malve

När jag först tänkte tillbaka på året som gått kändes det bara pestigt. Om man ser till det yttre har det inte hänt så mycket. Men på insidan har det nog hänt en hel del. Och jag har inte resignerat utan kämpar fortfarande på av hjärtans lust, trots alla tuffa utmaningar som jag ställts för.

Årets modigaste: Att jag började med antidepressiv medicin. Fast jag har varit jättemodig hela året och utmanat alla mina rädslor.

Årets aha-upplevelse: Att det inte bara var panikångest utan att jag mådde dåligt bakom det också.

Årets mesta vän: E. Som alltid lyssnar och som vågar säga de där obekväma sakerna som man inte vill höra men som man behöver höra.

Årets välkomnande: min söta lilla guddotter V som föddes i juni.

Årets besvikelse: Att jag inte kom tillbaka till jobbet.

Årets härligaste: Att vi hade en riktig vinter.

Årets hjärta: Min älskade make som stöttar i alla lägen.

Årets största framsteg: Att jag vågar köra bil!!!

Årets insikt: Att jag måste skynda långsamt.

Årets gosigaste: Mina barn (såklart)

Årets minne: Tror att det jag kommer att minnas från i år är sonens första skolavslutning.

Förhoppning inför 2008: Att jag ska vara modig och följa mitt hjärta. Och våga ta ett steg i taget, inte försöka göra allt på en gång  (vara sköldpaddan istället för haren).

Jag har varit ganska duktig på att följa mina nya rutiner när det gäller städning och sådana där tråksaker.
Min nya föresats till egenkväll varje söndag har dock brustit. En gång hade jag det (för en dryg månad sedan?). Nu är det dags igen, men bara för att det är nyårsafton imorgon och fötterna inte är i tillräckligt fint skick för att visas upp i tunna strumpbyxor. Naglarna har jag panikklippt ett par gånger.

Så nu sitter jag framför brasan med datorn, en Baileys (måste ju provsmaka likören tills imorgon) och fötterna i blöt. Äntligen!

Provade förresten min klänning igår. Hoppsan vad jag såg tjock ut. Vägde mej och jag har nog gått upp 4 kg sedan jag köpte den. Shit! Järnbrist och ångest är inget bra för vikten, och i kombination med decembers fyllda skafferi var det förödande! Jag äter när jag inte mår bra, när jag är stressad och när jag är trött. Vanligtvis brukar jag inte ha något gott hemma men nu har det ju som sagt varit juletider.

I somras skrev jag om att tycka om sej själv.. Får se om det går lika lätt nu när den förhatliga magen är tillbaka (mina hemmaklänningar med tights var kanske inte så smart iallafall. Döljer viktökningen bra...).

Klarar jag av en nyårsfest i klänningen utan gigantiska hållainbådehärochdärtrosor?
Kan jag stå för den jag är även med några kilos övervikt?

Medan jag funderar på det ska jag nog ta äta upp resten av julgodiset. På tisdag är det sockerförbud som gäller.

Efter noga övervägande har jag förenklat nyårsmenyn ytterligare:
Men min gräns går vid glassen. Jag kan absolut inte förmå mej att bjuda på köpeglass, hur lyxig den än är. Får väl träna lite på det :)

Festtema: retro (fast frivillig klädsel :))
Mitt motto: följa reglerna från terapin

Förrätt:
Toast med räkröra.
Barnen får skinkmacka

Huvudrätt:
Fias fläskfilé med ris. Blandad sallad.
(En gratäng med kött, rökt skinka, svamp, tomat och ostsås. Supergott och enkelt.)

Efterrätt:
Manges marängglass
Barnen får glass med chokladsås, strössel och maränger

Till kaffet:
Lindts kulor av mörk choklad.

Vickning:
Korv med bröd

(På den gamla goda tiden älskade jag att uppkalla maträtter efter de jag fått receptet av, speciellt om det blev lite kul kombo.)

Jag var och nyårshandlade nu i kväll. Och försökte trixa mej igenom listan utan att falla för några rabatter, vilket ju är lätt när man ska handla mycket. Åkte dit på räkorna (2 för 45:-) men jag är osäker på en räcker (ha, ha), och köpte jämnt antal avocado (2 för 15:-).

Kom på att jag föll igenom redan när jag skrev inköpslistan. Fias Fläskfilé. Men jag köpte picnicbog. Jag ska ju följa recepten och inte ersätta med billigare alternativ. Hade tänkt köpa röd mjölk till ostsåsen istället för matlagningsgrädde, men där kom jag på mej själv i affären och valde grädden istället.

Vi får väl se om det håller ända i mål den här gången.

2,5-åringen satt som ett ljus under hela filmen (som i och för sig inte var så lång, 45 minuter bara). Sonen var först tveksam till om han skulle följa med på en småbarnsfilm (jösses, han är ju bara 7...) men han tyckte att den var ganska bra. Själv höll jag på att somna någonstans på mitten.

Vi tog med popcorn och saft (i tätslutande muggar från Tupperware) bara för att jag tycker att det är en så onödig utgift. Lite löjligt, vi går bara på bio ett par, tre gånger per år med barnen.

Nu ska jag slänga ut ungarna en stund så att de får springa av sej lite. Sonen har kommit hem från mormor full av energi och bus. Han hade varit så lugn där, sa mamma. Kan jag säkert tro för direkt när han kom in genom ytterdörren började han bråka. Välkommen hem. Suck!

Jag slipper sova ensam i dubbelsängen i natt.

I går såg vi på Kalle och chokladfabriken med barnen.
5-åringen som alltid varit den coola av barnen och aldrig reagerat på någon film tyckte att den var otäck så igår sov hon i storebrors rum. I dag sover han hos mormor så när hon skulle lägga sej blev hon lite orolig för hon vågade inte sova ensam i natt heller.

Jag sa att hon kunde sova inne hos mej i natt. Gissa om hon blev glad!

Sonen, som brukar vara väldigt känslig för vad han ser på tv, tyckte däremot inte att filmen var det minsta otäck. Tror att dottern reagerade på att barnen "försvann", men jag vet inte säkert för hon vågade inte prata om vad som var otäckt. 

Vad vill jag, egentligen? Är det inte så att jag innerst inne vet vad jag vill, vad som är det rätta. Men att inte ens vågar lyssna?

Att säga vad jag inte vill är lätt. Men att lyssna på mina drömmar känns skrämmande.
Förnuftet bryter alltid in innan jag hinner tänka klart. Du har ju ett bra jobb. Klart du ska fortsätta med det. Klarar du av någonting annat? Tänk om...

Förnuftet ja. Jag har alltid valt den kloka vägen. Den säkra vägen. Inte så att jag inte tyckt att det varit intressant. Utan mer som om jag fastnad vid den tanken och inte vågat tänka i andra banor. Trots att det funnits annat som intresserat mej mer.

Vill jag verkligen tillbaka till det jobb jag har nu? Om jag bortser från alla borden och vad som är tryggast, vad vill jag då? Är det inte värt att ta en risk för att få följa sina drömmar?

Ja, om jag kommer fram till vad det är jag längtar efter då förståss.

Just nu är jag inte i balans, milt uttryckt. De senaste dagarnas intensiva umgänge med släkt och familj kombinerat med en massa måsten och minimalt med egentid har gjort att mitt inre känns ganska kaotiskt.

Jag har försökt undvika situationer som kan gå snett. Och julklappsboken var en sådan. Fick den av brodern med familj, inköpt av hans sambo - utan kvitto fick jag veta när jag tog ett djupt andetag och sa att jag ville byta den. Jag kunde dock få pengar av sambon så skulle hon ge boken till någon annan. Fine. Men jag anade att den var inköpt på rea och eftersom vi har bestämt att vi ska byta för ca 200 kronor så var det som gjort för att jag isåfall skulle säga något dumt.

Så jag tänkte ge min man i uppdrag att reda ut det hela. Min bror var dock här och hämtade mannen och såg när jag lämnade över boken. Och blev jätteirriterad för han tyckte att jag skulle ta det med sambon. Jag sa att jag inte mådde så pass bra att jag orkade det och sen var det kört.

Och idag gick jag inte att hejda så jag drog upp en massa julklappsrelaterad skåpmat (att aldrig irritera sig på min svägerska kräven den djup mental koncentration) om att svägerskan alltid köper saker som jag inte har någon användning för utan kvitto medan de av oss alltid får önskade saker eller iallafall sådant som går att byta. 

Mycket onödigt att säga allt det där, fast jag visste ju på förhand att det skulle bli så, det var ju därför min man skulle ta hand om det. Borde nog ha struntat i allt ihop och gett boken till någon insamling.

Det hela slutade iallafall med att jag låg i soffan och grät. Och sedan ringde min bror och bad om ursäkt. Och på byrån i hallen hittade jag 190 kronor.

På eftermiddagen kom min syster hit och hon höll med mej till hundra procent och tänker precis likadant som jag.

Det hemska är ju att man låter så himla otacksam och gniden. Men vi hade ju bestämt en summa och då ska man väl ungefär följa den. Och ska jag byta boken så vill jag ju gärna få en annan bok istället.

Det är väl egentligen inte pengarna jag irriterar mej på (jag har råd att köpa de böcker jag vill ha) utan det onödiga i att svägerskan alltid köper saker som hon tror att jag vill ha (vilket aldrig stämmer) och att de sedan inte går att byta.

Trist att det blev så här, men bror min är inte långsint och han kommer med största sannolikhet inte att prata om incidenten med sambon. Sagt är sagt.

Här är det fullt ös till melodifestivallåtarna. Förmiddagen har vi tillbringat i affären medan mannen varit på ett läkarbesök som resulterade i kryckor och en remiss till röntgen. Till barnens stora glädje gick vi också in på apoteket och köpte nya tandborstar.

I eftermiddag ska vi skjutsa in mannen till sjukhuset och hälsa på mamma under tiden. Sonen ska sova över där i natt. Mannen funderar på om han ska åka till min brorsa trots att han inte kan hjälpa till som det var tänkt. I så fall blir det en tjejkväll här hemma, vilket ju kan vara mysigt.

Nu ska jag laga majsplättar till barnen. Vi vuxna får nöja oss med julmatsrester. Brorsan kommer hit om en stund, kanske kan han hjälpa till att äta upp det som är kvar.

Längtar som en tok efter några lugna ensamtimmar hemma. Jag får nog ta och köra iväg familjen någon eftermiddag.

Hela familjen sitter i pyjamas och pysslar, leker och monterar. Vi vilar oss inför eftermiddagens juldagsmiddag hos min mamma. Tack och lov utan julmat!

Julaftonen kan delas upp i två halvor: före- och efter tomten, som besökte oss efter Kalle. Före tomten sniglade sig tiden fram trots besök i minneslunden, julbord, Kalle Anka och flera olika spel. När tomten hade varit här var klockan helt plötsligt nio och barnen satt och gnuggade sig i ögonen.

Efter att ha stoppat barnen i säng roade vi vuxna oss med att spela julklappsspelet Retro. Till och med min mamma som inte gillar spel tyckte att det var roligt. Det är ingen underdrift att säga att jag utklassade de andra.

Bästa julklapparna:
Jag: CD-spelare (vägghängd) (Trots att det var min man som nog ville ha den egentligen), Yogamatta
Mannen: Innetofflor
7-åringen: Star Wars-lego
5-åringen: Spel: 5 myror är fler än fyra elefanter (jag trodde att hon skulle säga sminkhuvudet)
2,5-åringen: Pippiservis

Nyttigaste julklapparna:
Jag: cykellysen, bh
Mannen: cykelhjälm och reflexväst
7-åringen: pyjamas
5-åringen: nattlinne
2,5-åringen: nattlinne

Det blev en mysig julafton med mycket god mat och samvaro. Tomten var av den tysta, opersonliga sorten, men barnen kände iallafall inte igen herr W och det är ju det viktigaste.

Mannen köpte bingolotter. Inte för att det är så himla kul att spela, utan för att han varje år köper lotter för att vi brukar spela. Men det brukar vi ju bara för att han köper lotter.

Ganska så onödigt för vi orkar aldrig vara uppe och spela klart. Sedan strax efter nio sitter jag här ensam och väntar på treans bingo. Fast jag har redan vunnit 100 kronor och en ny lott (fast man kan väl rätta på nätet...) så det lär väl inte bli någon mer vinst.

I natt var minstingen vaken i tre timmar. Stackarn är förkyld och hostig. Mannen var uppe med henne men det var ändå jag som fick sovmorgon. Det var väl därför han gick och la sej så tidigt.

Under granen ligger en hushållsrulle med tre skattkartor. Och i huset är tre paket gömda. En spännande skattjakt väntar när barnen vaknar imorgon. (Hoppas att det inte blir FÖR tidigt, bara.) 

Pepparkakshuset fick vi ihop men när dottern la på glasyren hamnade väldigt mycket i mitten av taket, så det håller på att rasa ihop. Sonen ryckte dock ut och stöttade taket med klossar, så det kanske håller. Traditionsenligt berättade vi sedan julevangeliet samtidigt som vi placerade ut krubbfigurerna. På julafton läser vi en fin bok om Jesu födelse som jag fick av min farmor när jag var liten (den enda present jag minns att jag fått av henne, vi brukade alltid få pengar).

Trots att jag inte är kristen så tycker jag det är viktigt att hålla meningen med julen levande. Att ge barnen en bas som man sedan kan välja att tro på eller inte.

Jag går här och julstökar i ett tomt hus. Resten av familjen är hos min mamma ett par timmar. Det kanske inte var så smart att öka medicinen så nära inpå jul, för nu är hela mitt inre i uppror, fyllt av ångest. Det känns lite bättre att få vara själv. Helst hade jag velat gå och lägga mej, men det är ju så mycket som måste göras just idag så jag tar det i lugnt tempo.

Nu har jag gjort Jansonen färdig och ansjovisdoften fick mej att komma i julstämning. Om en stund ska jag baka delarna till pepparkaks"huset" så att det bara är att sätta ihop dem när familjen är samlad igen. Vi har en mystisk kombination av pepparkakshus, bomull och julkrubba som är alldeles underbar.

- Sträck ut tungan, sa sonen till sin moster.
- Du är en mussla. 
- ????????

- Ja, du har ju en pärla i munnen.

Precis innan vi gick och la oss fick vi ett telefonsamtal som fick barnen att stråla av glädje när de vaknade idag.
Det var inte från tomten utan från min lillasyster som behövde sängplats efter en kväll i förorten.

(Och det finns fler överraskningar i källaren som får ligga till sig till imorgon.)

Sitter i soffan och väntar på att barnen ska somna. Granen är inte klädd, och det blev inget pysslande och pepparkakshuset är ogjort. Sonen flippade ur helt, fick med sig syrrorna och dagens aktiviteter avslutades med en känsla av att vilja strunta i hela julen.

På vardagarna får vi dra upp sonen strax före sju, men på helgerna är han uppe vid sex. Även om det blivit sent kvällen innan (som igår). Lite tråkigt när han blir övertrött på eftermiddagarna.

Så i morgon blir det barnens FÖRmiddag istället. Då ska de väl vara pigga och glada.

Tog mej faktiskt ut på en promenad i eftermiddag också. Har tänkt försöka få in det som en rutin nu under ledigheten. Det känns lättare nu när jag slipper dagistiderna att passa.

Gäspar redan, det blir nog tidigt i säng ikväll. Lite sovmorgon vore ju inte helt fel imorgon.

Skulle logga in på min bloggmail ([email protected]) men kom varken ihåg id eller lösenord. Fick hålla på bra länge innan jag lyckades ta mej in. (Och först fick jag fundera en stund innan jag kom på att det var just på yahoo jag har den mailen.)

Efter det skulle jag  kika in på Tradera. Också där var både användarnamn och lösenord som bortblåst. Försökte fyra gånger och sedan blev jag spärrad.

Det är inte likt mej...

Bara för att min man skulle komma iväg och handla julklappar så åt vi middag redan vid fyra idag. Vilket medförde att barnen (som äter mellis vid två) inte var särskilt hungriga och därför behövde en kvällsmacka. Och nu sitter jag här med knorrande mage. Får väl ta ett par knäckemackor när jag orkar resa på mej.

När jag badade barnen fick jag tillbaka ångesten som jag känt tidigare när jag varit själv med dem. Jag reagerade med att bli ledsen och rädd. Tills jag kom på att jag ju ökat medicindosen. Det förklarar även svettningarna. Skönt!

I morgon har jag bara ett par småsaker kvar att göra: slå in två klappar som kom idag, lägga in räkningarna och göra budet och åka och handla blommor till julgrupperna. Det sista gör jag direkt efter terapin.

Idag har Z ringt till mej. Min bästa vän i tonåren. Min strategi att skicka med ett förklarande brev i julkortet och bolla över till den andre att ringa visade sig vara ett smart drag. Vi pratade länge och innerligt.

När vi lagt på funderade jag på vilka vänner jag väljer att hålla kontakten med och kom fram till att de som innerst inne berör mej har jag inte orkat med. De som inte nöjer sej med att jag pratar ytligt om mej själv har jag valt bort. Jag har stängt av mej själv och inte velat veta av mitt riktiga jag. Och då har det varit jobbigt med människor som påminner mej om det jag inte längre är.

Dessutom tror jag att jag underskattar de vänner jag faktiskt har. Varför ska jag alltid vara så glad och trevlig när vi träffas? Varför pratar jag aldrig om det som är viktigt för mej, annat med en skämtsam underton?

Äh, nu gråter jag igen. Jag får nog tänka mer på det här en annan dag när jag kan se det klarare. Egentligen skulle jag ju jobba med terapiläxan.

Jag fick förresten julkort från Hanna idag. Också en människa som jag känt mycket gemenskap med men aldrig har vågat lära känna ordentligt. Nu har vi tappat kontakten helt och jag kom inte ens ihåg henne när jag skrev min julkortslista. (Men jag hojjade iväg med ett kort till henne i dag.)

På terapin sa jag när vi pratade om golfbollar, att vänner inte är så viktigt för mej just nu. Hur tänkte jag då?

Hua, vad jag är trött. Tänkte att jag inte skulle sova idag på dagen utan gå och lägga mej tidigare istället. Det var nog ett dumt beslut. Hur ska jag orka vara uppe tills rimlig läggningstid infinner sej? Och inte kan jag dopa mej med kaffe heller eftersom jag har slutat (fast jag fuskade med en kopp när jag kom hem idag).

Ett par timmar efter mötet blev jag plötsligt jätteledsen. Tror att det var insikten om att jag inte på långa vägar är mogen för att börja jobba igen som slog ner.

Nu ska jag bara försöka acceptera min situation också. För det har jag inte gjort. Jag har satt livet på paus. Och väntar på Sedan. För Då ska jag minsann göra en massa saker. Men mitt liv pågår nu. Och ser ut precis så här. Så varför inte göra det bästa möjliga av situationen istället för att hela tiden kämpa emot och vänta på ljusare tider.

Att acceptera den jag är just nu. Utan att skämmas eller behöva be om ursäkt för att det är som det är. Inte inför andra och inte inför mej själv.


(Jag vet att jag inte ska skämmas, men jag gör det ibland ändå. Jag har alltid sett mej själv som stark och den som stöttar andra, och helt plöstligt är jag den svage som behöver stöd.)

Strax efter tio igår kväll kom jag på att lekrummet ser för hemskt ut. Så då började jag städa inför dagens eventuella besök från jobbet. Och när jag var färdig där fortsatte jag av bara farten med kök och hall, trots att jag städat good enough tidigare på dagen. Det kan alltid bli bättre....

Gav upp efter elva någon gång och gick och la mej. Då var jag trött så jag somnade utan några orostankar inför morgondagen. I dag skulle jag bara plocka undan frukosten och dammsuga...men jag har ordnat kylskåpet, plockat ännu mer och...nu gav jag upp.

Jag ska strax hoppa in i duschen och sedan ta cykeln upp till vårdcentralen. (Jag mutade mannen med bilen så han både lämnar och hämtar barnen idag.)

Det jag är mest nervös för är väl att jag ska säga fel saker. Förra gången kom jag på hemvägen på att jag varit väldigt pigg och glad. För att dämpa nervositeten hade jag stängt av och skruvat på autopiloten. Inte så bra kanske...

Jag gjorde min jullista igår mest för att bevisa för mej själv att det är lugnt inför julen.
Men nu stressar själva listan mej.

Saker som jag annars bara hade gjort sådär ändå känns nu jättejobbiga när jag ser dem uppraddade. Som att det helt plötsligt blivit ett krav.

Julkorten kan vi faktiskt posta med frimärken även om det bara tar några minuter att cykla till brevlådan.

Jag ska damma eftersom det står så på mitt städschema, men jag struntar i att fixa till det så där superperfekt inför jobbesöket (eller rättare sagt, det eventuella jobbesöket). Om min chef dömer mej utifrån hur mitt hem ser ut så är det mest hans problem.

Jag minns hur hysteriskt jag städade förra gången de var här. Varenda liten detalj var perfekt. Min man tyckte inte det kändes som vårt hem när han kom hem från jobbet.

Sitter här och klurar lite på vad vi ska bjuda på till nyår.
Kanske blir det 90-talstema. Enkelt och mycket som går att förbereda:

Förrätt: avocadohalva med vitlöksröra och räkor / avocadotoast  (eller är det 80-tal?)

Huvudrätt: Exotisk planka med potatisgratäng

Efterrätt: Hemgjord daimglass / marängswiss till barnen

Till kaffet: Mozartkulor (hemgjorda)


Förr skulle jag alltid bjuda på nya, spännande rätter. Men i år känns det helt rätt med säkra kort som inte tar så lång tid.

Tanken med vårt städschema är att vi ska ha det så grundstädat som vi tycker är acceptabelt och att vi inte ska städa extra när vi ska ha besök (mer än att kanske plocka undan lite).

Innan städade vi nog mest när vi var tvugna = ett hysterist fejande i värsta fall samma dag som bjudningen ägde rum. Vilket ledde till att det blev alldeles för jobbigt att bjuda hem vänner för ofta.


Första utmaningen:
Inte städa mer än vad städschemat anger inför jul. Detta ska dock inte vara några problem eftersom jag lagt in att damma i nästa vecka (lite fusk....). Vi ska fira med min mamma och lillasyster, så städbehovet är nog mer för att det är jul än för att de ska komma. De är vana vid vår röra.

Andra utmaningen:
Inte städa mer än vad städschemat anger inför nyårsafton, då vi ska ha vänner här.

Det här blir tuffare. Här får vi bara dammsuga golven, svabba i kök o hall och städa toaletterna. Och tänka sej, allt detta återfinns på min mans lista. Jag ska bara ligga i soffan och läsa :)

Det läkaren gjorde idag var egentligen att tvinga mej att ta ställning för mina känslor och verkligen känna efter på djupet. Och det var nog nyttigt. Under det här dryga året när jag gått hos läkare och i terapi har jag aldrig gråtit. Förrän idag.

För ibland smyger sej tanken på mej: tänk om jag bara är lat och inte vill jobba. Jag kanske bara låtsas och har lyckats lura allihop. Jag kanske inte mår dåligt egentligen utan bara inbillar mej.

Idag fick jag till hundra procent inse att jag verkligen inte kan eller orkar gå tillbaka till jobbet just nu.

Jag sitter här med upprörda känslor och gråtiga ögon.

Jag tror att jag har skrivit det förrut, att hos min läkare vet man inte förrän man går därifrån vilken linje hon tänker välja. Hon diskuterar olika situationer för att se hur man reagerar.

Förra gången avslutade hon med att säga att hon kunde tänka sej att sjukskriva mej ett år framåt, men att hon var lite osäker på om det kanske skulle vara bra för mej att börja arbetsträna. Inför dagens besök kände jag mej alltså ganska tryggt förvissad om att hon skulle vara på "min sida".

Efter inledande måendeprat, började hon med tanken att jag skulle börja arbetsträna efter nyår och allt som jag sa vände hon på så att det skulle bli bättre om jag började arbetsträna. "Vore det inte bättre om du jobbar medan du går och mår dåligt och samtidigt går i terapi så slipper du stressen att vara sjukskriven och slipper ha jobbstarten framför dej (som ju i sig är ångestframkallande)." kan väl sammanfatta hennes resonemang.

När jag skulle försöka förklara för henne att det ju inte är tanken på jobbet i sig som är det jobbiga, utan att ha för mycket inplanerat, så kom tårarna. Jag berättade för henne om styrketräningen som jag inte klarade ut trots att det var någonting som jag kunde styra över helt själv och dessutom tyckte var roligt. Att för många inplanerade aktiviteter med kompisar och familj kan kännas övermäktigt.

När jag sa det så kände jag hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt är att vara jag just nu. Vilken vanmakt och frustration jag känner över att inte kunna leva det liv som jag vill leva.

Hon tittade intensivt och länge på mej medan jag snyftande torkade mina tårar och frågade sedan hur lång tid jag kände att jag behöver. Till sommaren, sa jag och hon bestämde sig för att sjukskriva mej till slutet av september.

Imorgon ska jag öka medicindosen till 60 mg. Och om det inte hjälper mej mer än nu så tyckte hon att vi ska testa en annan medicin. Så jag hoppas verkligen att det blir bättre nu när jag äter järntabletter också så att jag slipper det.

Citalopram, som jag äter nu, har ju varit  i stort sett biverkningsfri och ändå dämpat panikattackerna avsevärt. Det är ju förväntansångesten som jag inte tyckt blivit så mycket bättre. Eller har den det? Är det så konstigt att tanken på det som skrämmer mej mest fortfarande känns jobbigt och ångestfyllt? När jag väl tagit steget och antagit en ny utmaning så har ju ångesten försvunnit nästan omgående och det är inte längre laddat.

Magen har inte känts speciellt rolig i eftermiddag, och jag har gått omkring och hoppats att det är nervositet. Men nu undrar jag... sonens mage är inte heller på sitt bästa humör. En magsjuka den här veckan är inte direkt någon hit.

- jag är själv med barnen måndag till tisdag kväll för min man ska på kurs (förlagd till Malmö så att han kan roa sej med min syster+sambo medan jag sitter här hemma och har det tråkigt)

- i morgon ska jag till läkaren på förmiddagen och prata om hur vi ska lägga upp sjukskrivningen framöver.
Denna träff är jätteviktig för:

- på onsdag har jag avstämningsmöte med jobbet, FK, läkaren och psykologen.

Jag ringde till mamma och frågade om hon kan rycka ut och passa barnen om sonen inte är frisk i morgon. Förmiddagarna är tajta på hennes jobb men det kanske skulle kunna gå. (Jag tror att hon kan vabba ett par timmar eftersom jag är sjukskriven.) 

I värsta fall får det väl bli ett telefonmöte. Inte någon höjdare direkt men bättre än ingenting.

Jag läste för någon vecka sedan om Fru Fundersams avslappningsmetod:
att i tanken måla sej själv invändigt.

Jag tyckte att det lät bra så jag testade.
Men huuu...vad det kittlades!

Och färgen jag målade med blev gammelrosa. Inte direkt min favoritfärg...

Boken är skriven av Jeanette Winterson som också skrivit Fyrväktaren som jag läste för ett tag sedan.

Det finns annan frukt än apelsiner bygger på författarens egen uppväxt som adoptivflicka i ett strängt religiöst hem och hur hon finner kärleken. Hos en annan kvinna.

Liksom Fyrväktaren är den här boken skriven med ett härligt, målande språk. Fast den här boken är inte lika trollsk. Jag hade föredragit att läsa denna först.

Klockan 16.00 prick svängde jag in på mammas gata i stan. I förrgår när jag skulle hämta sonen vid femtiden klev jag ur bilen 16.59 och ringde således på dörrklockan vid 17.00. Hur kan det komma sej att jag alltid är så himla exakt? (Och varför kollar jag ständigt på klockan?)

Svägerskan, som brukar vara rejält försenad, men mer och mer sällan när hon ska träffa mej (förstår inte varför...;)), kom strax efter. Mamma blev väl inte direkt överraskad, men väldigt glad. Dagen till ära hade jag svidat om till stjärngosse (de vuxna skrattade gott), så luciatåget var komplett med två lucior, en tärna, en stjärngosse, en tomte och en pepparkaksgubbe.

Jag är som vanligt trött redan nu, så jag går väl och lägger mej. Imorgon är det terapi.

Jag har tänkt vidare på mina förbättringsområden i äktenskapet, men inte skrivit någonting om det.

Ta upp problem
Att ta upp problem på ett konstruktivt sätt har jag haft svårt för. Ofta går jag och småirriterar mej tills jag bara exploderar (vanligtvis strax före mens).

Lösning:
* Ta upp saker till diskussion så fort ett problem uppstår och då med "giraffmetoden"=utgå från sina egna känslor, inte angripa den andre, inte dömma på förhand och lyssna.
* Välja en bra tid och plats för diskussionen.
* Mindfulness. dvs vara totalt närvarande under diskussionen, tänka innan jag pratar.

Ta emot "kritik"  
Känner jag mej angripen så går jag till motattack direkt. Precis som om det viktigaste är att jag vinner diskussionen. Så är det ju inte. Det viktigaste är ju att vi känner att vi respekterar varandras känslor och åsikter och kan komma fram till en lösning som båda kan leva med.

Lösning:
* Mindfulness: vara i nuet och verkigen lyssna på vad han säger, utan dömmande tankar och utan att samtidigt tänka ut vad jag ska säga till mitt försvar
* Giraffmetoden: låta honom prata klart innan jag svarar, och då utgå från hur jag upplever situationen, inte vad han gör för fel.

Ostressat sex         
Min stress runt sex består av två saker: att jag håller reda på frekvensen och att jag är stressad under tiden.

Mitt prestationsjag håller koll på hur ofta vi har haft sex den senaste tiden och jag känner mej mer eller mindre nöjd med förhållandet beroende på resultatet. Styr detta hur ofta ni har sex, frågade terapeuten. Nej, svarade jag. Men vid närmare eftertanke så gör det nog det. Inte så att jag har sex även om jag inte vill, men att jag bejakar mina känslor vid varje tillfälle. Även om jag egentligen är för trött.        

Jag tror att det här prestationstänkandet har sitt ursprung i min ångest som var förknippad med sex (att jag hade cancer). Då valde jag att ignorera min lust och hade sex bara någon gång ibland för att man "ska" ha det. Trots att jag ville så var ångesten efteråt så stor att jag oftast avstod. I våras fick jag äntligen bukt med den här ångesten (tack vare mej själv, min terapeut och en gyn.läkare) och det kändes roligt med sex igen. Då var det mer en bekräftelse på att jag blivit fri från ångesten att jag ibland räknade efter, men det har gått överstyr och blivit en fixering.

Lösning:
*Min man var inte riktigt med på noterna när jag föreslog att vi skulle ha sex max två gånger i veckan (han har blivit bortskämd) men jag har bestämt mej för att jag inte får ta initiativ mer än två gånger per vecka, för att komma ifrån prestationstanken.
* Minfulness. Varje gång prestationstanken kommer ska jag se den men sedan välja att fokusera på nuet istället för att ge efter och börja räkna.

Stressen jag känner när vi har sex bottnar nog i den långa tiden vi varit småbarnsföräldrar. Speciellt minstingen har varit jobbig och vaknat när man minst anar det. Dessutom kommer tankar om att det är sent och att jag kommer att vara trött i morgon. Detta grundades väl också i småbarnsträsket eftersom vi haft väldigt morgonpigga barn. Därför har det blivit så att vi för att slippa bli avbrutna kört med säkra kort.

Lösning:
* Mindfulness, att vara närvarande i stunden och med varandra. När man fokuserar på det man gör så gör man det automatiskt långsammare. Tänker också på "russinövningen" som vi gjorde "på mindfulnesskursen" där man ska utforska ett russin så att man kan känna igen det bland alla russinen i paketet. Att göra detta med t.ex. en hand blir ju väldigt sensuellt.
* Ha sex tidigare på kvällen.


Inte vara kontrollerande  
Låta ske (inte överplanera)  
De har två känns tyngre och kräver mer tid. Här ingår ju t.ex. städschemat och mitt extraprisstopp.
      

Mindfulness/Medveten närvaro verkar vara lösningen på det mesta. Nu ska jag bara jobba med det här också. Och kanske finns det fler lösningar på ett djupare plan. Jag har ganska lätt för att intellektuellt ta fram lösningar som ser bra ut utan att egentligen känna efter ordentligt. Att prestera för att visa upp istället för att göra det för min egen skull. Nu när jag jobbar mycket med medveten närvaro (oj, vad jag växlar begrepp) så blir det en sådan där automatisk lösning på varje problem. Kanske är det så det är, eller också finns det fler svar.

Ångrar mej nästan redan. Men nu har jag bestämt mej.
Ikväll ska jag köra till min bror ensam.
Dubbelt så långt som jag hittills vågat köra på motorvägen.
Och dessutom i mörkret.

Dags för årets sista tjejträff. Hos svägerskan.
Ringer till min samåkningskompis.
Hoppsan, hon skulle visst inte åka idag - hade visst glömt säga det.
Så då skulle jag snällt få stanna hemma.
Vad trist!

Ringde och lämnade återbud.
När jag lagt på for något i mej.
Lyfte luren och slog numret igen.
Blev lovad skjuts hem ifall modet tryter när jag ska hem.

Så nu åker jag!

Nu har jag hårdbevakat mitt kontrollbehov och inte gett det en chans att ta över på hela helgen:

- jag lät bli att föreslå helgens meny vid min frånvaro (trots att jag vet att min man nog är bättre på matlagning än vad jag är så vill jag gärna vara där och peta även när jag är frånvarande).

- jag litade på att min man skulle komma ihåg att lägga fram adventspaketen till barnen.

- jag påminde inte om lappen som skulle fyllas i till dagens utvecklingssamtal om 5-åringen.

Och kan ni tänka er, jag kom hem till mätta och glada barn. Och lappen koms ihåg i morse efter en felhörning.

Veckans utmaning:
- inte lägga mej i julkortstillverkningen.
- inte påminna om avläsningen av vattenmätaren som skulle varit gjord i november.

Men det är som det sägs, så här i början tar det mer energi att låta bli än vad det skulle gått åt för att göra det själv. Men i längden ska det bli bättre.

Inatt har jag sovit som en prinsessa i systers säng. Mamma vill inte sova i den höga sängen och med ålderns rätt tog jag den bästa sovplatsen.

Idag har vi nog tänkt åka till det stora köpcentret. Förmodar att det är ungefär samma affärer som hemma men det är roligt att shoppa tillsammans med syster. Igår spenderade jag hela 60 kronor, så jag har en del att sätta sprätt på idag. Om jag hittar något vill säga.

Nu är det frukostdax.

Sitter i soffan och dricker kaffe. Bilresan hit gick bra. Förrutom när det tog stopp vid en lastbilsolycka - PANIK! men polisen släppte fram en körriktning i taget så vi blev inte stående så länge. Men tio minuter senare hörde vi på radion att vägen skulle stängas av i en timme. Vilken tur vi hade!!!!

Väl hos syster blev vi bjudna på lunch och sedan gick vi in till stan. En promenad på tjugo minuter. Och sedan två timmar på stan innan jag gick på toaletten. Riktigt bra gjort ju!

Nu ska vi snart kolla på idolfinalen (fast det var nästan att det blev på spåret. ovanligt att man har två program att välja mellan en fredagkväll.)

Mysigt att vara här hos lillasyster. Mycket prat och skratt. Jag började skratta i bilen (mamma är lite knasigt rolig ibland) och har skrattat sedan dess.

Det känns som att dagen kommer att bli ganska hektiskt.

Jag måste:
- göra färdigt kortet till dagispersonalen
- lägga upp mina jeans
- plocka undan mina pysselgrejjer
- packa
- tvätta en maskin
- förbereda middagen

I eftermiddag är det Vernissage på sonens fritids så jag hämtar barnen och sedan går vi dit och tittar på konstverken och äter peppisar.

Och i kväll är det då julfest på dagis. Så det blir kanske lite stressigt när maten ska lagas och inmundigas.
Båda döttrarna ska vara lucia. 2,5-åringen var jätteglad när hon fick en riktig luciakrona i år (förra året hade hon en i tyg som jag sytt). Vi provade igår och de var jättefina. Såklart :)

Min strategi blir att börja omgående med fixandet så att jag kan ta det i lugn takt. En sak i taget. Och förhoppningsvis hinner jag vila en stund efter lunch. Minstingen var vaken i natt igen.

Letar efter vad det är som stjäl energi från mej om dagarna. Vad det är som får mej att inte komma till ro.

- orensade garderober
- skålar med trasiga saker som ska lagas någon gång
- viktiga papper som ska sättas in på rätt ställe
- receptröran (borde rensa bland recepten, något som poppar upp varje gång jag letar efter det jag ska ha)
- olästa böcker. Ärligt talat: kommer jag någonsin att läsa böcker som stått olästa i bokyllan i tio år???
- fotoramar. jag älskar att köpa ramar, men de flesta blir liggande.
- fotoalbummen. jag har ett album till varje barn. nu ligger jag väl 1,5 år efter med insättningen. Dessutom har jag samlat foton i plastfickor som ska bli trevliga scrap booking sidor (ska bara lära mej hur man gör först...).
- och så bären i frysen, då.
- förrådet (jag vill plocka ut allt, göra iordning och ställa tillbaka det som ska vara där)
- källaren (som är ett enda kaos. vi kom ju av oss igen....)

Det känns som om jag får ta en sak i taget, i sakta mak. Annars tar jag väl ut mej helt. Är det förresten röran som stör mej, eller är det mitt behov av kontroll som får det att bli jobbigt?

Ska omgående börja med att ta tag i allt som behöver fixas med en gång för att undvika nya måstehögar.
Fast det brukar falla när jag inte mår så bra. Då är det svårt att orka.

Nu ska jag iallafall duscha och sedan blir det lunch.

Nu när jag inte längre får falla för reklamens falska lockrop, även om jag ansett mej vara en av dem som utnyttjar reklamen men än jag blivit utnyttjad, så slår det mej att den finns överallt. Precis överallt.

Trevliga små nyhetsbrev i mailboxen, små popuprutor nu och då, affischer och lockpriser, tidningsannonser, direktreklam i mängder, adresserad reklam, telefonsamtal...

Förmodar att jag tidigare scannat av budskapet per automatik och sållat ut det som är intressant. Och slängt resten. Men nu när jag inte längre får ge mej hän kastar sej varje budskap över mej och försöker snärja mej i sitt garn. Abstinens, kanske?


Jag har inte vågat öppna brevet från Lindex som kom idag. Only for me. Förpassas nog direkt till soptunnan, eller möjligen till mamma.

(Vi har NIXat telefonen men nu i juletid ringer gamla synder och vill få mej tillbaka. Nyhetsbreven har jag själv börjat prenumerera på - för att inte missa de stora klippen.)

Ögonen som möts.
Armarna runt min kropp.
Händerna som smeker mej.

Bara tanken
ger mej rysningar.

En kyss
så är jag din.

Om du vill.

Klockan är sju och alla barnen ligger i sina sängar.
Puh, vad skönt.
Nu har äntligen lite ensamtid.

Känslan som jag har när jag har haft mycket runt omkring mej har jag kommit på att jag känner igen sedan flera år tillbaka. Jag har ett stort behov av att vara ensam, men jag har tryckt undan det behovet de senaste åren. Och varit MAMMA. Jag kan inte minnas att jag någonsin dragit mej undan och bara velat vara i fred sedan sonen föddes.  Möjligen att jag valt att ta hand om disken för att få en liten paus från barnen.

Nu har känslan kommit tillbaka och jag har insett att det är just ensam jag behöver vara. Och att det inte är för att jag mår dåligt utan att jag alltid har haft perioder när jag dragit mej tillbaka. Kanske att det är starkare nu, eller att jag behöver vara mer ensam, men det är inget konstigt iallafall.

Jag har tänt en brasa och sitter i fåtöljen men mugg glögg och bara myser. Ensamma kvällar är någonting speciellt. Jag tror att det är för att det inte finns några måsten då. Ingenting behöver göras som inte kan vänta tills imorgon.
Min man har satt en gräns vid klockan åtta. Efter det gör han inget hushållsarbete. Det har jag retat mej fruktansvärt på, man gör väl tills det är färdigt. Men nu tycker jag att det är ganska klokt tänkt.

Mannen ja, han har problem med att hinna igenom sina städpunkter vecka efter vecka. Vilket han gnäller lite över. Men jag har svårt att förstå klagomålen. Städningen ska ju göras. Och vi har ingen pedantnivå utan en trivselnivå.