chokladkväll
Lyckades trots allt putsa de fönster jag tänkt (har bara köket och vardagsrummet kvar).
Och jag grejjade alla ärenden som jag föresatt mej. Trots att det mer kändes som hjärtat i magen och en klump i halsen när vi parkerade vid affären.
Och jag som tyckt att jag haft ångest den senaste tiden. Ha! Vad fort man glömmer. Jag har ju mått toppenbra i jämförelse.
Typiskt nog skulle min man jobba senare idag. Men jag har fixat middagen så den sköter sej själv, och nu väntar vi bara på att han ska komma hem. Sedan ska jag nog dra mej tillbaka med en bok och chokladkakan som jag visst råkade köpa i affären. Och när jag köper godis mitt i veckan, då är det illa (funderade på chips men hoppade det, så helt kört är det inte iallafall)
Och jag grejjade alla ärenden som jag föresatt mej. Trots att det mer kändes som hjärtat i magen och en klump i halsen när vi parkerade vid affären.
Och jag som tyckt att jag haft ångest den senaste tiden. Ha! Vad fort man glömmer. Jag har ju mått toppenbra i jämförelse.
Typiskt nog skulle min man jobba senare idag. Men jag har fixat middagen så den sköter sej själv, och nu väntar vi bara på att han ska komma hem. Sedan ska jag nog dra mej tillbaka med en bok och chokladkakan som jag visst råkade köpa i affären. Och när jag köper godis mitt i veckan, då är det illa (funderade på chips men hoppade det, så helt kört är det inte iallafall)
blä-känsla
Nu ska jag hämta ett paket, hämta barnen och åka en sväng till affären. Det sista lite osäkert.
Med en klump i magen, hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen.
Försöker intala mej att det bara är ett samtal. Men jag lyckas inte så bra. Tur att det är redan på torsdag. Otur att det är innan min terapitid.
Tänker att järnbristen blir min "räddning". För jag vill inte säga för mycket innan jag pratat med min läkare, som vill prata med mej innan avstämningsmötet blir av.
Så här är det ju:
Antidep.medicinen har dämpat panikångesten rejält, men jag hade fortfarande mycket förväntansångest. Därför höjde vi dosen. Då började jag bli yr men trodde först att det var en biverkning. Det visade sej vara järnbrist. Nu känner jag mer ångest och har panikkänningar, antagligen för att symptomen på järnbristen motsvarar en del av reaktionen vid en panikattack (yrsel, hjärtklappning).
Nu ska jag äta järntabletter i en månad och då återse läkaren för att stämma av om järnbristen är avhjälpt och om det var pga järnbristen jag mådde som jag mådde. Och om jag ev. ska höja dosen ytterligare, eller kanske sänka.
Järnbristen är ju inte "mitt fel". Och ingenting jag nu kan träna bort eller skynda på. Och hur det ser ut sedan vet jag ju faktiskt inte. Mer än att jag INTE vill ha någon fast tidplan, vilket min terapeut står bakom.
Så, varför kan jag inte bara släppa det här nu då?
Med en klump i magen, hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen.
Försöker intala mej att det bara är ett samtal. Men jag lyckas inte så bra. Tur att det är redan på torsdag. Otur att det är innan min terapitid.
Tänker att järnbristen blir min "räddning". För jag vill inte säga för mycket innan jag pratat med min läkare, som vill prata med mej innan avstämningsmötet blir av.
Så här är det ju:
Antidep.medicinen har dämpat panikångesten rejält, men jag hade fortfarande mycket förväntansångest. Därför höjde vi dosen. Då började jag bli yr men trodde först att det var en biverkning. Det visade sej vara järnbrist. Nu känner jag mer ångest och har panikkänningar, antagligen för att symptomen på järnbristen motsvarar en del av reaktionen vid en panikattack (yrsel, hjärtklappning).
Nu ska jag äta järntabletter i en månad och då återse läkaren för att stämma av om järnbristen är avhjälpt och om det var pga järnbristen jag mådde som jag mådde. Och om jag ev. ska höja dosen ytterligare, eller kanske sänka.
Järnbristen är ju inte "mitt fel". Och ingenting jag nu kan träna bort eller skynda på. Och hur det ser ut sedan vet jag ju faktiskt inte. Mer än att jag INTE vill ha någon fast tidplan, vilket min terapeut står bakom.
Så, varför kan jag inte bara släppa det här nu då?
försäkringskassan
"Du har redan varit hemma alldeles för länge!"
Jo tack. Jag vet det. Det är ju det som är problemet. Att jag vet det. Att jag tänker på det hela tiden. Dagarna går. Tiden rinner iväg. Och jag. Jag blir inte bättre. Fast jag borde. Enligt mallen skulle jag vara tillbaka på jobbet. Stress. Stress. Stress. Och det är just det som gör att jag inte blivit bra. FATTA DET!!!!
Samtal med försäkringskassan. Och det var jag, min idiot, som ringde upp. Att jag aldrig lär mej. Undvik i det längsta kontakt. Det är aldrig av godo. Men jag har gått och funderat över det här med ettårig sjukpension som fk-tanten föreslog förra gången vi pratade.
Men nu var hon inte längre inne på det. För jag har ju varit hemma alldeles för länge redan. Och förresten. Enligt henne skulle jag börja jobba heltid direkt när året var slut, så då känns väl inte sjukpensionen som ett alternativ ändå. Då blir det ju i praktiken ett halvår utan krav, och sedan måste jag börja körträning och arbetsträning.
Vi ska träffas på torsdag för ett enskilt möte och sedan ska hon kalla till ett avstämningsmöte med läkare och jobb.
Och lägga upp en rehab.plan.
Shit, bara tanken på en plan får mitt inre att krypa ihop till en boll. Tider, press, stress. Jag orkar inte med några tider! Det var det som var lockande med sjukpensionen. Att i lugn och ro, i min egen takt, få gå framåt.
Du borde besöka jobbet. Om inte med bil så med buss. Buss är ju ännu värre! Då är jag ju helt låst. Man kan inte gå av bussen två mil från hemmet mitt i vintern.
Nåja. Jag får väl försöka förmedla vad jag känner på torsdag så tydligt som möjligt:
- jag går inte hemma och päser, utan varje dag är en kamp för att bli bättre
- jag klarar inte av tider, för jag pressar mej själv till max för att hålla dem
- jag kan varken köra bil själv eller åka buss till jobbet. Däremot kan jag åka med min man.
Som tur är så är både läkaren och terapeuten helt på min linje. Så jag behöver bara säga som det är.
Nu känns allt bara pest. Och jag som höll på med fönsterputsning. Suck!
Jo tack. Jag vet det. Det är ju det som är problemet. Att jag vet det. Att jag tänker på det hela tiden. Dagarna går. Tiden rinner iväg. Och jag. Jag blir inte bättre. Fast jag borde. Enligt mallen skulle jag vara tillbaka på jobbet. Stress. Stress. Stress. Och det är just det som gör att jag inte blivit bra. FATTA DET!!!!
Samtal med försäkringskassan. Och det var jag, min idiot, som ringde upp. Att jag aldrig lär mej. Undvik i det längsta kontakt. Det är aldrig av godo. Men jag har gått och funderat över det här med ettårig sjukpension som fk-tanten föreslog förra gången vi pratade.
Men nu var hon inte längre inne på det. För jag har ju varit hemma alldeles för länge redan. Och förresten. Enligt henne skulle jag börja jobba heltid direkt när året var slut, så då känns väl inte sjukpensionen som ett alternativ ändå. Då blir det ju i praktiken ett halvår utan krav, och sedan måste jag börja körträning och arbetsträning.
Vi ska träffas på torsdag för ett enskilt möte och sedan ska hon kalla till ett avstämningsmöte med läkare och jobb.
Och lägga upp en rehab.plan.
Shit, bara tanken på en plan får mitt inre att krypa ihop till en boll. Tider, press, stress. Jag orkar inte med några tider! Det var det som var lockande med sjukpensionen. Att i lugn och ro, i min egen takt, få gå framåt.
Du borde besöka jobbet. Om inte med bil så med buss. Buss är ju ännu värre! Då är jag ju helt låst. Man kan inte gå av bussen två mil från hemmet mitt i vintern.
Nåja. Jag får väl försöka förmedla vad jag känner på torsdag så tydligt som möjligt:
- jag går inte hemma och päser, utan varje dag är en kamp för att bli bättre
- jag klarar inte av tider, för jag pressar mej själv till max för att hålla dem
- jag kan varken köra bil själv eller åka buss till jobbet. Däremot kan jag åka med min man.
Som tur är så är både läkaren och terapeuten helt på min linje. Så jag behöver bara säga som det är.
Nu känns allt bara pest. Och jag som höll på med fönsterputsning. Suck!
bron gick som på räls
Tjohoo. Lite jobbigt när jag körde dit. Mest för rädslan att jag skulle bli kissnödig. På hemvägen spelar ju det ingen roll så då var det inga problem. Kändes bra!
Skulle ju inte ta tag i det där med pepparkaksbak tillsammans med brorsans familj, men kunde ändå inte låta bli att fråga svägerskan om vi ska baka på söndag. Måste ringa och fråga var vi ska vara. Eller rättare sagt, fråga om vi kan vara här i år för det känns mindre jobbigt.
Nu blir det bums i säng. Jag är lika trött som vanligt, sovmorgonen till trots.
Skulle ju inte ta tag i det där med pepparkaksbak tillsammans med brorsans familj, men kunde ändå inte låta bli att fråga svägerskan om vi ska baka på söndag. Måste ringa och fråga var vi ska vara. Eller rättare sagt, fråga om vi kan vara här i år för det känns mindre jobbigt.
Nu blir det bums i säng. Jag är lika trött som vanligt, sovmorgonen till trots.
sovmorgon
Eller rättare sagt, jag var vaken mellan sju och åtta och sedan gick jag och la mej igen. Och sov till halv tio då sovrummet plötsligt invaderades av tre vildingar.
Nu sitter jag och dricker kaffe medan övriga familjen är ute och bygger mur.
I höst har jag inte ägnat mej åt min favoritsyssla,lövräfsning. Hög tid att göra det. Att vädret är grått och trist spelar mindre roll. Desto skönare blir det att komma in i värmen igen.
Den här helgen är härligt oplanerad. Tid att bara vara med familjen. Och så ska jag försöka få lite tid för mej själv också. De senaste helgerna har jag dippat på söndageftermiddagen och bara velat vara ensam. Bättre då att försöka ta mej lite tid innan det går så långt, kanske stänga in mej med en bok.
Jag har funderat lite på varför jag den senaste tiden har haft mer allmän ångest. Jag tror att det har att göra med min järnbrist. Jag är ständigt lite småyr, vilket min hjärna tolkar som att det är en panikattack på gång eftersom det är så det börjar. Det är nog det som ger mej ångest. Och dessutom är jag ständigt trött, vilket jag inte har tagit hänsyn till utan levt på som jag brukar. Eller iallafall ställt kravet på mej själv att jag ska göra det jag brukar göra.
Det ska bli skönt att börja med järntabletterna nästa vecka!
Nu sitter jag och dricker kaffe medan övriga familjen är ute och bygger mur.
I höst har jag inte ägnat mej åt min favoritsyssla,lövräfsning. Hög tid att göra det. Att vädret är grått och trist spelar mindre roll. Desto skönare blir det att komma in i värmen igen.
Den här helgen är härligt oplanerad. Tid att bara vara med familjen. Och så ska jag försöka få lite tid för mej själv också. De senaste helgerna har jag dippat på söndageftermiddagen och bara velat vara ensam. Bättre då att försöka ta mej lite tid innan det går så långt, kanske stänga in mej med en bok.
Jag har funderat lite på varför jag den senaste tiden har haft mer allmän ångest. Jag tror att det har att göra med min järnbrist. Jag är ständigt lite småyr, vilket min hjärna tolkar som att det är en panikattack på gång eftersom det är så det börjar. Det är nog det som ger mej ångest. Och dessutom är jag ständigt trött, vilket jag inte har tagit hänsyn till utan levt på som jag brukar. Eller iallafall ställt kravet på mej själv att jag ska göra det jag brukar göra.
Det ska bli skönt att börja med järntabletterna nästa vecka!
höjd ribba
Vad har jag gjort den här veckan?
Min första tanke var: Ingenting. Jag har bara gått här hemma hela dagarna.
En närmare titt på veckan ger dock en annan bild.
- lämning och hämtning av barnen varje dag, en utflykt på 45 minuter två gånger om dagen.
- ett besök på vårdcentralen
- jag har kört till dotterns dans med alla barnen
- veckohandling med bil (till lokala ica)
- fika hos en kompis
- telefonsamtal med jobbet
- och imorgon terapi
Ganska mycket för att vara ingenting. Dessutom blir det säkert någon vända in till stan i helgen. Kanske bio med barnen.
Jag tror att jag tänker på vad jag gör utifrån min panikträning. Och då är det egentligen bara dotterns dans som "räknas". Varför tänker jag så? Varför känner jag mej dålig om jag inte paniktränar? Jag ska ju inte göra det. Mer än att jag vill vara kvar på den nivån jag är vilket innebär att jag någon gång ibland måste genomföra det jag tycker är jobbigt. (Jag har slarvat med trafikljuskörningen, så nu känns det jobbigt igen...)
Och dessutom. Vore det så hemskt om jag inte gjort någonting den här veckan?
.
Min första tanke var: Ingenting. Jag har bara gått här hemma hela dagarna.
En närmare titt på veckan ger dock en annan bild.
- lämning och hämtning av barnen varje dag, en utflykt på 45 minuter två gånger om dagen.
- ett besök på vårdcentralen
- jag har kört till dotterns dans med alla barnen
- veckohandling med bil (till lokala ica)
- fika hos en kompis
- telefonsamtal med jobbet
- och imorgon terapi
Ganska mycket för att vara ingenting. Dessutom blir det säkert någon vända in till stan i helgen. Kanske bio med barnen.
Jag tror att jag tänker på vad jag gör utifrån min panikträning. Och då är det egentligen bara dotterns dans som "räknas". Varför tänker jag så? Varför känner jag mej dålig om jag inte paniktränar? Jag ska ju inte göra det. Mer än att jag vill vara kvar på den nivån jag är vilket innebär att jag någon gång ibland måste genomföra det jag tycker är jobbigt. (Jag har slarvat med trafikljuskörningen, så nu känns det jobbigt igen...)
Och dessutom. Vore det så hemskt om jag inte gjort någonting den här veckan?
.
där man minst anar det
Mammor, mammor, mammor. Några syskon. Och en pappa.
Så ser det ut i väntrummet på dotterns dans.
Samma varje gång. Ingen jag känner.
Bakom mej hör jag pappan prata.
Den rösten känner jag igen.
Sneglar över axeln.
Den rösten och det utseendet.
Med två barn bredvid sej och ett inne i studion.
Det måste vara....det är ju....
Min vikarie på jobbet!
Skit också!
Hela hösten har vi gått på samma dans.
Och jag har inte hälsat.
Tror han att jag inte vill låtsas om honom?
Går ryktet på jobbet nu...jobba kan hon inte men köra in till stan med alla ungarna går minsann bra...?
Och nästa vecka, hur gör jag då.
Nu när jag vet kan jag ju inte låtsas som ingenting.
Äh, jag får väl säga hej om våra blickar möts.
Och han kanske inte känner igen mej.
Jag menar, jag kände ju inte igen honom.
Så ser det ut i väntrummet på dotterns dans.
Samma varje gång. Ingen jag känner.
Bakom mej hör jag pappan prata.
Den rösten känner jag igen.
Sneglar över axeln.
Den rösten och det utseendet.
Med två barn bredvid sej och ett inne i studion.
Det måste vara....det är ju....
Min vikarie på jobbet!
Skit också!
Hela hösten har vi gått på samma dans.
Och jag har inte hälsat.
Tror han att jag inte vill låtsas om honom?
Går ryktet på jobbet nu...jobba kan hon inte men köra in till stan med alla ungarna går minsann bra...?
Och nästa vecka, hur gör jag då.
Nu när jag vet kan jag ju inte låtsas som ingenting.
Äh, jag får väl säga hej om våra blickar möts.
Och han kanske inte känner igen mej.
Jag menar, jag kände ju inte igen honom.
värk i lederna
Jag kunde inte somna igår heller. Och en av anledningarna till att jag har svårt att somna är att det sticker och drar i fotlederna så fort jag lägger mej ner och slappnar av. Molande värk och stickningar som gör att jag måste röra på foten och till och från som elektriska impulser som rusar mot hjärnan.
Och dessutom har värken i handlederna smugit sej på igen. Efter allt bärande och lyftande på tjocka bebisar fick jag värk när de äldsta två barnen var runt ett år. Men den släppte efter hand och minstingen klarade jag utan att få tillbaka värken. Hon var mycket mindre och lättare än syskonen och jag var nog mer medveten om hur jag lyfte och höll henne. Men nu, utan någon större påfrestning börjar jag få värk igen. När jag har belastat handlederna (fast det behöver inte vara tungt arbete) men även utan synbar anledning.
Och när jag ligger och känner detta molande och stickande kommer ångesten. Tänk om det blir kroniskt....
Sedan börjar tankarna snurra, för det är mitt bästa knep mot ångesten.
Puh, nu har jag skrivit det. Det har varit så här ett tag men jag har stuckit huvudet i sanden och förträngt det. Det som inte syns finns inte. På samma sätt som det tog lång tid innan jag erkände för mej själv att jag har tinnitus.
Men det finns ju även om jag vägrar att se det. Och i det fördolda får ångesten härja fritt. Ute i ljuset trivs den inte lika bra. Så nu skriver jag om det. Och i natt pratade jag med min man om det.
Så nu hoppas jag att ångesten spricker som ett troll i solsken.
(Fast jag har fortfarande inte berättat om min tinnitus för varken terapeuten eller läkaren. Borde kanske göra det...)
Och dessutom har värken i handlederna smugit sej på igen. Efter allt bärande och lyftande på tjocka bebisar fick jag värk när de äldsta två barnen var runt ett år. Men den släppte efter hand och minstingen klarade jag utan att få tillbaka värken. Hon var mycket mindre och lättare än syskonen och jag var nog mer medveten om hur jag lyfte och höll henne. Men nu, utan någon större påfrestning börjar jag få värk igen. När jag har belastat handlederna (fast det behöver inte vara tungt arbete) men även utan synbar anledning.
Och när jag ligger och känner detta molande och stickande kommer ångesten. Tänk om det blir kroniskt....
Sedan börjar tankarna snurra, för det är mitt bästa knep mot ångesten.
Puh, nu har jag skrivit det. Det har varit så här ett tag men jag har stuckit huvudet i sanden och förträngt det. Det som inte syns finns inte. På samma sätt som det tog lång tid innan jag erkände för mej själv att jag har tinnitus.
Men det finns ju även om jag vägrar att se det. Och i det fördolda får ångesten härja fritt. Ute i ljuset trivs den inte lika bra. Så nu skriver jag om det. Och i natt pratade jag med min man om det.
Så nu hoppas jag att ångesten spricker som ett troll i solsken.
(Fast jag har fortfarande inte berättat om min tinnitus för varken terapeuten eller läkaren. Borde kanske göra det...)
en kravlös tid
Jag kom precis på att min paus kommer att vara året ut.
Alltså min paus utan krav på att bli bättre, som antagligen kommer att leda till just det.
(Egentligen har jag ju inga krav på mej, men det har jag ju inte lyckats ta till mej på riktigt.)
En månad ska jag äta järntabletter innan jag ska på återbesök till läkaren för att se om det hjälper eller om vi ska minska på de antidepressiva pillren.
Och innan jag kan börja med järntabletterna ska jag ta avföringsprov (himla trevligt) och eftersom jag har mens just nu så är det nog inte klart förrän om en dryg vecka. Och då är det ju slutet på november,
Märkligt att det ska till sånt här för att jag ska tagga ner och försöka att bara vara.
Nu ska jag bara försöka fokusera på nuet för om jag tänker längre så innebär ju den här pausen att jag tidigast kommer att vara tillbaka på jobbet i vår (det tar nog ett tag av körträning innan jag kommer dit). Och då har jag varit sjukskriven i 1,5 år. Hjälp vad länge!!!!! Magen knyter sej av stress när jag tänker på det.
Så det ska jag inte göra! Och förresten är det nog ingen annan som har koll på hur länge jag har varit borta. Och jag vet ju varför det har tagit så lång tid.
Alltså min paus utan krav på att bli bättre, som antagligen kommer att leda till just det.
(Egentligen har jag ju inga krav på mej, men det har jag ju inte lyckats ta till mej på riktigt.)
En månad ska jag äta järntabletter innan jag ska på återbesök till läkaren för att se om det hjälper eller om vi ska minska på de antidepressiva pillren.
Och innan jag kan börja med järntabletterna ska jag ta avföringsprov (himla trevligt) och eftersom jag har mens just nu så är det nog inte klart förrän om en dryg vecka. Och då är det ju slutet på november,
Märkligt att det ska till sånt här för att jag ska tagga ner och försöka att bara vara.
Nu ska jag bara försöka fokusera på nuet för om jag tänker längre så innebär ju den här pausen att jag tidigast kommer att vara tillbaka på jobbet i vår (det tar nog ett tag av körträning innan jag kommer dit). Och då har jag varit sjukskriven i 1,5 år. Hjälp vad länge!!!!! Magen knyter sej av stress när jag tänker på det.
Så det ska jag inte göra! Och förresten är det nog ingen annan som har koll på hur länge jag har varit borta. Och jag vet ju varför det har tagit så lång tid.
söndagkväll
Besöket på ön resulterade i några reafynd (tröjor och skor), en nyårsklänning och en täckkjol. Verkar ursmart att dra på en kjol över byxorna när man går till och från dagis istället för att böka med långkalsoner eller termobyxor.
Jag körde både dit och hem. Nu när jag vet att yrseln beror på järnbrist och inte panikångest så känns det lättare, men det ska ändå bli skönt på tisdag när jag ska ta en massa prover och sedan börja med järntabletter igen.
Antar att det är därför jag är så himla trött också (förutom att jag sover dåligt). Sitter här och kan knappt hålla ögonen öppna så jag tror att det blir tidigt i säng. Tar nog med mej en bok.
Imorgon är det dagisdax igen. Undrar hur vädret är imorgon...om vi kan cykla eller om det blir promenad. Att gå känns jobbigt men samtidigt skulle det vara skönt att komma igång med det för det är ju inte så farligt som jag tror. Jag gick ju med barnen hela förra vintern.
Nu väntar sängen!
sovmorgon
Idag känns det bättre, fast jag är som vanligt trött. Sovmorgonen hjälpte inte särkskilt för jag hade svårt att somna om.
Kvällen blev faktiskt bra. Jag hann med lite vila innan de kom så jag var iallafall lite piggare. Och ångesten släppte när vi väl satt och åt. Skönt!
Idag ska vi åka över till Öland och shoppa lite. Det blir nog jag som kör. Jag kan trots allt inte släppa det där med att köra tre gånger i veckan. Och om jag passar på i helgen så behöver jag inte klämma in det under veckan.
Försöker lura mej själv med att vi ändå ska åka hit eller dit. Men egentligen är det ju så att det är jag som föreslår olika aktiviteter för att fylla kvoten.
Idag är det mulet och töväder så snön försvinner nog. Lite trist, det var så himla fint. Men å andra sidan kan vi kanske cykla till dagis på måndag. Och jag vill nog in en tur till stan i veckan. Då känns det ju bättre om det är barmark.
Kvällen blev faktiskt bra. Jag hann med lite vila innan de kom så jag var iallafall lite piggare. Och ångesten släppte när vi väl satt och åt. Skönt!
Idag ska vi åka över till Öland och shoppa lite. Det blir nog jag som kör. Jag kan trots allt inte släppa det där med att köra tre gånger i veckan. Och om jag passar på i helgen så behöver jag inte klämma in det under veckan.
Försöker lura mej själv med att vi ändå ska åka hit eller dit. Men egentligen är det ju så att det är jag som föreslår olika aktiviteter för att fylla kvoten.
Idag är det mulet och töväder så snön försvinner nog. Lite trist, det var så himla fint. Men å andra sidan kan vi kanske cykla till dagis på måndag. Och jag vill nog in en tur till stan i veckan. Då känns det ju bättre om det är barmark.
ångestdag
Usch, vilken pestdag. Ångesten maler och maler.
Kämpar för att hålla näsan över vattenytan.
Trots panikkänslor följde jag sonen till en kompis. Härlig vinterpromenad kunde det ha varit, men jag såg knappt omgivningen.
Efter det åkte vi till Coop. Det räckte gott med mathandling idag. Det var inte särskilt kul att gå omkring och handla. Men jag körde ändå både dit och hem. Och själva körningen gick faktiskt bra. Kanske för att det är lättare att koncentrera sej på nuet bakom ratten.
Nu ska jag fixa sallad och förbereda maten lite. Och sedan ska jag gå och vila så att jag blir på humör tills ikväll när vi ska ha gäster. Jag kan ju iallafall hoppas på att lite vila funkar.
Fick skippa skjutsandet till kalaset. Lite synd men det blir väl fler tillfällen att se morfars hus. Min man undrade varför jag följde med till Coop när jag skulle köra till kalaset. Ja, det kan man ju undra. Men jag var så himla inställd på bilkörning idag. Vill se till att köra med jämna mellanrum så att jag inte tappar greppet igen.
Jag vill inte bli sämre. Men den rädslan både hjälper och stjälper känner jag. Jag tar mej ju ut, och det är ju bra. Men det kanske blir för mycket ibland.
Kämpar för att hålla näsan över vattenytan.
Trots panikkänslor följde jag sonen till en kompis. Härlig vinterpromenad kunde det ha varit, men jag såg knappt omgivningen.
Efter det åkte vi till Coop. Det räckte gott med mathandling idag. Det var inte särskilt kul att gå omkring och handla. Men jag körde ändå både dit och hem. Och själva körningen gick faktiskt bra. Kanske för att det är lättare att koncentrera sej på nuet bakom ratten.
Nu ska jag fixa sallad och förbereda maten lite. Och sedan ska jag gå och vila så att jag blir på humör tills ikväll när vi ska ha gäster. Jag kan ju iallafall hoppas på att lite vila funkar.
Fick skippa skjutsandet till kalaset. Lite synd men det blir väl fler tillfällen att se morfars hus. Min man undrade varför jag följde med till Coop när jag skulle köra till kalaset. Ja, det kan man ju undra. Men jag var så himla inställd på bilkörning idag. Vill se till att köra med jämna mellanrum så att jag inte tappar greppet igen.
Jag vill inte bli sämre. Men den rädslan både hjälper och stjälper känner jag. Jag tar mej ju ut, och det är ju bra. Men det kanske blir för mycket ibland.
hej mitt vinterland
Nog är det väl roligt med snön trots allt.
Snart har jag vant mej vid promenerande och bilkörning och kan njuta av vintern.
Idag gick jag och hämtade tjejerna, som jag tänkt. Det gick bra men med en hel del ångest. Fast inte så konstigt egentligen, för jag har ju knappt vågat mej ut på en promenad ensam. Med två eftermiddagströtta barn kan ju utgången bli oviss. Det gick dock bra och vagnen användes bara till att frakta saker i.
Tjejerna var som barn i nysnö är. Sprang runt och busade och skrattade. Lillasyster upptäckte plöstligt fotspår. Spännande att gå baklänges och se spåren växa fram.
Väl hemma stannade vi vid pulkabacken och jag hastade hem efter kameran. (Turligt nog för min panikångest har vi en liten pulkabacke på höravstånd från huset. Tack vare den slapp jag känna mej som en totalt värdelös mamma förra vintern...)
När vi skulle gå in satte de i gång med att göra snöhundar. Så jag passade på att göra en snölykta som vi tände senare på kvällen.
En snöhund under tillverkning.
Sonen kom hem och var helt genomblöt. Han hade varit ute hela eftermiddagen utan termobyxor. Nu ligger han nerbäddad under ett extra täcke. Vi får väl se om han är pigg imorgon. Han var lite hes och hostig redan imorse.
(Funderar på om jag helt kallt ska räkna med att han är sjuk och inte ställa klockan. De har utedag i skolan imorgon och skulle gå till skogen. Inte så bra om man är förkyld kanske. Ha.Ha. Det där var min panikångest som talade...jag drar mej nog lite för att gå iväg med alla till dagis...fast å andra sidan ska jag träffa T imorgon så det vore ju bra om jag inte har några sjuklingar hemma. Vi får väl se. Kan ju smyga upp och känna på pannan.)
utmaning
Ändrade planer.
Jag ska gå och hämta idag.
Inte för att slippa köra.
Att köra känns betydligt lättare än alternativet.
Och ändå ska jag göra det.
Gå.
För nu är det vinter.
Och jag vill inte köra bil till dagis varje dag.
Då måste vi gå.
Lika bra att börja idag.
Mannen hämtar sonen.
Så jag börjar lite lätt.
En riktigt utmaning.
Hjälp!
(Fast jag kommer att "fuska" lite)
lite deppig
Sonen hade glömt sin väska hemma så jag fick köra runt skolan på väg till logopeden.
Det snöade jättemycket, och på vägen var det moddigt, spårigt och halt. Så där så att man kanar när man ska stanna även om man bara kör i 30.
Jag kände att det blev för mycket. Ända ut till sjukhuset i det vädret. Och sedan hem igen. Så jag lämnade av dottern på dagis och åkte hem.
Ringde till logopedmottagningen och fick prata med en jättegullig dam som tyckte att det var väl onödigt av mej att alls bege mej ut när jag kände så.
Väl hemma igen kände jag mej deppigt misslyckad, och skulle helst ha velat dra en filt över huvudet.
Men så ska man absolut inte hantera ett "nederlag" så jag ringde till E för att bli lite peppad.
I eftermiddag är det jag som tar bilen till dagis och hämtar barnen!
Det är viktigt att ge sej ut igen så snart som möjligt i en liknande situation. Förhoppningsvis är det fortfarande snö på marken i eftermiddag, men lite bättre väglag.
Och det är ju inte så konstigt att jag inte vågade ge mej ut. Jag har ju bara kört så långt som till sjukhuset en gång tidigare och snöoväder är ju några pinnhål upp i ångesthierarkin.
Det var ju faktiskt riktigt modigt av mej att alls ge mej ut med bilen. Och jag fixade ju att lämna på dagis, som nog kan ses som ett lagom första steg. OCH jag körde ju bilen hem. Jag hade ju alternativet att parkera bilen och gå hem. Men det gjorde jag inte.
BRAVO!!!
Det snöade jättemycket, och på vägen var det moddigt, spårigt och halt. Så där så att man kanar när man ska stanna även om man bara kör i 30.
Jag kände att det blev för mycket. Ända ut till sjukhuset i det vädret. Och sedan hem igen. Så jag lämnade av dottern på dagis och åkte hem.
Ringde till logopedmottagningen och fick prata med en jättegullig dam som tyckte att det var väl onödigt av mej att alls bege mej ut när jag kände så.
Väl hemma igen kände jag mej deppigt misslyckad, och skulle helst ha velat dra en filt över huvudet.
Men så ska man absolut inte hantera ett "nederlag" så jag ringde till E för att bli lite peppad.
I eftermiddag är det jag som tar bilen till dagis och hämtar barnen!
Det är viktigt att ge sej ut igen så snart som möjligt i en liknande situation. Förhoppningsvis är det fortfarande snö på marken i eftermiddag, men lite bättre väglag.
Och det är ju inte så konstigt att jag inte vågade ge mej ut. Jag har ju bara kört så långt som till sjukhuset en gång tidigare och snöoväder är ju några pinnhål upp i ångesthierarkin.
Det var ju faktiskt riktigt modigt av mej att alls ge mej ut med bilen. Och jag fixade ju att lämna på dagis, som nog kan ses som ett lagom första steg. OCH jag körde ju bilen hem. Jag hade ju alternativet att parkera bilen och gå hem. Men det gjorde jag inte.
BRAVO!!!
snöööö
Snart bär det av till logopeden. Vi har spelat spelen med S- och L- ord och hon kunde allihop, 5-åringen.
Idag har det snöat. Usch! Bilkörning i snö. Vill inte!!!! Men det är väl bara att vänja sej, det lär ju vara så här ett tag nu framöver.
snön faller
Jag tittar ut och ser snöflingorna singla ner och lägga sej som ett vitt täcke på marken.
Det dröjer inte länge förrän tankarna börjar snurra.
Bytte vi till vinterdäck idag som det var planerat?
Hur är väglaget för min familj på väg hem?
När kan jag vänta hem dem?
Tänk om...
det svarta giftet
Nu har det gått helt överstyr. Mitt kaffedrickande. (Och jag som faktiskt hade slutat...).
Idag ville sonen gärna att pappa skulle lämna på skolan så att han fick äta frukost där (jag funderar lite på om de har något extra fredagsgott...). Och jag hakade på och tyckte att det var en utmärkt idé.
Och den smärtsamt ärliga anledningen till det var att jag då skulle hinna dricka en mugg kaffe innan terapin. Det känns som att jag är riktigt fast i träsket. Suck. Speciellt som jag sitter här och dricker kaffe före frukost. Hur snällt är det för magen?
Så nu måste jag bestämma mej. Antingen slutar jag NU. Eller också fortsätter jag men då måste jag träna bort det där med att jag måste stanna hemma i ett par timmar efter en kopp.
Det är nog lika bra att jag slutar. Ska bara unna mej fredagskoppen efter terapin också.
Eller så kanske jag ska börja med espresso. Förmodar att det är för att jag hinkar i sej en jättemugg med mjölk som jag blir så himla kissnödig.
Idag ville sonen gärna att pappa skulle lämna på skolan så att han fick äta frukost där (jag funderar lite på om de har något extra fredagsgott...). Och jag hakade på och tyckte att det var en utmärkt idé.
Och den smärtsamt ärliga anledningen till det var att jag då skulle hinna dricka en mugg kaffe innan terapin. Det känns som att jag är riktigt fast i träsket. Suck. Speciellt som jag sitter här och dricker kaffe före frukost. Hur snällt är det för magen?
Så nu måste jag bestämma mej. Antingen slutar jag NU. Eller också fortsätter jag men då måste jag träna bort det där med att jag måste stanna hemma i ett par timmar efter en kopp.
Det är nog lika bra att jag slutar. Ska bara unna mej fredagskoppen efter terapin också.
Eller så kanske jag ska börja med espresso. Förmodar att det är för att jag hinkar i sej en jättemugg med mjölk som jag blir så himla kissnödig.
hemma igen
Ikeabesöket gick väl sådär.
Idag kände jag mej inte alls taggad.
Vågade helt plötsligt inte svänga ner på motorvägen (men tog den vägen hem iallafall). Det har ju inte varit något problem den senaste tiden. Lite trist, men det går ju upp och ner.
På Ikea fick jag som vanligt ångest när jag går förbi en toalett (det är ju så långt till nästa). Och som vanligt glömde jag att ta av mej jackan, tänkte inte på den förrän jag började känna mej lite snurrig av värmen.
Nåväl, jag köpte det jag skulle ha, och vände till och med och gick tillbaka för att jag glömt en sak. Och jag gick inte på toaletten. Så det gick ju bra iallafall.
Ur köpperspektiv gick det också bra. Jag köpte ingenting som jag inte hade planerat. Bara en massa förvaringsgrejjer. Ska nog sätta igång att ordna på stört.
Idag kände jag mej inte alls taggad.
Vågade helt plötsligt inte svänga ner på motorvägen (men tog den vägen hem iallafall). Det har ju inte varit något problem den senaste tiden. Lite trist, men det går ju upp och ner.
På Ikea fick jag som vanligt ångest när jag går förbi en toalett (det är ju så långt till nästa). Och som vanligt glömde jag att ta av mej jackan, tänkte inte på den förrän jag började känna mej lite snurrig av värmen.
Nåväl, jag köpte det jag skulle ha, och vände till och med och gick tillbaka för att jag glömt en sak. Och jag gick inte på toaletten. Så det gick ju bra iallafall.
Ur köpperspektiv gick det också bra. Jag köpte ingenting som jag inte hade planerat. Bara en massa förvaringsgrejjer. Ska nog sätta igång att ordna på stört.
första gången
Gick och la mej en stund och råkade visst somna, men nu ska jag snart bege mej till Ikea.
En kommentar på förra inlägget fick mej att inse att det faktiskt är första gången som jag åker dit själv.
Det gör det hela lite mer nervöst.
Men det ska nog gå bra, det lär ju inte vara så mycket folk direkt.
En kommentar på förra inlägget fick mej att inse att det faktiskt är första gången som jag åker dit själv.
Det gör det hela lite mer nervöst.
Men det ska nog gå bra, det lär ju inte vara så mycket folk direkt.
