om att barnen helt plötsligt ska flippa ur och inte alls bry sej om vad mamma säger - att jag ska förlora kontrollen.
Katastroftankar om att jag ska förlora kontrollen över mej själv och få svår ångest.. Som jag inte skulle kunna hantera.
Inget av det här har någonsin hänt, och känns ganska osannolikt också. Egentligen. Så nu ska jag se fram emot en mysig dag med barnen. Helt utan andra måsten. Men först en dusch.
glad och nöjd
I eftermiddag körde jag dottern till första danslektionen för terminen. Glad och förväntansfull med nya dansskor gick hon in, och kom ut 45 minuter senare om möjligt ännu gladare.
Och själv är jag också glad. Det var ett tag sedan jag körde någon längre sträcka själv (tror jag iallafall, jag är hemsk dålig på att minnas de tillfällen som går bra) men idag hade jag ingen förväntansångest och själva körningen gick bra trots motorväg och tid att passa.
Det känns skönt att jag inte behöver lägga energi och tid på att hålla den nivå jag jobbat mej upp till när det gäller bilkörningen. Nu kan jag med gott samvete också fortsättningsvis ägna dagarna åt att lära mej leva i nuet, utan dåligt samvete eller stress. Jag är så oerhört rädd för att jag ska bli lat. Men det är nog ingen risk. Och om jag blir det så är det väl inte så farligt. Det kanske rent av vore bra.
Och själv är jag också glad. Det var ett tag sedan jag körde någon längre sträcka själv (tror jag iallafall, jag är hemsk dålig på att minnas de tillfällen som går bra) men idag hade jag ingen förväntansångest och själva körningen gick bra trots motorväg och tid att passa.
Det känns skönt att jag inte behöver lägga energi och tid på att hålla den nivå jag jobbat mej upp till när det gäller bilkörningen. Nu kan jag med gott samvete också fortsättningsvis ägna dagarna åt att lära mej leva i nuet, utan dåligt samvete eller stress. Jag är så oerhört rädd för att jag ska bli lat. Men det är nog ingen risk. Och om jag blir det så är det väl inte så farligt. Det kanske rent av vore bra.
störd sömn
Han skulle inte vara hemma före tio. Han kom hem vid halv fyra.
Och jag låg och halvslumrade hela natten. Varje gång jag tittade på klockan kom katastroftankarna inklampande. Trots att jag visste att det kunde bli sent så kunde jag inte värja mej. Det var blixthalka ute och han hade flera mil att köra hem. Så i tankarna förberedde jag mej på ett liv som änka. Men det var planeraren i mej som satte igång, och inte oron och ångesten. Jag kom fram till att jag nog skulle klara av det ändå. Kom fram till att vi nog får flytta till en trea så att tjejerna får ett rum, sonen ett och jag får bo i vardagsrummet. Så knasig man kan vara...
Mannen gav sig i väg strax före åtta igen. Han var tvungen att vara på jobbet på förmiddagen ifall det strulade. Så jag och barnen liftade med honom till dagis och sedan gick jag hem. Och sov ett par timmar till så nu är jag ganska pigg.
jag gjorde det!
Idag hämtade jag barnen några minuter tidigare och så gick vi till banken och till bibblan. På bibblan stannade vi ganska länge, för vi tycker alla fyra att det är mysigt att vara där bland alla böckerna.
Jag gick hem från bibblan med tre trötta ungar utan att först gå på toa! Och utan några som helst panikkänningar på hemvägen (dock en del katastroftankar). Och när vi kom hem visade det sig att jag varit ute i två timmar. Två timmar! Vilken bedrift!!! Det är flera år sedan jag gjorde något liknande!
Jag gick hem från bibblan med tre trötta ungar utan att först gå på toa! Och utan några som helst panikkänningar på hemvägen (dock en del katastroftankar). Och när vi kom hem visade det sig att jag varit ute i två timmar. Två timmar! Vilken bedrift!!! Det är flera år sedan jag gjorde något liknande!
entimmesutflykt
Idag gick det superbra att gå och hämta barnen. Jag började med minstingen på dagis (för på skolan kan man smita in på toa om det krisar). Hon ville inte gå hem idag, så vi blev kvar ett tag. När vi väl kom vidare till skolan visade det sig att sonen för ovanlighetens skull var med på ateljén idag, vilket innebär att han inte var riktigt klar för hemfärd utan ville göra färdigt det han höll på med. Så vi fick snällt vänta på honom.
Så jag var hemifrån i en dryg timme. Med flera vänta-situationer som ofta framkallat panikattacker. Idag klarade jag mej helt utan ångest. Jag hade inte ens förväntansångest inför hämtningen, vilket jag "borde ha haft" eftersom det var första gången med den svårighetsgraden.
Det som för ett år sedan (utan medicin) tog flera veckor i anspråk av stegvis exponering har den här gången gått på mindre än en vecka. Jag känner mej jättenöjd!
Dessutom tycker jag att jag har varit snäll mot mej själv och insett att hämtning och lämning varit en påfrestning den här veckan, och inte haft så många tankar på att jag borde göra en massa andra saker. Jag har faktiskt inte varit utanför dörren på hela dagarna. Vilket är helt okej!
Minns hur jag höll på för ett år sedan. Förrutom ständigt ökad svårighetsgrad på hämtning och lämning av barn så tränade jag också på promenader (dagligen), besök i ICA-affären (3-4 gånger i veckan) och exponeringsträning på stan / köpcenter / stormarknad helst 3 ggr i veckan. En normal dag innehöll 3-5 exponeringsträningar. Ofattbart att jag inte insåg vad jag höll på med! Men jag ville ju så gärna bli bra!
Nu tar jag en sak i taget. Lugnt och säkert. Fast det är svårt. Jag har lätt för att anklaga mej själv för att vara lat , att jag inte vill bli bra, när jag inte gör saker. Men jag har en stark drivkraft i mej. Annars hade jag ju inte börjat med promenaderna till dagis sådär utan vidare.
I morgon ska sonen ta med sig en kompis hem så då kanske jag tar bilen. Men på morgonen ska vi gå.
Så jag var hemifrån i en dryg timme. Med flera vänta-situationer som ofta framkallat panikattacker. Idag klarade jag mej helt utan ångest. Jag hade inte ens förväntansångest inför hämtningen, vilket jag "borde ha haft" eftersom det var första gången med den svårighetsgraden.
Det som för ett år sedan (utan medicin) tog flera veckor i anspråk av stegvis exponering har den här gången gått på mindre än en vecka. Jag känner mej jättenöjd!
Dessutom tycker jag att jag har varit snäll mot mej själv och insett att hämtning och lämning varit en påfrestning den här veckan, och inte haft så många tankar på att jag borde göra en massa andra saker. Jag har faktiskt inte varit utanför dörren på hela dagarna. Vilket är helt okej!
Minns hur jag höll på för ett år sedan. Förrutom ständigt ökad svårighetsgrad på hämtning och lämning av barn så tränade jag också på promenader (dagligen), besök i ICA-affären (3-4 gånger i veckan) och exponeringsträning på stan / köpcenter / stormarknad helst 3 ggr i veckan. En normal dag innehöll 3-5 exponeringsträningar. Ofattbart att jag inte insåg vad jag höll på med! Men jag ville ju så gärna bli bra!
Nu tar jag en sak i taget. Lugnt och säkert. Fast det är svårt. Jag har lätt för att anklaga mej själv för att vara lat , att jag inte vill bli bra, när jag inte gör saker. Men jag har en stark drivkraft i mej. Annars hade jag ju inte börjat med promenaderna till dagis sådär utan vidare.
I morgon ska sonen ta med sig en kompis hem så då kanske jag tar bilen. Men på morgonen ska vi gå.
nu så!
Avslutade dagen med en tur till Öland och fika hos en kompis (oj, så smarrigt...och jag som ska hålla igen på gosakerna). Bilturen kändes som vilken biltur som helst, reagerade inte på att jag körde över Ölandsbron. Jag hade visserligen sällskap, men ändå.
I övrigt var dagen bra. Jag försökte att bara vara och det blev en stunds läsning, lite tankar och så tog jag fram julpysslet som nästan var färdigt. Nu är det i stort sett klart.
Efter lunch började det regna och jag kom på att jag inte alls kände för att gå till dagis i regnet, så jag ringde till min man och bad honom plocka upp dem också. Och det var ju förståss inga problem.
Eftersom jag fått en hel del extratid kände jag mej fri och fick lust att meditera. Hann inte mer än att sätta mej bekvämt när jag plötsligt insåg att det var på grund av ångesträdslan som jag inte skulle gå till dagis.
Näääää! Jag fick något uppkäftigt i blicken, reste mej och ringde till min man och sa att jag ångrat mej. Sedan gick jag med bestämda steg iväg till dagis (fast först var jag förståss på toa).
Välkommen tillbaka min kämparanda! Det senaste halvåret har jag oftast resignerat inför ångesthotet men nu kände jag samma jäklaranamma som jag hade i våras. Jag ska inte låta rädlsan styra över mitt liv!!!
Det kändes lite läskigt men ändå bra att gå och hämta flickorna. Och så hade jag ju vagnen med mej. Jag känner mej alltid tryggare när jag har någonting att hålla i. Det kändes så bra efteråt att jag verkligen gjorde det! I morgon ska jag gå och lämna allihop. Men jag kanske tar bilen vid hämtningen. Att gå och hämta på två ställen känns lite mastigt just nu.
Att det var lite jobbigt i morse var inte så konstigt med tanke på att det varit jullov i två veckor. Även lämning per cykel brukar kännas lite efter ett uppehåll.
Nu blir det bums i säng. Jag har ont i halsen och känner mej frusen. Hoppas att det inte är någon förkylning på gång.
I övrigt var dagen bra. Jag försökte att bara vara och det blev en stunds läsning, lite tankar och så tog jag fram julpysslet som nästan var färdigt. Nu är det i stort sett klart.
Efter lunch började det regna och jag kom på att jag inte alls kände för att gå till dagis i regnet, så jag ringde till min man och bad honom plocka upp dem också. Och det var ju förståss inga problem.
Eftersom jag fått en hel del extratid kände jag mej fri och fick lust att meditera. Hann inte mer än att sätta mej bekvämt när jag plötsligt insåg att det var på grund av ångesträdslan som jag inte skulle gå till dagis.
Näääää! Jag fick något uppkäftigt i blicken, reste mej och ringde till min man och sa att jag ångrat mej. Sedan gick jag med bestämda steg iväg till dagis (fast först var jag förståss på toa).
Välkommen tillbaka min kämparanda! Det senaste halvåret har jag oftast resignerat inför ångesthotet men nu kände jag samma jäklaranamma som jag hade i våras. Jag ska inte låta rädlsan styra över mitt liv!!!
Det kändes lite läskigt men ändå bra att gå och hämta flickorna. Och så hade jag ju vagnen med mej. Jag känner mej alltid tryggare när jag har någonting att hålla i. Det kändes så bra efteråt att jag verkligen gjorde det! I morgon ska jag gå och lämna allihop. Men jag kanske tar bilen vid hämtningen. Att gå och hämta på två ställen känns lite mastigt just nu.
Att det var lite jobbigt i morse var inte så konstigt med tanke på att det varit jullov i två veckor. Även lämning per cykel brukar kännas lite efter ett uppehåll.
Nu blir det bums i säng. Jag har ont i halsen och känner mej frusen. Hoppas att det inte är någon förkylning på gång.
ett steg framåt
Plötsligt slog det mej att jag inte har haft ångest över att det hänt så mycket den senaste tiden. Tidigare reagerade jag med ångest när det varit för mycket. Men nu har jag klarat tre fulla veckor utan någon ångestdipp.
Jag har nu roat mej med att läsa igenom mina inlägg de senaste två veckorna och det har varit mycket planerande och längtan efter egentid, men ingen allmän ångest.
Så bra!
Jag har nu roat mej med att läsa igenom mina inlägg de senaste två veckorna och det har varit mycket planerande och längtan efter egentid, men ingen allmän ångest.
Så bra!
det bidde sängvärme istället
Efter skollämning gick jag direkt och la mej igen och sov i två timmar. Så det blir nog ingen brasa idag.
Nu har jag återigen lite svårt att somna på kvällarna och dessutom vaknar jag på nätterna. Dessutom har jag kommit in i en dum vana att gå på toa flera gånger innan jag somnar. Det känns som om jag är kissnödig fast jag inte är det, och så måste jag gå upp för att jag ska kunna somna.
Från och med i kväll ska jag inte ge efter utan ligga kvar i sängen. Nu kan jag ju sova ikapp på dagarna om jag får ligga vaken.
Stolt är jag över att jag gick med sonen till skolan idag. Fast jobbigt kändes det och jag tyckte att jag blev kissnödig. Inte några panikkänslor, men många tankar och en del ångest. I eftermiddag ska jag hämta tjejerna på dagis.
mina dagar med barnen
I torsdags kväll påbörjade jag ett inlägg som inte blev klart. Det handlade om hur barnen anpassat sej till den lugnare lovlunken och att jag fick lite nostalgiska känslor, för dagen var ungefär som när jag var mammaledig. Med skillnaden att det nu var tre barn som lekte tillsammans.
Lite tråkigt att inlägget aldrig blev klart för gårdagen var totalt kaos. Syskon som ägnade nästan hela dagen åt att bråka med varandra (kändes det som). Och inte gick det att göra någonting tillsammans heller. Jag hade tänkt att vi skulle baka rågbullar, men det projektet slog jag ur tankarna redan på förmiddagen.
Idag har storebror redan fått föräldrarna i en något trött stämning, och vi hoppas innerligt att någon av hans kompisar kan leka.
Vi andra ska idag städa och åka och handla. Jag behöver köra på vinterväg, för det har jag inte gjort sedan jag fick vända om. Och så måste jag gå ut och gå. För tillfället går det inte att cykla till dagis så att gå känns som en utmaning. Fast jag gjorde det förra vintern och det gick ju bra. Jag börjar lite lätt på måndag med att gå med sonen till skolan medan mannen lämnar flickorna. Och sedan går jag och hämtar på dagis.
jag och framtiden
Jag har tänkt på en sak. Jag har nog varit ledsen länge, men inte vågat släppa fram känslorna. Det är så mycket hela tiden. Ångesten och panikkänslor som jag försöker kontrollera, tröttheten som lagt sej som en hinna över mitt jag. Jag har nog helt enkelt inte vågat känna efter på djupet, varit rädd för vad som finns där.
Jag känner att jag återigen pressas att kontrollera mina känslor. Om inte ångesten blir bättre nu när jag ökat till maxdosen så ska jag testa en annan medicin. Det väcker rädslor. Jag vet vad jag har (en medicin som hittills funkat bra på paniken och som inte ger mej några biverkningar) men inte vad jag får.
Jag hoppas att försämringen i mitt mående beror på järnbristen och att när den är över ska allt kännas finfint så att jag slipper trixa med andra mediciner. Samtidigt är jag rädd att jag kommer att täcka över mina känslor bara för att jag inte vill byta. Jag känner samma rädsla som den jag hade för att överhuvudtaget börja ta antidepressiv medicin.
Jag måste försöka lyfta blicken och se att det är ju för min skull som jag ska ha en medicin som fungerar. För att jag ska må bra och kunna jobba med mej själv.
Ett år har givits till mej. Nu är det upp till mej att ta vara på den här tiden och göra den till något bra för mej. Och det är ju inte sant att jag satt livet på paus, jag har ju faktiskt kommit en bit på vägen. Bara att inse vidden av problemen är ju ett stort steg. (Tack Di för att du fick mej att se det.)
Jag känner att jag återigen pressas att kontrollera mina känslor. Om inte ångesten blir bättre nu när jag ökat till maxdosen så ska jag testa en annan medicin. Det väcker rädslor. Jag vet vad jag har (en medicin som hittills funkat bra på paniken och som inte ger mej några biverkningar) men inte vad jag får.
Jag hoppas att försämringen i mitt mående beror på järnbristen och att när den är över ska allt kännas finfint så att jag slipper trixa med andra mediciner. Samtidigt är jag rädd att jag kommer att täcka över mina känslor bara för att jag inte vill byta. Jag känner samma rädsla som den jag hade för att överhuvudtaget börja ta antidepressiv medicin.
Jag måste försöka lyfta blicken och se att det är ju för min skull som jag ska ha en medicin som fungerar. För att jag ska må bra och kunna jobba med mej själv.
Ett år har givits till mej. Nu är det upp till mej att ta vara på den här tiden och göra den till något bra för mej. Och det är ju inte sant att jag satt livet på paus, jag har ju faktiskt kommit en bit på vägen. Bara att inse vidden av problemen är ju ett stort steg. (Tack Di för att du fick mej att se det.)
ältande i backspegeln
Hur kunde det bli så här? Hur kunde jag göra så här mot mej själv? Hur kunde det gå så långt utan att min terapeut såg det? Eller gjorde han det? Och varför gjorde han isåfall ingenting åt det?
Under hela våren drev jag på mej själv till max. Utan vila och utan att tillåta mej själv att känna efter kämpade jag med min KBT-träning för att kunna köra till jobbet.
Det som drev på mej var "hotet om medicin". Varje gång jag nämnde någonting om att det kändes jobbigt föreslog min terapeut att jag skulle börja med antidepressiv medicin, vilket jag var helt emot. Men han frågade aldrig varför jag inte ville ha medicin. Först när jag själv ställde mej den frågan insåg jag att jag var livrädd för att förlora kontrollen.
Dessutom kändes det som om min terapeut var frånvarande och lite avståndstagande. Som om jag inte riktigt fick kontakt. (Efteråt har jag förstått att han nog var bekymrad och han sa att han funderade mycket på hur vi skulle komma vidare, om han var rätt terapeut för mej o.s.v.).
Jag var också helt fixerad vid den alldeles för snäva tidplanen för tillbakagången till jobbet som inte tillät något bakslag eller tid för återhämtning. Någon av de sista veckorna med KBT sa jag till min terapeut att jag tyckte att jag behövde få vila i det steg jag uppnått. Som det var då så kastade jag mej vidare mot nya utmaningar så fort ett delmål kändes okej. Det här var ett rop på hjälp. Som min terapeut inte uppfattade utan tyckte att jag skulle fortsätta.
Jag tror att jag behöver prata igenom med min terapeut vad som gick snett med KBT-träningen i våras. I somras var jag arg på honom för att han inte ingrep (tyvärr hade vi uppehåll i terapin i två månader) men nu är jag mest undrande.
Eller såg han inte vad som höll på att hända? Jag inser ju att jag utåt inte visade upp min svaga sida utan var målmedvetet kämpande och kanske till och med verkade glad. När det tog tvärstopp så svängde han direkt, blev närvarande och vi fick den kontakt vi haft tidigare. Tog det hela på allvar och avbröt KBT-träningen direkt.
Jag vet att det inte går att få ogjort och kanske hade jag inte varit tillbaka på jobbet även om vi tagit det lugnare, men jag känner ändå att jag behöver få klarhet i vad som egentligen hände i våras.
Under hela våren drev jag på mej själv till max. Utan vila och utan att tillåta mej själv att känna efter kämpade jag med min KBT-träning för att kunna köra till jobbet.
Det som drev på mej var "hotet om medicin". Varje gång jag nämnde någonting om att det kändes jobbigt föreslog min terapeut att jag skulle börja med antidepressiv medicin, vilket jag var helt emot. Men han frågade aldrig varför jag inte ville ha medicin. Först när jag själv ställde mej den frågan insåg jag att jag var livrädd för att förlora kontrollen.
Dessutom kändes det som om min terapeut var frånvarande och lite avståndstagande. Som om jag inte riktigt fick kontakt. (Efteråt har jag förstått att han nog var bekymrad och han sa att han funderade mycket på hur vi skulle komma vidare, om han var rätt terapeut för mej o.s.v.).
Jag var också helt fixerad vid den alldeles för snäva tidplanen för tillbakagången till jobbet som inte tillät något bakslag eller tid för återhämtning. Någon av de sista veckorna med KBT sa jag till min terapeut att jag tyckte att jag behövde få vila i det steg jag uppnått. Som det var då så kastade jag mej vidare mot nya utmaningar så fort ett delmål kändes okej. Det här var ett rop på hjälp. Som min terapeut inte uppfattade utan tyckte att jag skulle fortsätta.
Jag tror att jag behöver prata igenom med min terapeut vad som gick snett med KBT-träningen i våras. I somras var jag arg på honom för att han inte ingrep (tyvärr hade vi uppehåll i terapin i två månader) men nu är jag mest undrande.
Eller såg han inte vad som höll på att hända? Jag inser ju att jag utåt inte visade upp min svaga sida utan var målmedvetet kämpande och kanske till och med verkade glad. När det tog tvärstopp så svängde han direkt, blev närvarande och vi fick den kontakt vi haft tidigare. Tog det hela på allvar och avbröt KBT-träningen direkt.
Jag vet att det inte går att få ogjort och kanske hade jag inte varit tillbaka på jobbet även om vi tagit det lugnare, men jag känner ändå att jag behöver få klarhet i vad som egentligen hände i våras.
städhysteri
Strax efter tio igår kväll kom jag på att lekrummet ser för hemskt ut. Så då började jag städa inför dagens eventuella besök från jobbet. Och när jag var färdig där fortsatte jag av bara farten med kök och hall, trots att jag städat good enough tidigare på dagen. Det kan alltid bli bättre....
Gav upp efter elva någon gång och gick och la mej. Då var jag trött så jag somnade utan några orostankar inför morgondagen. I dag skulle jag bara plocka undan frukosten och dammsuga...men jag har ordnat kylskåpet, plockat ännu mer och...nu gav jag upp.
Jag ska strax hoppa in i duschen och sedan ta cykeln upp till vårdcentralen. (Jag mutade mannen med bilen så han både lämnar och hämtar barnen idag.)
Det jag är mest nervös för är väl att jag ska säga fel saker. Förra gången kom jag på hemvägen på att jag varit väldigt pigg och glad. För att dämpa nervositeten hade jag stängt av och skruvat på autopiloten. Inte så bra kanske...
