plan för den närmaste tiden

Jag har bestämt mej för hur jag ska angripa problemet med chefen:

1) Prata om det på terapin i morgon för att få lite distans och klarhet i mina känslor.
2) Ringa till personaltjejen och ta reda på mer. Förklara konflikten för henne igen (så att hon inte bara går på chefens linje...), kanske ska vi träffas och prata...

3) Prata med FK om läget + att studier känns som ett bra alternativ.

4) Prata med personaltjejen igen om att jag inte vill ha någon kontakt med chefen, inte vill att han ska hantera mitt ärende o.s.v.. Jag har absolut inget förtroende för honom...


vabbande man

När jag gick och la mej i går plockade jag fram min mentala verktygslåda. Jag tänkte inte låta knäppchefen få förstöra något mer. Spännande att få testa i skarpt läge skulle man kunna tänka om man vore obotlig optimist!

Jag började med min vanliga avslappning. Oj, vad spänd jag var i kroppen! När tankarna kom flyttade jag över fokus till andningen. Och jag somnade faktiskt.

Vaknade efter ett par timmar och tyckte att jag hade svårt att andas. Det kändes som om halsen svullande igen. Akut allergi??? (Ologiskt, men nog så skrämmande!) Och maken som skulle ut och resa resten av månaden. Ensam med barnen i flera dagar. Tänk om... Katastroftankarna spann på. Och snart låg jag i sängen med andnöd och hjärtklappning.

Sedan gjorde jag det enda jag tyckte var möjligt. Jag väckte min man och bad honom stanna hemma.  Vilket han gjorde! Gullis!!!

Egentligen ska man ju inte ge efter för paniktankarna. Men jag tyckte faktiskt att det var en ganska speciell situation och jag tror att jag gjorde det enda rätta. Tre dygn ensam med barnen där jag dessutom skulle vara hemma med sjuk 3-åring skulle kunna knäcka mej igen. Jag som precis börjar komma på fötter.

Tur att jag gift mej med världens bästa man!!!!

neeeeeeeeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjj

Jag har haft mailstrul och har inte kollat mailen på några dagar.
I inkorgen låg ett mail från personalavdelningen.

Min gamla chef - han som trakasserade mej - har blivit återanställd och är nu min chef igen!

Visserligen var jag så gott som säker på att jag skulle börja plugga, men allting rasar ändå samman. Nu är det helt uteslutet att jag någonsin sätter min fot på det där företaget igen.

Skit skit skit. Nu kommer allt tillbaka....


matvanor och ångest

Jag har länge funderat på om inte kaffe och socker får mej att må sämre. Jag har i olika sammanhang läst att ångesten kan påverkas av kosten, men steget i från att läsa till att inse att det faktiskt kan gälla även mej har varit långt. Och därifrån till att faktiskt känna att det kan vara värt att pröva...

För ungefär två veckor sedan kände jag att det var dags. Påskens totalt ohämmade mumsande hade påverkat mej så negativt att jag faktiskt tvingades inse att det nog faktiskt var godisets fel...

Så jag har lagt om till sundare vanor. Inte med några måsten eller förbud. Jag har inget mål i sikte. Jag försöker inte gå ner i vikt. Målet är inte att må bättre. Utan jag försöker äta så att jag trivs med mej själv här och nu. Om jag frossar en gång så innebär det inte med automatik dåligt samvete utan snarare att jag får ta att det medför att jag mår sämre (inbillar jag mej).

Jag försöker helt enkelt se på mina matvanor med acceptans och ansvar. Och kärlek. Jag accepterar att min ångest påverkas av vad jag äter. Jag accepterar att det bara är jag som har ansvaret för att jag mår så bra som möjligt. Jag accepterar att jag inte är perfekt, att det ibland kan vara lockande att falla för frestelserna.

Kärlek visar man inte genom ord utan genom handling. Ett sätt att visa att jag älskar och respekterar mej själv är att ge mej själv så goda förutsättningar som möjligt för att må bra.

Flummigt värre, men jag tror att jag har fått en inställning som funkar. Inga måsten, förbud, belöningar eller straff. Bara kärlekt och livsglädje!

Mitt gamla jag skulle här gärna lista alla framsteg. Men det går helt emot grundtanken ovan. :)

Jag kan väl säga så mycket att för att bli av med sockerberoendet var jag tvungen att införa ett tidsbegränsat måste. Nu har det släppt och glädjeämnena är istället äpplen, apelsiner och cashewnötter.

Kaffet, mitt älskade och hatade, var jag helt fri ifrån men suget blev för stort när jag var hemma med sjuka barn och tröttheten slog till efter några vaknätter. Nu tar jag nya tag och tycker väl egentligen inte att det är så värst gott längre. I dag blir det en halv kopp och sedan är det stopp.

Alkohol har jag druckit väldigt sparsamt sedan jag ökade till maxdos av antidep.medicinen (det kändes lite läskigt). Men sedan skidresan har jag inte druckit en droppe och nu känner jag mej inte ens sugen när vinflaskan kommer fram.


stort framsteg!!!

När jag skulle lägga mej igår kom jag på att jag åkte till affären utan att gå på toaletten innan.

När jag kom hem från stavpromenaden (1,5 timme med eftersnack) hade maken skrivit en inköpslista, och eftersom jag ändå var klädd så tog jag den och hoppade in i bilen.

Jag tänkte inte ens på att känna efter om jag var kissnödig. Och tanken kom inte en enda gång i affären! Det känns stort!

nöjd

Ikväll har jag suttit och häckat i en sporthall och tittat på när sonen spelade innebandy/läste en bok. Och direkt efter gick vi och handlade och tog därefter bilen hem. Allt detta utan några jobbiga känslor. Ofta känns det lite kymigt när jag inte åker direkt till affären.

Häromdagen cyklade jag förresten till affären utan att gå på toa innan jag åkte. Och tog en sväng in på bibblan innan jag handlade.

Så det går ju positivt framåt. Just nu fastnar jag mest i negativa tankar om att det inte hela tiden känns jättebra. Oron finns där till och från som den gör ibland, speciellt när det varit mycket runt omkring och det kan man väl säga att det har varit den sista tiden.

Nu ska jag sätta mej med en kopp te och läsa.

vårpromenad

Vid skoldagens slut sprang en pigg och glad son ut från klassrummet. Det magonda hade försvunnit under dagen. Tänk va... :)

Vi gick till dagis och hämtade syskonen och sedan strosade vi hemåt i det fina vårvädret. Barnen plockade blommor och jag njöt av solen och fågelkvittret.  Och av det faktum att jag inte kände någon stress eller ångest över det långsamma tempot.


bilkörning och affärer

Bilkörning

Säkerhetsbeteenden:
- Jag kissar innan jag lämnar hemmet (men jag kan köra hem kissnödig från en affär utan att få panikkänslor)
- Mobiltelefon är ett måste på kvällen
- Sällskap med körkort vid längre motorvägsresor

Förväntansångest:
- Vanliga turer på motorväg / trafikljuskörning in till stan ger ingen ångest (om det inte gått väldigt lång tid mellan gångerna)

Panikångest under körning
Lite oroskänningar och katastroftankar (tänk om jag svimmar eller får samma magåkomma som sonen!) på hemvägen när jag fick vänta på två rödljusomslag i samma korsning (och så var jag lite kissnödig också).


Affärer

Jag gick omkring inne på Coop idag och det kändes bra. Jag skulle köpa färg så jag fick först stå i kö till färgsnubben och sedan vänta medan färgen blandades. I kön kändes det lite småjobbigt, men det gick snabbt över.

Reastressen:
Jag får fortfarande köpimpuls så fort jag ser ett erbjudande, men jag får ingen stark stressreaktion i kroppen längre. Jag får aktivt tvinga mej att inte köpa varan, och om det är något jag behöver så tar jag mej tid till att motivera för mej själv varför jag ska köpa just den varan just idag. Grundregeln är fortfarande att inte köpa.

Idag föll jag för påskliljorna för 10 kronor per kruka. Det är okej Men jag köpte två krukor! Bara för att det var så billigt. Det var inte okej. Fast det var tur, för det behövdes två krukor för att fylla keramikvasen.

image98

Dagens reasynd!

bästa ursäkten

Nu ska jag åka och storhandla på Coop.

- Kan du inte ta med ett barn, bad maken.

Men det går inte. För ett av mina sätt för att det ska kännas bättre är just att plocka med ett barn som sällskap. Och det ska omgående tränas bort.

det flyter på

Efter terapin idag kom jag på att jag inte kört rödljuskörning på ett tag och att det inte blir nästa vecka heller, så då bestämde jag mej för att köra till ett köpcenter. Trots att batteriet till mobilen var urladdat. Jag handlade lite nödvändigheter som medicin, te och påskgodis. Och på hemvägen hämtade jag sonen på fritids.

Efter middagen kom jag på att vi behöver handla lite till kalaset imorgon (shit, nu glömde jag ballonger iallafall...) och så gick jag dit. Den här gångern kändes det nästan inte jobbigt alls.

Jag har verkligen flyt just nu! Och detta trots att det är så mycket runt omkring hela tiden att jag aldrig får återhämta mej ordentligt.


lååångpromenad

Sitter nöjd i soffan med en filt över axlarna och en kopp te på bordet. Nyss hemkommen från en långpromenad med E. Vi var ute och gick i 1,5 timma. Så länge har jag inte varit ute och gått på evigheter (pga ångesten) men det kändes jättebra.

Att gå tillsammans med någon har annars känts helt omöjligt (även om det varit någon jag känt väl) för att jag känner mej tvingad att avverka hela rundan. Fast å andra sidan så är det ju lättare att gå med någon annan eftersom man kan distrahera sej med prat.

Vi bestämde att vi ska försöka få in en gemensam promenad en kväll i veckan framöver.

koffeinfri vecka

Just ja. Nu har jag definitivt slutat med kaffe.
Det är nu en hel vecka sedan jag senast tog en kopp svart njutning.

Istället bäljar jag i mej massor av grönt te.
Med lite mjölk.
Mmmm....

Fast väl hemma i rutinerna igen så drog kaffesuget igång igen.
En gammal vana är svår att bryta.
Men den här gången ska jag inte ens dricka en kopp "bara för att...".  

en kopp te i soffan

Hemma. En kopp te i min egen soffa. Utan en massa folk runt omkring.
Lugnt och skönt. Och samtidigt konstigt tyst och tomt.

Med åtta vuxna och nio barn i samma stuga  blev det aldrig riktigt tyst. Fast konstigt nog inte särskilt högljutt heller. Det känns nog konstigt i morgon när jag återigen ska tillbringa en hel dag ensam här hemma.

Skidveckan blev kanonbra. Jag höll på att gå upp i stressnivå men fick ordning på mej själv mycket  tack vare att sonen blev sjuk så att jag fick stanna i stugan med honom i ett par dagar. 

Jag åkte skidor! Visserligen bara en liten stund sista eftermiddagen (med lånad utrustning), men ändå. Jag vågade! Och det var ju kul, som jag visste. Fast jag ångrar inte att jag valde att inte åka. Dagarna kändes ändå stressiga med skidskoletider att hålla m.m. så det hade blivit alldeles för mycket om jag skulle få in tid för egenåkning också. Nu nöjde jag mej med att se till att jag kom ut varje dag (pulkaåkning och sånt) och att jag fick en stund för mej själv (då jag t.ex. mediterade).

Jag är också stolt över att jag gick ensam till affären med en lång lista i ena näven och en pulka i den andra. Jag visste inte exakt var affären låg och jag hade ingen aning om hur det såg ut inne i affären. Det var verkligen en jobbig promenad dit och jag fick tvinga mej själv att fortsätta gå. När jag har bestämt mej för en sak så måste jag genomföra den, tycker jag. 

Panikångestträning (eller agorafobiträning kanske är mer korrekt) blev det mycket av under veckan eftersom jag hängde i pulkabacken ganska mycket. Ett par dagar följde jag med minstingen till skidskolan och stod där och väntade tills den var klar. En timme ute följt av en lång promenad hem med en trött unge.

Och så får jag ju inte glömma att jag körde halva sträckan både dit och hem. Jag valde medvetet sträckorna med 2+1-väg (smala vägsträckor med mitträcke och i värsta fall räcke i vägrenen också). Det är dessa sträckor som framkallat panikångest på väg till jobbet, så jag känner mej jättestolt över att jag vågade! Och det gick jättebra!

I morgon ska mannen skjutsa barnen till skolan. Så då får jag äntligen sova ut! Att ha semester är jobbigt!

lycka!!!

I kväll körde jag in till stan och gick på en föreläsning med diskussionsgrupper.
Alldeles ensam!

Väl där träffade jag sonens kompis mamma som jag tycker verkar så trevlig.
Men annars hade det gått bra ändå.

Jag börjar bli som förr!
*hoppar jämfota av glädje*


(Svägerskan blev magsjuk och jag fick inte tag i någon annan som kunde följa med.)


päckelpromenad

Idag gick jag för första gången sedan jag drabbades av psykoklogistudenten för 1,5 år sedan den trevliga rundan utan genvägar hem.

Jag sökte för att jag inte kunde köra bil, och efter några sessioner med henne vågade jag inte längre gå ut. Turligt nog var hennes praktikperiod då slut och jag fick min nuvarande terapeut.

Felet hon gjorde var nog att hon puttade mej framåt, medan terapeuten jag jobbar med nu bara har stöttat mej när jag själv tagit stegen. En viktig skillnad! (Fast jag borde ha blivit bromsad när jag väl fick upp farten eftersom jag körde i diket.)

Jag kan inte säga att jag njöt, vare sig av vårsolen eller den vackra lantbruksmiljön. Men jag gick. Och gick. Och det kändes sådär. Jag kan inte låta bli att känna efter om jag inte är kissnödig. Och då tycker jag ju att jag är det. Jag får ju tack och lov inte längre någon kraftig reaktion på tankarna, men de är ändå jobbiga och oroande.

Men nu har jag gått den där hemska rundan! Känner mej stolt och glad!

promenadutmaning

Trots två turer till affären igår hade vi glömt ett par ingredienser till fredagstacosen.
Jag tog mod till mej och gick till affären!!!!!

Ganska så läskigt var det allt. Nästan framme stötte jag på Ann som frågade om vi skulle slå följe så det gjorde vi, trots att min panikpromenad då blev betydligt enklare än vad jag hade räknat med.

Nästa gång går jag helt ensam :)


en bra belöning

En hårinpackning från Body Shop fick det bli som belöning för att jag körde in till stan. Så nu måste jag ta tag i det där med egenlyx också. Smart uttänkt, va?!

Det jobbigaste med stadsutflykten var inte bilkörningen, som man kanske skulle kunna tro, utan alla extrapriser som jag går i gång på blixtsnabbt. Och den stressreaktionen är ju likadan som början på en panikångestattack så varje gång drar hjärnan iväg med mej tills jag lyckas fånga tankarna och lugna mej med att det bara var en reafälla.

Hade funderingar på en ny vårduk, men i första affären var den fina duken nedsatt till halva priset och på Hemtex känner man sej ju lurad när man köper till ordinarie pris eftersom det aldrig är det där. Så jag köpte inte löparen för 79:- eftersom man kunde få två för 99:-, och det erbjudandet fick jag ju inte gå på.

Höll också på att förköpa mej på små samlargubbar till barnen. Ett paket för 15:- och tre för 20:-. Köpte två paket till dem var till skidresan, men hejdade mej och bunkrade inte till trandagen och påskägget.


Och varför är jag så rädd för att få en panikattack när jag vet att det inte är något farligt? Det känns som att det inte är själva panikattacken eller vad den gör med mej, utan att en attack innebär att medicinen inte fungerar. Vilket skulle medföra ett medicinbyte och tanken på det är väldigt skrämmande.

Jag inser det ologiska i mitt resonemang. Om jag inte blir rädd för paniken så får jag ju förmodligen ingen. Och medicinen funkar ju!!!!! Hem från stan i fredagstrafiken utan något toalettbesök i stan. En superutmaning. Helt utan ångest!

Det känns himla skönt att ha det avklarat! Det var inget farligt. Ju...

förmiddag vid datorn

Nu har jag börjat jobba lite med min självkänsla och hur det styr mitt liv. Hade för mej att jag skrivit om det tidigare så nu har jag suttit i ett par timmar och läst igenom gamla inlägg. Nu ska jag bara försöka få ihop något vettigt av det också. Men det blir nog inte idag.

För i eftermiddag ska jag åka in till stan. Ensam. Efter en godisfri vecka ska jag belöna mej själv med lite lyxigt plockgodis. Kan inte minnas när jag senast plockade ihop godis till mej själv. Fast man ska väl inte belöna sej med sådant man stoppar i munnen, så godiset får bli en morot (bildligt alltså) och så belönar jag mej med någonting vårfint i stället.

Min man hämtar barnen idag så att jag inte behöver passa någon tid. När jag ska göra jobbiga saker så känns det bäst att göra det på eftermiddagen. Vet inte varför, men eftersom det är så så försöker jag vara snäll emot mej själv och planera in det så i början.

idag har jag tankat

För första gången på två år svängde jag idag in för lite påfyllning av bensin. Och lite var precis vad det blev, för jag hade glömt bort koden till mitt kort. Åtta liter får man för en hundring.

Jag gillar inte en massa stopp på vägen när jag ska köra någonstans. Men idag körde jag först till dagis och hämtade tjejerna, stannade vid macken och sedan vidare färd in till dotterns dans. Efter lektionen körde jag direkt hem igen, trots att jag var lite kissnödig. Helt utan ångest

Igår gick rödljuskörningen in till stan (med mamma i släptåg dit) också bra. Fick början till en panikattack på Ähléns efter en timmes shopping, men jag stannade kvar och det blev inte värre. Jag tror det var för att jag hade bestämt mej för att inte gå på toaletten innan jag körde hem som panikkänslorna började komma, och att jag dessutom skulle stanna för att hämta ut mitt bokpaket.

Jag bestämde mej för att strunta i bokpaketet om det inte kändes bra, men bilkörningen hem gick helt ångestfritt så jag smet in på macken trots allt.

Dessutom har jag gått och hämtat barnen två dagar den här veckan, med bara lite oroskänningar. Och det trots att det var ett par veckor sedan sist.

Det är en svår sits hur jag ska hantera min ångestträning, för å ena sidan vill jag ju hålla igång så att jag slipper oron, men å andra sidan så orkar jag inte med de måsten som det innebär. Därför har jag gjort en kompromiss med mej själv. Jag ser till att jag då och då utsätter mej för mina jobbiga situationer så att inte oron tar över helt (som det nästan gjort med rödljuskörningen), men det blir så sällan att jag fortfarande dras med en del katastroftankar.

Och förhoppningsvis kommer tiden mellan gångerna att minska utan att jag tänker på det när jag orkar mer. Och då slipper jag kanske alla jobbiga tankar.

det blir bokrea iallafall

När jag tänkte efter så är bokrean mer en tradition än en rea. Så jag plingade till mor och frågade om hon ville slå följe i eftermiddag. Och tänka sej att hon vill det.

Så nu kommer hon hit om en stund för att sällskapa med mej till dagis och sedan sticker vi in till stan efter middagen.

Det var så länge sedan jag körde in till stan ensam att det känns som ett jättestort hinder som jag ska ta mej över om jag ska köra in själv. Nu kör vi i varsin bil (mamma bor i stan) dit och så får jag sällskap på stan. Sedan räknar jag med att isen är bruten så att det känns lättare att ta en stadstur ensam (fast då får jag nog inte vänta för länge med det).

Överlag är det så att det är tankarna som är det jobbiga nu. Kroppen reagerar "bara" med lite oro, men tankarna är starka. När jag väl trotsar dem så är det ju inte så farligt. Någon panikattack har jag inte haft på väldigt länge så varför lyssnar jag överhuvudtaget på detta ständiga katastrofmalande. Ja, säg det.

Nu ska jag svida om till passande kläder för regnrusket som är.

Tidigare inlägg
RSS 2.0