malve

Har funderat en del på en kommentar jag fick på ett träningsinlägg.

Är jag en tävlingsmänniska?

NEJ och ja
Det beror på.

Om vi tar styrketräningen som exempel:

Jag tävlar inte med mej själv i att jag ska klara ett visst antal kilo eller så. Jag ökar vikterna när jag tycker det är dax.
Däremot är jag envis. Jag SKA klara det jag har satt upp som mål. Tävlingsmänniska? Nej.

Om jag jämför mej med H som började träna på samma vikter som jag så känns det rätt gött att jag nu klarar mer än henne. Och gör mer än dubbelt så många situps. Tävlingsmänniska? Ja.

Men om vi skulle bestämma oss för att tävla om vem som kan göra flest situps skulle jag ge upp rätt fort.
Även om jag egentligen klarar fler. Jag springer (eller sprang) alltid på mycket sämre tid om jag löptränade tillsammans med en kompis än om jag tränade själv. Tävlingsmänniska? Nej.

Eller det kanske är så att jag hatar att förlora så mycket att jag aldrig ger mej en chans att vinna?

Jag har haft det på känn ett tag, men varit lite lat.
I helgen när jag pratade med min man om det så övertygade han mej.
Idag är det dags.

Idag ska jag öka vikterna på samtliga styrketräningsmoment.
Det går hur lätt som helst med de vikter jag har nu.
Men jag är rädd för att ta i.
För då känns det som om jag ska få en panikattack.

Men träningen ger ju mer.
Både för kroppen och knoppen.
Om jag ger mej själv utmaningar.

Hade totalt glömt bort att jag och H ska gå och träna ikväll. Hua! Men det går nog bra.

Så nu blir det lite tajt med middagen. Kanske att jag får äta något annat. Gröt, till exempel, är ju alltid gott.