första dagen utan
Kaffet är nu ett minne blott.
Fick äckligt pulverdito hos T, så jag tyckte det var lika bra att sluta idag.
Trappar ner med Cappucino som tidigare.
Sitter här med en utjämningskopp för att dämpa huvudvärken.
samtal från jobbet
Idag har Frida från jobbet ringt. Personaltjejen.
Med en administrativ fråga. Och lite allmänt snack.
Idag kändes det faktiskt bra att prata med henne.
Tanken på jobbet känns positiv.
Försöker släppa alla krav på att jag ska prestera.
Går det inte, så går det inte.
Känns det fel, så får jag göra någonting annat.
Ska söka lite kurser till våren.
Så att jag har en annan utväg.
Men varför skulle det inte gå?
Bilkörningen är ju det tuffa.
Men sen.
Arbetsträning med mina gamla arbetsuppgifter. Borde gå bra.
Deltid med mina nya arbetsuppgifter. Borde också gå bra. Förmodar att jag får gå bredvid i början.
Det är väl sen det känns oroligt. När man kommer upp i arbetstid. Får helhetsansvar. Stress? Klarar jag det?
Utlandsresor. Hur går det? Vågar jag?
Men det ska jag inte tänka på nu. Ett steg i taget.
Här och nu.
att ge till mej själv
Detta utspelade sig i slutet av förra året:
Jag hade ett problem. Jag köpte ALDRIG någonting till mej själv. Om jag åkte till stan blev det grejjer till mannen och till barnen, men aldrig till mej själv. Såvida jag inte var i akut behov av någonting.
Så terapeuten gav mej i läxa att köpa någonting bara till mej. Jag funderade och funderade (se professor Baltazar framför er...) men kom inte på någonting. Frågade mina kompisar vad de brukade köpa till sej själva. En dyr kräm, kläder.... bara onödiga saker, tyckte jag. Dagen före terapin gick jag länge och väl på stan. (Det måste ha varit i år, förresten, eftersom jag gick ensam på stan. Blev nog inskjutsad.) Till sist gick jag in i bokhandeln och köpte mej ett block med Marimekkoblommor på. Och en röd penna.
Lite tragiskt. Jag fick knappt godkänt av terapeuten.
Men under det senaste halvåret har jag faktiskt börjat köpa saker till mej själv. För visst behövde jag kläder, trots att det inte var akut. Visst har också jag ett behov av att omge mej med fina saker. Och det har nog att göra med att jag trots allt tycker att jag också är värdefull. Det är inte onödigt att göra sej själv glad. Och nu köper jag det jag vill ha. Om pengar finns. Därför tycker jag det här med grejjer som belöning är lite krystat.
Att unna mej....det gjorde jag aldrig innan. Men nu går det lite lättare.
Nästa steg är att köpa till ordinarie pris - inte bara på rea, erbjudanden eller när jag har rabattkuponger.
mer om belöningar
Hälsade på hos Maria. Och insåg att den största belöningen för mej är ju själva målet.
Tänk när jag vågar gå på bio med mina barn. Vad härligt!
Minns när jag för första gången på länge vågade cykla till affären och handla ensam...fick känna att jag gjorde något för familjen. Vilken känsla!
Eller innan sommaren, när jag tog bilen och körde till frisören och klippte mej. Helt fantastiskt.
Det är ju egentligen de tankarna som jag har haft nu efter sommaren, fast jag inte har tänkt på det som belöningar.
I våras körde jag ju bara runt för att komma upp i den halvtimme som man ska köra i KBT:n.
Men nu bestämde jag mej ju för att köra mot mål. Och då har jag ju min belöning där. Det är ju målet som är belöningen.
Vad härligt det var att ensam åka och hälsa på min mamma. Få en pratstund med henne utan alla barnen runt omkring. Ikväll ska jag hämta min mamma och åka till Ikea. Fantastiskt att jag kan hämta henne...det senaste året har hon ständigt skjutsat mej hit och dit. ..och nu kan jag återgälda det.
Ja, så är det ju. Så enkelt, när jag väl kom på det.
Och så överöser jag mej själv med presenter bara för att jag är den jag är. Det blir ju jättebra! :)
belöningar
Det fick mej att fundera över det här med att belöna sig själv. Det tycker jag ju är jättesvårt. Vaddå belöna sej när man gjort något bra? Med vad?
Men när jag fick bokpaketet slog det mej. Jag köper ju det jag vill ha och behöver om jag har pengar. Beställer böcker när jag är sugen på det...köper en fin tröja när jag hittar en i affären...köper ny ansiktskräm när den gamla är slut. Inget mer med det. Jag köper inte en tröja för att jag ska köpa mej en tröja (om jag inte behöver en tröja då förståss). jag beställer ju ingen bok bara för att ska belöna mej, om jag har böcker hemma och inte är sugen på någon ny.
Jag kan ju förståss tänka att den här bokleveransen var en belöning för att jag har börjat träna. Kanske. När jag behöver en ny ansiktskräm kan jag ju tänka att jag unnar mej den för att jag har kört dit jag planerat. Trots att det egentligen är för att den gamla är slut.
Fast jag tycker nog att det känns lite krystat.
Hur tänker ni runt det här med belöningar?
jobbfunderingar
Men nu har jag börjat fundera lite. Ölandsbron till exempel, skulle jag ju kunna vänta med, och mitt toalettberoende lika så. Även om det spelar in i min PÅ för motorvägen. Nu kändes det ju ganska bra när jag var på jobbet (även om det inte var "på rikitgt"). Och jag känner mej lite stressad nu när sjukskrivningen börjar närma sig året (det är svårt att inte känna så...). Dessutom börjar jag känna mej lite rastlös här hemma (det är väl ett bra tecken?!).
Och när jag går hemma hela dagarna är jag ju väldigt fixerad vid mina kroppsliga reaktioner. Kanske det skulle släppa om jag börjar jobba.
Därför funderar jag på att lägga upp det så här:
steg 1
Klara av att hantera vardagen. ta bilen ensam och uträtta ärenden till stan (handla, skjutsa barn, besöka vänner). I våras fokuserade vi bara på bilkörningen, men jag kände att jag inte hängde med. Det är ju inte bara själva körandet som är jobbigt, utan att överhuvudtaget befinna mej ensam utanför hemmet.
steg 2
Köra till jobbet. I etapper. Läkaren vill att jag ska köra tre gånger i veckan i fyra veckor innan jag går vidare till nästa steg. Och det känns ju vettigt att bilkörningen först ska kännas helt okej innan jag börjar tänka på jobbet.
steg 3
Arbetsträna 3 dagar i veckan
steg 4
Jobba 25% tre dagar i veckan
steg 5
När jag klarar av jobbet och har energi över börjar jag träna på de resterande punkterna, som väl mest har med rädslan för att bli kissnödig att göra.
steg 6
Öka arbetstiden när det känns ok.
Viktigt är väl att jag känner mej för så det inte går för snabbt. Och jag vill absolut klara av att LEVA innan jag börjar tänka på att jobba. (Får man tycka så, nu får jag nästan dåligt samvete...)
Kom gärna med synpunkter, ni som har lite erfarenhet av sådant här.
det där grenröret
Jag längtar faktiskt
efter att få använda min kunskap
efter raster
efter social samvaro
efter att finnas i ett sammanhang
efter att få ha en uppgift
Ska bara ta mej dit först...
Känns skönt att jag längtar.
Min chef dödade all arbetslust i vintras. Vi skulle ha ett möte hemma hos mej (städa,städa,städa...). Chefen, personaltjejen och företagshälsan. Bara prata lite om läget och så. Dagen innan ringde de och frågade om det gick bra utan tanten från hälsan. Det gjorde det tyckte jag, vi skulle ju inte prata om så allvarliga saker.
Efter lite dösnack frågade de om jag verkligen trodde att jag skulle klara av att komma tillbaka. Det är väldigt stressigt, utlandsresor flera gånger i månaden, bla, bla, bla. Jag sa att jag ville komma tillbaka.
Chefen sa att jag måste bestämma mej hur jag ska göra. Och han som sköter ditt jobb har ju sitt eget jobb oxå och han håller på att köra slut på sej. Tack så mycket för den! Skulle jag gå och ha dåligt samvete nu oxå?!
När jag blivit lite lagom uppskrämd frågade chefen om jag ville ta del av ett sökajobbprogram som de just då erbjöd alla uppsagda. Jag sa att min terapeut sagt att det bästa är om jag kommer tillbaka till jobbet igen. Då säger chefen att jag kan få göra min arbetsträning på företaget. Han försökte alltså att få mej att säga upp mej. Vilken jä--la skitstövel!!!
Ringde till FK och pratade med min handläggare. Han sa att jag inte alls behöver bestämma någonting. Ringde till företagshälsan. Hon blev helt paff, de hade överhuvudtaget inte diskuterat det med henne.
Jag kan lugnt påstå att denna händelse förstört mycket i min rehabilitering. Innan ville jag verkligen tillbaka till jobbet. Men när man känner att de vill bli av med en så känns det ju inte lika kul längre.
Men när jag såg grenröret så kände jag att jag verkligen vill tillbaka igen.
Sen får vi väl se hur länge jag stannar där.
stressen till jobbet
Kom på en anledning till varför jag vill komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt.
OM jag känner att det inte funkar med jobbet är ju ett alternativ att söka ett annat, lite närmare där jag bor.
Ett annat är att börja plugga igen. Frågan är bara vad. Nåja, det kommer jag nog på.
Problemet är att eftersom jag varit mammaledig och sen sjukskriven så har jag nu bara 2,5 år kvar tills jag blir nollad i A-kassan (med dom nya reglerna). Och ska jag börja läsa nästa höst, så måste jag ju ha hunnit "tjäna ihop" en vettig A-kassa tills dess. Med andra ord: jag måste vara tillbaka till jobbet under hösten, ju förr desto bättre.
Jag vill inte hoppa på en utbildning utan att veta att jag har någon försörjning efter, ifall man inte får jobb med en gång. Med tre barn och hus. Jag lever ju i en bra relation men man vet ju aldrig. Jag vill iallafall inte förlita mej på det.
Suck! Jag vet att jag inte borde tänka så här...men det är svårt att låta bli....
Har jag nämnt att jag är värsta superplaneraren, förresten?
Helgarderingar och superkontroll.
För allt som kan tänkas inträffa.
