malve

Min mamma var hemmafru. Och perfekt. Hon gjorde allt. Hann allt. Kunde allt. Och var dessutom smal och fräsch. Och trevlig. Det fick jag höra allt som oftast. Av både vuxna och kompisar.

Jag växte upp. Skaffade mej en utbildning. Det hade inte min mamma. Så där kunde jag hävda mej och bli duktig. Importerade hennes städrutiner. Men var ganska slarvig däremellan.

Och sedan blev jag mamma. Plötsligt mindes jag min barndom. Min mamma. Vårt hem. Allt runt omkring. Jag kunde inte värja mej ifrån att jämföra. Omedvetet smög sej kravbilden på mej. Jag orkade aldrig (ville inte) ha det som min mamma, men känslan av allt jag borde göra var ändå stark.

För att sänka sina krav ska man utmana dem, har jag fått höra i terapin. Men hur gör man med krav som man aldrig levt upp till, men som ändå knackar en på axeln och viskar i ens öra att man inte duger?

Idag har min mamma sänkt sina krav. Hon förstår inte heller hur hon hann. Men hon minns inte att hon var stressad. Utan att hon gjorde allt med glädje. Jag minns det som att min mamma alltid hade tid med oss barn. Tog sej tid. Det kanske är det värsta. Förutom att jag inte lyckas leva upp till hennes "husmorssysslor", är jag också sämre på att ta mej tid med barnen.

Jag tror att det hon hade var närvaro. Hon gjorde en sak i taget. När hon var med mej så var det det som gällde just då. När hon torkade golvet torkade hon in sej i ett hörn och satt där på en stol och väntade på att golvet skulle torka. Jag minns min barndom som lugn och harmonisk. Jag hade inte en mamma som flängde runt ständigt fixande och plockande i huset. Hon var med oss barn (och hade dessutom dagbarn periodvis) och om kvällarna tog hon det lugnt. Satt oftast i sitt soffhörn och stickade eller sydde.

Jag inser ju att man inte kan jobba och leva upp till hennes standard. Men när jag var mammaledig levde jag ju i samma situation som hon hade haft. Tre barn och ett hem. Och jag har dessutom en man som jag delar alla sysslorna med. Så då borde jag ju kunnat ha det iallafall lite som jag tycker att jag borde ha det. Men det hade jag inte.

Nu har jag gjort upp med mina krav om hur hemmet ska skötas. Och det känns skönt. Lite komiskt blev det dock när jag insåg att jag hade gått igenom vårt städchema med mamma och fått okej innan vi körde igång. När mamma säger att det är lagom intervall så är det så...

Nästa område att ta itu med är hur jag är som mamma. Också där har jag bilden av min mamma som måttstock. Den perfekta mamman. Nästan iallafall. Om man bortser från en del tidstypiska uppfostringsmetoder och så ("du får ingen efterrätt förrän du ätit upp maten").

Det är inte lätt att vara dotter till en perfekt mamma. Men jag är tacksam för den mamma jag har. Och den fina barndom som hon givit mej. Om jag bara kunde sluta att få dåligt samvete för att jag inte är som hon.

Varje gång jag ska köpa en pocket förundras jag över hur billiga de är. En bok för en lägre penning än en ordinär veckotidning. Helt otroligt!

Och om man dessutom beställer den på Adlibris får man den hem i brevlådan utan att betala någonting extra.

(Tidigare beställde jag flera böcker åt gången och då fick jag bege mej till macken för att hämta ut paketet. Nu lägger jag de böcker jag vill ha i önskelistan och beställer en åt gången.)

(Om hon nu handlar på Adlibris, varför länkar hon då alltid till bokus? Ja, det kan man fråga sej. Av gammal vana antar jag.)

David Eberhard (överläkare) har skrivit boken I trygghetsnarkomanernas land där han driver sin tes att staten har drabbats av panikångest och att det är vår ständiga strävan efter ökad trygghet som lagt grunden till den psykiska ohälsa som idag ökar i omfattning.

Min terapeut hade inte läst boken men trodde att den kanske kunde vara något för mej för att jag är så fast i trygghetstänket. Men det var inte så mycket på individnivå som avhandlades utan mer om statliga myndigheters sätt att agera. Intressant bok, men en del teser som han drev kunde jag inte ställa mej bakom.

Det som gav mej något med boken var nog tankarna om trygghet.

Nu är min garderob betydligt glesare. Utrensningsresultatet idag blev:

- två toppar
- två tunikor
- två par byxor
- två kjolar
- en munkjacka
- en kofta
- en skjorta (??????)

Helt otroligt att jag kunde plocka bort så mycket! Det var ju inte alls länge sedan jag röjde senast.

Dessutom plockade jag bort en del ur minstingens garderob. Samt alla 5-åringens byxor som ärvts av storebror. Hon väljer aldrig dem och hon har så pass mycket kläder att vi aldrig är ens i närheten av att behöva använda pojkbyxorna. Då känns det bättre att ge de kläderna till grannen, så att de kommer till användning. Och samtidigt blir det ju färre plagg för mej att hålla ordning på. Alla är vinnare, alltså!

Och nu har jag minskat kruksamlingen och har bara sparat de krukor som jag blir glad av att "hälsa på". Om jag får hållas lite till behöver vi kanske inte ha något förråd. Nu är tanken att det ska vara förråd med träningshörna. Kanske kan det bli ett träningsrum med förrådsdel istället.

Min gamla tanke:

Jag slösar när jag köper saker som jag inte behöver.


Min nya sanning:

Jag slösar när jag köper saker som inte ger mej glädje.


Med mitt nya tänk har jag varit en riktig slösa när jag har köpt good enough-prylar på rea istället för precis det jag vill ha till ordinarie pris. Eller hur?

Mina nya ekonomitankar kommer från boken Pengaglädje av Jerry Gillies.
(Tack Munken för tipset. Den var som skriven för mej.)

Jag klarade av dagen med bravur. Så klart! Och mina jobbiga tankar lyckades jag hålla undan också. Försöker se de här dagarna som en utmaning istället.

Sonen har haft kompisar här hela dagen. På eftermiddagen var det min favvokompis som hälsade på. Alltså han som är ensambarn och tycker att det är toppen med syskon. Och således vill ha med syrrorna i leken.

Min intension att vara i nuet gjorde faktiskt att jag kände ett större lugn och var mer tålmodig än vanligt så jag gav mej till och med på att baka en sockerkaka tillsammans med döttrarna. Minstingen knäckte ägg själv för första gången (med viss assistans) och tyckte hon var superduktig (vilket hon också var).

För ovanlighetens skull läste jag tv-tablån idag och fick se att det var andra delen av Ronja Rövardotter så ungarna satt i pyjamas redan när bolibompa började. Vid halvåttatiden brukar det vara svårt att få dem i ordning för de är för trötta. Men trots förberedelserna tog det till halv nio innan alla sov.

Mitt i läggningen ringde Hanna. En av dem jag kommit fram till att jag skulle återta kontakten med. Vi pratade i gott och väl en timme om stort och smått. Jättekul! Nu blir det lättare att ringa nästa gång, känner jag.

Regnigt, grått och trist ute.
Varmt och mysigt inne.
Vi pysslar och pusslar och tvättar.

Om ett par timmar ska vi baka pizza.
Och sedan blir det lördagsmys.

Jag hushållar med krafterna.
I morgon förmiddag blir jag gräsänka.
Ända tills sent på onsdag.

Förra gången
Jag glömde visst bort att skriva om förra terapigången. Det jag minns är följande:

Vi gick igenom och sammanfattade mitt arbete med ekonomi och extrapriser. Jag ska fortsätta som jag har börjat men vi ska inte lägga någon större vikt åt det i terapin om det inte är något speciellt jag vill prata om. Jag berättade att det nästan har blivit så att jag väljer det dyraste alternativet nu, bara för att göra tvärt om och det är ju inte heller bra. Det bästa vore om jag inte tittar alls på priset utan köper det jag vill ha. I de fall det är svårt att undvika prislappen ska jag prova mej genom sortimentet tills jag kommer fram till vad jag tycker bäst om.

När det gäller ekonomin i stort så funderade terapeuten på om den största utmaningen helt enkelt är att lämna över ekonomin till min man. På så sätt utmanar jag mitt kontrollbehov, men å andra sidan får jag ingen utmaning i att disponera de pengar som kommer in extra. Jag vet faktiskt inte vilket som är bäst=jobbigast. Har pratat med min man om det här och han kan tänka sej att ta över ekonomin.

Nästa gång ska vi börja med att jobba med min kravbild på min mammaroll, vilket också blev läxan till imorgon.


Att prata om i morgon

Två saker som jag hade tänkt prata om förra gången men helt glömde bort känner jag att jag vill diskutera imorgon:
- läkaren vill eventuellt byta min medicin, men jag undrar över vilka förväntningar man ska ha, om jag kan bli bättre av en annan sort o.s.v. Detta behöver jag lite hjälp med att reda ut.
- avslappning. Jag har en hemsnickrad variant som i och för sig fungerar men terapeuten kanske har några tips att ge.

Och så börja speka i mina mammamåsten.

Nu har jag tänt en brasa för att pigga upp mej lite. Ute är det regnrusk igen, kylan kom av sig och det är flera plusgrader.

Jag har ägnat förmiddagen åt att läsa och har nu bara en bok kvar.

Den krossade tangahästen av Helene Tursten
Mandelträdet i din trädgård av Thich Nhât Hanh
Medmänniskor av Stefan Einhorn
Lögnens olidliga lätthet av Yrsa Stenius


Medmänniskor av Stefan Einhorn var inte riktigt vad jag hade tänkt mej. Boken består av flera berättelser på temat medmänsklighet, varvat med författarens egna reflektioner kring ämnet. För mej kändes inte berättelserna särskilt angelägna, flera av dem var lite konstiga och gav mej ingenting att tänka vidare kring. Stefans reflektioner var däremot ofta tänkvärda.

Nu har jag nog lite för många böcker som jag håller på att läsa samtidigt (ja, fast inte på samma gång då ;)):

Den krossade tangahästen av Helene Tursten
Mandelträdet i din trädgård av Thich Nhât Hanh
Medmänniskor av Stefan Einhorn
Lögnens olidliga lätthet av Yrsa Stenius

Och vilken dag som helst får jag en ny leverans med posten. Så idag blir det en läsdag. Jag har väldigt lätt för att börja i nya böcker innan jag har läst ut den jag håller på med.

Oftast försöker jag hålla mej till en skönlitterär bok och en "fackbok" som jag växlar mellan beroende på humör. Men fyra på samma gång kanske är lite väl många.

Hur många böcker har ni igång samtidigt?

Här kan man läsa mer om hur man kommunicerar för en smidig konfliktlösning:
Ta hjälp av varg- och giraffspråket.

Du är en varg om du:
har ett aggressivt språk
skuldbelägger den andre
generaliserar
värderar
ger order
använder hot och straff

Du är en giraff om du utgår från
fakta (observationer)
dina känslor
dina behov
vad du behöver av andra för att kunna tillgodose dina behov

Mitt förra inlägg utgår från giraffspråket.

Han skulle inte vara hemma före tio. Han kom hem vid halv fyra.

Och  jag låg och halvslumrade hela natten. Varje gång jag tittade på klockan kom katastroftankarna inklampande. Trots att jag visste att det kunde bli sent så kunde jag inte värja mej. Det var blixthalka ute och han hade flera mil att köra hem. Så i tankarna förberedde jag mej på ett liv som änka. Men det var planeraren i mej som satte igång, och inte oron och ångesten. Jag kom fram till att jag nog skulle klara av det ändå. Kom fram till att vi nog får flytta till en trea så att tjejerna får ett rum, sonen ett och jag får bo i vardagsrummet. Så knasig man kan vara...

Mannen gav sig i väg strax före åtta igen. Han var tvungen att vara på jobbet på förmiddagen ifall det strulade. Så jag och barnen liftade med honom till dagis och sedan gick jag hem. Och sov ett par timmar till så nu är jag ganska pigg.

Extrafrysen är tömd och avstängd, så nu kan jag inte lockas att handla för mycket. Det får helt enkelt inte plats. Och nu har jag äntligen lyckats skrämma igång min man att börja röja bland sina grejjer fast han har svårt att göra sej av med sina bra-å-ha saker. Men jag är stenhård: allt som ska vara kvar ska förvaras i uppmärkta lådor och verkligen vara saker som vi använder.

I går blev det inget bloggande.

Dagen gick i lugnets tecken. Först ett besök hos terapeuten och sedan fyllde jag dagen med bokläsande, en tupplur, meditation och ännu mer läsning. 

Sedan hämtade jag barnen och efter det städade jag, ritade lite med barnen, läste lite till, åt tacos, la barn och tittade på film.

Kort sagt en lugn och skön fredag.

Jag hoppas att jag kommer att hålla fast vid meditationsstunden den här gången. Det gör verkligen gott och resten av dagen har jag lättare att vara i nuet och hålla stressen borta.

Idag har vi ingenting inplanerat. Förmodligen går vi ner i källaren och fixar lite. Ute blåser det, men solen tittar fram så vi ska nog ändå våga oss ut framåt dagen.

Jo,förresten. Jag måste damma idag så att jag får godkänt av barnen imorgon på familjerådet :)

Idag har jag mediterat igen efter nästan en månads uppehåll.
Jag har varit så trött den senaste tiden och det blev för jobbigt, antagligen pga järnbristen.
Men idag var jag sugen igen!

Tidigare när jag varit ovan vid meditationsställnignen har kroppen värkt och jag har känt mej rastlös efter en stund.
Men idag var det väldigt harmoniskt.

Jag funderar på om min dagliga avslappningsstund kan påverka meditationen positivt. Jag kände mej nämligen mycket mer avspänd och avslappnad idag än vad jag gjort tidigare.

Dessutom har jag gjort kroppsskanning ganska regelbundet, så jag har ju ändå tränat medvetandet under den här tiden, att fokusera på andningen och så.

Jag hade väntat mej några kämpiga meditationsgånger nu i början med trötthet i ryggen, men nu ser jag verkligen fram emot morgondagen.

Igår kväll låg min man och jag i sängen och beundrade vårt "nya" sovrum.

- Ska vi ha nyinvigning på lördag, frågade jag.
- Va? Tycker du? Vilka ska vi bjuda då?

Han hajjade inte alls asgarvet som följde på hans kommentar.
(Jag hoppas att det var så att han inte fattade min anspelning, och inte att han vill skaffa nya erfarenheter ;))

Trots argument i mängder kunde jag inte få förståelse för min hållning: Inga fler barn. Ever!

Visst vore det väl mysigt med en liten bebis, sa han.

Och jag hade svar på tal:

- vi måste hinna med de barn vi har
(det hinner vi väl)
- jag kan ju inte bli med barn nu när jag äter medicin
(vi kan ju vänta några år)
- då är jag för gammal
(38? Men det är ju inte gammalt!)

Inte ens dessa bet:
- då kan vi ju inte göra alla roliga saker längre (som vi nästan aldrig gör, men vi kan ju)
(det gör ingenting)
- det kan ju bli en flicka. Då har du tre småsystrar...

För det var inte min man som ville utöka barnaskaran. Utan min 7-årige son, som resonerade vidare:

Om tre år kanske. Då vågar du nog köra bil igen och så kan du jobba ett tag innan bebisen kommer. Då är jag...tio år. Så då kan jag lämna systrarna på morgonen. Och så får du sovmorgon. Det blir väl bra!!!!! Snälla mamma, vi kan väl!!! Det är så roligt med bebisar!!!

Söt som socker är han, min son. Barnkär som få. Och trots allt retande och tetande så är han nog den bästa storebror som man kan ha. Snäll och så omtänksam mot sina systrar att det ibland driver mej till vansinne.

Men han får nöja sej med lillkusinen.

En tänkvärd historia som jag hittade hos Finanskvinnan:

En välkänd talare startade ett av sina seminarier med att hålla upp en 100-lapp.

Med 200 åhörare i salen frågade han: Vem vill ha den här sedeln? Flera räckte upp handen. Han fortsatte: Jag vill ge den här sedeln till någon, men först vill jag göra något med den.

Han skrynklade ihop sedeln till en boll. Så frågade han: Är det fortfarande någon som vill ha den? Flera räckte handen i vädret igen.

Så tog han sedeln, lade den på golvet och trampade ned den i det skitiga golvet. Sedeln var nu både skrynkligoch skitig.

"Är det fortfarande någon som vill ha den" frågade han, och flera händer i salen åkte upp.

Mina vänner, sa talaren, i dag har ni lärt er en värdefull läxa.

Oavsett vad jag gör med den här sedeln, är det någon som vill ha den. Det är för att ni vet att värdet av den är oförändrat även om den är både skitig och skrynklig.

Många gånger i våra liv, blir vi "hopskrynklade" eller nedtrampade i skiten, på grund av beslut som tas och omständigheter som dyker upp. Vi känner oss kanske värdelösa.

Men oavsett vad som händer, kommer Du aldrig att förlora Ditt värde! Du är speciell, glöm aldrig det!

"Låt aldrig gårdagens besvikelser överskugga morgondagens drömmar."

I dag hade vi skinande sol här. Äntligen! Hela familjen rusade ut och pysslade i trädgården. Mannen tvättade bilen (vårkänslor?) och jag sopade gatan fri från vår barrande häck. Det gick lätt som en plätt så när det var klart gav jag mej i kast med rabatten. Så nu har vi en fin ogräsfri rabatt och en gatsnutt som man inte behöver skämmas för.

Eftermiddagen innehöll mer julgransraskande, lite bebisgos och slaktande av två pepparkakshus, min brors och vårt eget. Sonen gick och la sej med magont. Tror jag det, så mycket som han åt.

Jag sitter i köket och väntar på att sconesen (hm, det såg knasigt ut) ska bli klara så att vi kan äta frukost. I går åt ungarna mackor tills jag trodde att de skulle spricka, så brödet är nästan slut. Min man har för ovanlighetens skull fått sovmorgon idag. Annars brukar det alltid vara jag som är tröttast (tycker jag ja ;)) men i natt har jag faktiskt sovit gott.

Som jag vet så somnar jag lättare efter en stunds avslappning, men ändå är det så segt att få till det. Jag tycker inte att jag orkar, men sedan kan jag ändå ligga vaken i timtal (känns det som). Problemet är väl att jag inte vet i förväg om det kommer att bli svårt att somna. För ibland somnar jag nästan direkt.

Nu ska jag mysa lite med mina barn.

Amelie från Montmartre heter filmen som jag skrev om tidigare idag.

Medan jag letar efter en stig att följa i livet har Peter Stormare ett elljusspår.
Om han kommer utanför behöver han bara se var det lyser. Det verkar ju onekligen väldigt praktiskt.

Men en stig känns lite mer spännande. I ett elljusspår måste ju någon ha gått före (och han trodde mycket riktigt på en förutbestämd livsväg).


Uppdatering: Fast det har det ju i och för sig gjort på en stig oxå. (Om det inte är en djurstig förståss). :)

Utrensningen av julsaker resulterade i att jag fick två kartonger över.

Och så har jag plockat fram mitt dockskåp så att barnen kan leka med det.
Snart behöver vi inget förråd ;)

Dockskåpsinredningen var ganska sliten så den kanske får kompletteras lite. Men vilken 70-talsnostalgi... 
"När mamma var liten förstår ni, så hade vi ingen CD-spelare utan lyssnade på en sådan här..."

I stället för att använda de halvnakna dockorna som ingår kom vi på att Pollydockorna passar jättebra.

Men var är den coola bilen? En orange cab.

När jag var klar med mitt första halsband (men ni får inte se det än för jag upptäckte att jag gjort lite fel) kom jag på att jag inte köpt silvriga lås.
Och så var det visst 25% rabatt. Så då kunde jag ju passa på att köpa lite fler pärlor som jag upptäckt att jag vill ha.
Och fraktfritt vid köp över 200:-. Så då bidde det lite mycket mer än ett lås.

Den här gången kände jag verkligen att jag inte kan hantera reor. Jag var helt på det klara med att inte köpa för mycket pärlor innan jag vet om jag tycker att det är roligt. Och så har jag snart mängder.

Jag trodde att det bara var stressen som var problemet, men problemet är större än så. Jag känner verkligen ett tvång att handla när det är rea. Ett tvång som är väldigt svårt att stå emot och ofta leder till tveksamma inköp.

Det handlar inte om att spara pengar utan själva rean är drivkraften. Jag kan förköpa mej på P.OP:s rea (som börjar i morgon....) trots att reakläderna ligger i Lindex prisklass.

Så nu måste jag nog vara strängare mot mej själv. Hädanefter blir det inga reainköp överhuvudtaget.

Mitt mål är inte att komma tillbaka till jobbet.

Mitt mål är att må bra och orka jobba i trettio år.

När jag tänker så känns det helt naturligt att jag ska skynda långsamt och se till att jag lär mej att leva på ett sätt som jag mår bra av. Lära mej hushålla med mina resurser och använda dem till sådant som ger mej energi och livsglädje.

Sedan 1999 är jag med i en syjunta. Och ja, vi broderar faktiskt. Det har blivit en del alster genom åren. Men även om själva broderiet är klart så har jag aldrig gjort det där sista tråkiga som att fålla, rama in eller så.  Så allt ligger i en låda i källaren.

En anledning är väl att jag tycker att det är roligt att brodera men att jag inte är så förtjust i broderade grejjer i hemmet.

Idag ska jag gå igenom mina broderier:
- Slänga färdiga grejjer som jag inte vill ha, och se till att göra i ordning de andra.
- Slänga halvfärdiga broderier som jag inte kommer att göra klart.
- Slänga / ge bort mönster och ej påbörjade broderier som jag inte längre känner för att sy.

Jag har nämligen en hel del som jag köpte för att det passade till den gamla stil vi hade i vårt sekelskifteshus. Nu när vi bor i 70-talshus känns det inte lika kul längre. Och så har jag hamstrat mönster ifall jag skulle vilja sy det sedan. En stor låda full. Onödigt!

Om jag ska kunna släppa mina tankar på att behöva spara mycket varje månad så vore det nog bra om vi bestämde hur stor buffert vi ska som vi "aldrig rör".

När jag tänker efter lite så tror jag att vi hade en nivå på 40 000 när vi bodde i vårt förra hus. Ett äldre hus med stort renoveringsbehov där allt kunde gå sönder när som helst (nästan iallafall) men med en låg månadskostnad.

Hur stor buffert behöver vi idag?
Någonstans läste jag att riktvärdet bör vara två månaders utgifter.

Ska vi räkna med låneutrymmet på huset som buffert? Om något dyrt går sönder så kanske vi kan låna till det? Och vad har vi för något som kan gå sönder? Pannan är ny och vitvarorna är hyfsat nya. Diskmaskinen och micron är nog det som ligger sämst till. Allt övrigt går väl på försäkringen.

Och så är det bilen, förstås. Med bilar vet man ju aldrig och det kan ju bli åtskilliga tusenlappar om den går sönder.

Jag får nog ta en diskussion om det här med min man. Borde kanske utmana mitt trygghetsbehov lite.

Säg gärna till om det är något ni tycker att  jag missar om jag gör mej dem:

Krilontrilogin av Eyvind Johnsson
Jag har verkligen tänkt läsa de här böckerna, men de står där som en ointaglig massa.

Vilda Svanar av Jung Chang (köpt före 1999)

Näckrosteatern av Lulu Wang  (köpt 1999)
Syrendrömmar av Lulu Wang
Varför köpte jag uppföljaren när jag inte läst den första?
Jag verkar ha någon ytlig fascination för Kina. Böckerna har tydligen lockat mej till köp men inte mer.

Exodus av Leon Uris
Oj, den här köpte jag nog för minst femton år sedan.

Historien om Sverige av Herman Lindqvist (5 delar)
Det ser fint ut i bokhyllan ;)

Kvinnorna och staden av Kerstin Ekman (4 delar)
Händelser vid vatten av Kerstin Ekman
Varför har jag inte läst henne?

Utvandrarserien av Wilhelm Moberg
*skäms*

Han som skapade en värld av Irving Stone
Jag tyckte mycket om hans bok om van Gogh

Bortom lustprincipen Sigmund Freud
Har jag den? Kanske kan vara något att läsa nu!

Kvinnorna som slår följe med vargarna av Estés

Ljusets hjärta av Per Wästberg

Svindlande höjder av Emilie Bronté

Det är väl till största delen antingen böcker som jag valt via någon bokklubb eller böcker som jag köpt på bokrean för att man bör läsa dem. Många samlingsvolymer och tegelstenar som tar emot lite om man inte har den rätta viljan förmodar jag.

Om jag bara går och vill en himla massa saker så är jag rädd för att det inte blir någonting av något. För så blir det ofta. Jag vet inte vad jag ska börja med och så blir jag sittande  i soffan.

Promenader får jag ju gratis nu när jag ska gå till och från dagis. Kanske inte varje dag, men de flesta.

Yoga i grupp vill jag börja med omgående. Lite lyxigt kanske att betala träningskortet på 250:-/måndag för träning varannan vecka. Men då har jag ju tillgång till styrketräningslokalen så att jag kan börja

styrketräna när jag känner att jag är sugen på det. Fast det känns inte som någon hög prioritering just nu.

Målarkursen som jag fick avboka i höstas har jag anmält mej till nu. Känner mej verkligen sugen på att börja måla, men behöver lite hjälp med att komma igång.  

Och därutöver disponerar jag tiden efter vilja och lust. Om jag inte lyckas släppa tanken på dagishämtningen ska jag ställa väckarklockan på tre och sedan glömma bort tiden.

Jag gör så ofta om det jag vill göra till måsten. Till exempel mindfulnessövningarna och meditationen är ju något som jag mår bra av, men ändå har det blivit något som jag tycker att jag måste göra, och helst varje dag. Styrketräningen föll också på att det blev ett måste tre gånger i veckan istället för någonting bra när jag kände att jag ville. Och trots att jag började med insällningen att en gång i veckan är också helt okej.

Och jag orkar inte med en massa måsten...

Efter skollämning gick jag direkt och la mej igen och sov i två timmar. Så det blir nog ingen brasa idag.

Nu har jag återigen lite svårt att somna på kvällarna och dessutom vaknar jag på nätterna. Dessutom har jag kommit in i en dum vana att gå på toa flera gånger innan jag somnar. Det känns som om jag är kissnödig fast jag inte är det, och så måste jag gå upp för att jag ska kunna somna.

Från och med i kväll ska jag inte ge efter utan ligga kvar i sängen. Nu kan jag ju sova ikapp på dagarna om jag får ligga vaken.

Stolt är jag över att jag gick med sonen till skolan idag. Fast jobbigt kändes det och jag tyckte att jag blev kissnödig. Inte några panikkänslor, men många tankar och en del ångest. I eftermiddag ska jag hämta tjejerna på dagis.

Nu när jag inte varit ensam på ett tag börjar planerna på vad jag ska fylla mina dagar med ta form.
Jag vill meditera, promenera, läsa böcker, sova, blogga, pärla, pyssla, börja med yoga, ta upp styrketräningen, åka in till stan...listan kan göras lång.

Jag ska försöka få till den stämning som jag var i i stugan i höstas. Inte så lätt mitt i vardagen kanske, men det är iallafall någonting att sträva efter. Då gjorde jag precis det som föll mej in för stunden. Och till min stora förvåning gav jag mej ut på skogspromenad och cykelutflykt, något som jag brukar tycka är obehagligt. Kanske kan min man hämta barnen någon dag i bland så att jag får dagar där jag helt kan glömma bort tiden.

Tänker iallafall tända en brasa när jag lämnat sonen i skolan i morgon. Elden ger mej ro och energi, två saker som jag så väl behöver.

Ja, inte jag då. Men övriga familjen slets upp ur sängvärmen strax efter sju idag. Imorgon börjar vardagen igen.

Jag seglade upp vid niotiden och åt min frukost i lugn och ro medan mannen och barnen monterade pulka. Nu sällskapar jag med en kopp kaffe framför datorn medan barnen gör sig redo för pulkabacken.

Jaaa, det eviga tjatet om mitt kaffe. Det svarta giftet lockade mej i torsdags och eftersom barnen låter mej vara ifred när jag sitter med muggen så var det ett lätt val i stunden. Imorgon ska jag gå och lägga mej igen efter barnlämningen om jag är trött.

Det blev inte mycket städa av i går så vi får köra ett snabbrace idag. Svärföräldrarna kommer på fika i eftermiddag då vi ska byta julklappar (det blev inget besök hos dem på annandagen eftersom mannen stukade foten). Ja, jag hoppas att de kommer båda två. Men svärfar kanske tycker att det blir för tätt mellan besöken eftersom han var här i oktober (5-årskalas) och ska komma i mars (3-årskalas) så man vet aldrig.

Eftersom jag inte längre läser reklamen var jag inte mentalt förberedd på Coops superrea. Hann inte gå många meter innan jag stod och rotade i en stövelhög. Lyckades dock hejda mej, och när vi passerade barnklädesavdelningen tittade jag åt andra hållet.

Men sedan rusade 5-åringen in bland leksakerna med lillasyster hack i häl. Och då var det ju kört. En Pippidocka för 39:- som kostat 149:- blir ju en perfekt ettårspresent till guddottern (att det är ett halvår kvar tills ettårsdagen infinner sej lyckades jag förtränga). Och stora pärlset för bara 49:- är ju perfekta dagiskalaspresenter. Så jag köpte två (för förr eller senare blir väl någon av flickorna bjudna på ett kalas).

Ett möbelset för Barbie för en hundring lyckades jag lura min dotter att köpa för sina surt sparade slantar(superbilligt ju).

Efter den reaorgien var det svårt att hålla huvudet kallt under resten av rundturen. Så jag köpte en julskinka för 20 kr/kg trots att jag bestämt mej för att inte köpa någon i år - men tjugo kronor!!!! Lyckades hålla mej borta från mängdrabatter, men fick "pipa av" ett par gånger. Och är riktigt stolt över att jag köpte ett paket Zoegas istället för 5 Gevaliakaffe som var snorbilligt.

Försöker försvara mig med att mina reainköp underlättar vardagen:
- att ha presenter hemma är ju jätteskönt när kalasinbjudningarna kommer.
- julskinkan tärnar jag ner och använder till pastasås, ugnspannkaka och pajer. En del rivs för att användas som pizzaskinka. Smidigt att ha i frysen!

Presenterna belönar inte mitt tänk så mycket mer än vid själva inköpet för de ligger ju undanstoppade. Skinkan däremot kommer att  trigga min räknehjärna där jag tänker på hur billigt jag har kommit undan varje gång jag tar fram en skinkpåse. Är det värt det???

Och som vid varje typ av återfall har jag redan ångrat mej!!!!f
Skit också!

I torsdags kväll påbörjade jag ett inlägg som inte blev klart. Det handlade om hur barnen anpassat sej till den lugnare lovlunken och att jag fick lite nostalgiska känslor, för dagen var ungefär som när jag var mammaledig. Med skillnaden att det nu var tre barn som lekte tillsammans.

Lite tråkigt att inlägget aldrig blev klart för gårdagen var totalt kaos. Syskon som ägnade nästan hela dagen åt att bråka med varandra (kändes det som). Och inte gick det att göra någonting tillsammans heller. Jag hade tänkt att vi skulle baka rågbullar, men det projektet slog jag ur tankarna redan på förmiddagen.

Idag har storebror redan fått föräldrarna i en något trött stämning, och vi hoppas innerligt att någon av hans kompisar kan leka.

Vi andra ska idag städa och åka och handla. Jag behöver köra på vinterväg, för det har jag inte gjort sedan jag fick vända om. Och så måste jag gå ut och gå. För tillfället går det inte att cykla till dagis så att gå känns som en utmaning. Fast jag gjorde det förra vintern och det gick ju bra. Jag börjar lite lätt på måndag med att gå med sonen till skolan medan mannen lämnar flickorna. Och sedan går jag och hämtar på dagis.

För ovanlighetens skull har barnen ätit frukost innan jullovsmorgon, så vi kan nog komma ut i pulkabacken innan lunch. (Fast det hann vi ju i och för sig igår också, eftersom de åt frukost vid tio så sköt vi på lunchen.)

Min man tog bilen idag (kan det ha något att göra med mitt skrattanfall?), så kommer han hem tidigare i eftermiddag.

Och sedan är det helg igen.

Trots drösvis av outnyttjade föräldradagar skulle mannen promt jobba den här veckan.
Anledningen var en installation av nätverksservrarna i Spanien (som tack och lov kunde fjärrstyras).

- Jag är hemma vid femtiden. Om det går bra sticker jag vid fyra, meddelade han igår kväll.

Jo, tjena. Har en serverinstallation någonsin gått bra? Nääää. Strax före fyra ringde han och sa att det dykt upp oväntade problem.

Rörande ändå att han varje gång själv tror att det ska gå utan missöden.

Tjejerna och jag har tillbringat någon timme i pulkabacken (minst en utetimme per dag, så lyder ett av mina mammamåsten - nu känner jag mej nöjd).

Sonen har ont i huvudet och kände sej hängig så han fick stanna hemma (pulkabacken ligger i slutet av vår gata så jag gick hem och tittade till honom). Kanske är han piggare i eftermiddag.

Döttrarna sopade trapporna och gångarna, men tyvärr har vi bara två sopborstar så jag fick stå och titta på. Passar på att njuta nu när barnen fortfarande tycker att det är roligt att hjälpa till.

Borde nog städa lite idag. Och diska. Jag förstår inte hur vi tänkte när vi köpte vinglas med handdisk (fast det var förståss långt innan barnen kom). Men jag vill gärna använda dem för de är så fina.

Eller så struntar jag i allt och leker med barnen.

Efter lite mat och en dusch så känner jag mej betydligt piggare. Skönt! Jag har bytt lakan i sängen och tänt en brasa så nu ska jag bara njuta. Mannen jobbar hemifrån och barnen har äntligen gått och lagt sej. Eller, de stora har lekt så fint att jag kunnat sitta framför brasan och läsa utan att bli störd.

Torsdag och fredag är barnen jullovslediga, men vi tar det nog rätt lugnt. I morgon blir det pulkabacken om snön ligger kvar och i övrigt slappande och lek. Jag har återigen varit ganska dålig på att leka tillsammans med barnen. Ska försöka göra det i morgon. Men det är inte lätt för jag blir såååå rastlös. Bra stressträning!

Nu ska jag kolla på stjärnorna på slottet. Min man har äntligen fixat sladden så att jag kan kolla från datorn.