terapi 080429
Så vi gick över till att samtala om självkänsla. Under veckan har jag läst och funderat kring mina självkritiska tankar, och kom fram till att det jag viskar till mej själv (inte helt oväntat) utgår från de föreställningar jag har om mej själv.
jag är tjock och ful och sämre än andra
* säkerhetsbeteende (egentligen skulle det kallas något annat men jag gillar det ordet eftersom jag är van vid det och innebörden är densamma - att man vidmakthåller en negativ föreställning/tanke genom att inte utmana den).
Det här är väl den klassiska beskrivningen av dålig självkänsla: jag värderar mej själv utifrån vilket sällskap jag deltar i (och det måste ju innebära att jag klassar andra människor som bättre eller sämre än mej själv. Ju lägre jag värderar mej själv i jämförelse med den andre tilltar säkerhetsbeteendena i styrka:
- jag blir tyst och försöker göra mej osynlig
- jag står inte för den jag är eller mina åsikter
- jag klär mej på ett speciellt sätt
jag är inte värd att tyckas om för den jag är
- jag säger inte gärna nej till någon
- jag GÖR en massa saker för andra
- jag lägger saker på minnet för att verka trevlig och engagerad
jag är tråkig
- jag pratar mycket och är glad
Tja, sa terapeuten. Jag har inte fått intryck av att du är tråkig. Du är vaken och entusiastisk och har lätt för att skratta. Till och med här. Men jag är ju bara en psykolog, så vad vet jag.... (han är himla kul, min terapeut....)
jag är misslyckad
- jag försöker inte göra nya saker om jag inte tror att jag ska lyckas pefekt
- det faktum att jag vill vara perfekt från början spär på känslan av att vara misslyckad eftersom man oftast inte kan allt på en gång.
Läxa till nästa gång blir att fortsätta läsa i boken om självkänsla, samt att tänka vidare på ovanstående.
terapi 080422
Jag har försökt lösa detta genom att prata med min man samt att vara i nuet när irritationen kommer. Helt rätt taktik enligt terapeuten. Han tycker att det är bra att jag råkar ut för lite saker så att jag får tillämpa mina verktyg i praktiken.
Sedan gick vi över till att gå igenom mina kritiska tankar om mej själv som jag skrev om tidigare idag. Vi konstaterade att vi håller på och jobbar med dem och pratade lite om hur jag ska komma ihåg att jobba vidare med det i vardagen. Det där med att vara tyst måste jag tänka på före en situation, annars går det automatiskt men i de andra fallen märker jag oftast när jag börjar med mina säkerhetsbeteenden. Och då är det "bara" att utmana dem!
Sedan gick vi igenom min förklaringsmodell för min sunkiga självkänsla. Terapeuten tyckte att det verkade vara en trovärdig förklaring och hade inga följdfrågor att ställa. Jag känner ju själv att det är ganska genomtänkt och det känns skönt! Vi pratade lite om vitsen med att rota i det förflutna och han sa att fördelen med att kartlägga bakgrunden är att man kan se hur det var och varför man reagerar som man gör, koppla ihop dessa och sedan gå vidare med konstaterandet att det var då och nu är nu.
Jag hann också påbörja lite tankar som jag fått genom Iris Johanssons böcker. Terapeuten blev intresserad och sa att han nog ska läsa böckerna.
Till nästa gång ska jag fortsätta med att utmana mina säkerhetsbeteenden samt läsa igenom kapitel 5 i boken om självkänsla.
terapi 080411
Jag kom dit med en stor ledsen klump i bröstet. Det som gör mej ledsen är att jag insett hur mycket alla mina måsten begränsat mej. Hittills har jag jobbat med det mest på en intellektuell nivå, men nu har vetskapen landat i mej. Och då blev jag ledsen.
Och rädd. För vad döljer sej bakom alla måsten? Vill jag ta mej ur fångenskapen måste (ha!) jag följa min inre röst. Och stå för den jag är. Ta ansvar för mitt eget liv på ett helt annat sätt. Inte längre bara flyta med och göra saker för att det är så man gör, och göra andras och samhällets vilja till min egen.
Resultatet av mitt arbete med flödesschemat över mina känslor och föreställningar blev alltså att jag lyckades komma djupare in i mig själv.
Terapeuten och jag kom fram till att vi ska fortsätta jobba med boken om Självkänsla eftersom den tar upp flera områden som jag har tagit med i schemat. Just nu jobbar jag med min rädsla för vad andra ska tycka. Nästa kapitel handlar om Självkritik.
Boken är väldigt strukturerad i sann KBT-anda och jag har märkt att det tilltalar mitt intellekt - jag ser att det jag läser stämmer in, bekräftar det och går vidare. Utan att ha känslorna med mej. Så vi bestämde att vi ska jobba med boken i ett långsamt och eftertänksamt tempo (inte likt mej...) och att terapeuten verkligen ska ställa frågor så att jag måste känna. Jag har lätt för att se mina känslor och strukturera upp dem, men trots att det blir djupt så blir det ändå ytligt. Precis som om jag står bredvid och tittar på istället för att vara delaktig.
Vi pratade också om hur jag ska kunna hejda mej så att jag inte rusar iväg och blir sådär stressad igen. Jag kom fram till att den första varningssignalen är att jag känner mej entusiasm och får lust att göra saker. Det som borde vara något positivt blir negativt eftersom jag inte kan tygla mej utan drar iväg.
Och så frågade terapeuten om jag verkligen ska ta upp det här med Mindfulness just nu. Jag hade själv tänkt på det, att det var ett resultat av min entusiasm - att jag vill så mycket!
Jag har börjat jobba lite med mina "grundantaganden" om mej själv, som jag låter styra över mitt liv. (Kapitel 4 i Höj din självkänsla...). Till nästa gång ska jag jobba vidare med det.
terapistrategi
I fredags kändes terapin ganska ytlig och hoppig och jag tänkte att det var för att jag hade så mycket att ta upp. Men nu när jag tänker på det så spelade det också in att jag var uppvarvad (av stressen) och bara gick på ytan.
När jag tänker tillbaka kändes det ungefär som när Nemo och Doris hoppar på maneterna. Studsa på toppen men akta dej för att komma under för då bränns det!
I fredags studsade jag verkligen omkring för att slippa obehaget. Jag ska nog prata om det här på fredag och be terapeuten hålla ögonen öppna. Hans vanliga fråga om jag vill prata mer om ett ämne funkar ju inte så bra när jag inte vill det, men nog skulle behöva det.
terapi 080404
Den närmaste tiden är det flera fredagar som går bort, så vi pusslade om tiderna så att det aldrig blir mer än 1,5 vecka mellan gångerna. Tidigare har vi bara hoppat över en gång, men det verkar ju inte funka så bra för mej.
Jag funderar på om jag verkligen behöver använda terapin till att bara prata av mej på. Oftas vet jag ju i förväg vad svaret kommer att bli. Visst är det skönt att prata om jobbiga saker, men det kanske är fullt tilläckligt att blogga om det. Jag kan ju svara mej själv. Idag pratade vi bl.a. om stugvistelsen med jobbiga tvångstankar (som jag inte har skrivit om här...inte bra eftersom förnekande gör dem starkare).
Snabbavslappning som jag har tränat på innebär att man när man känner sej stressad sätter sej ner ett par minuter och slappnar av. Så det ska jag börja med nu. Vi pratade om hur jag ska kunna känna av signalerna i kroppen tidigare. Nu har stressen smugit sej på igen, med spända käkar och axlar som värker. Jag har hoppat över både meditation och avslappning och känner mej rastlös och orolig. Till nästa vecka ska jag försöka fokusera mer på käkarna och axlarna för att försöka fånga tidiga tecken på stress.
Dessutom ska jag börja med medveten närvaro igen, som jag skrev om i förra inlägget.
Vi pratade om boken som jag håller på att läsa och konstaterade att vi redan har pratat om det som jag har läst... Jag ska fortsätta med läsningen till nästa gång.
inför terapin
Morgonen har flutit på utan någon stress, trots att barnen hela tiden blev distraherade av annat. Jag gick till och med runt och sjöng. Inte illa. Jag har kommit på ett knep för att få sonen att sätta fart. Om han inte är färdig i tid så får han cykla själv till skolan för vi har en frukosttid att passa på dagis. Så nu sätter han fart utan tjat.
Sonen och jag har för övrigt bestämt att vi från och med nästa vecka ska säga hejdå vid cykelstället. Trots att han går i ettan vill han gärna ha mamma med sej in, men jag tänkte att vi ska träna bort det stegvis. Nästa steg blir att vi säger hejdå vid dagis och så cyklar han sista biten själv.
fk-suck!
Läkaren skrev ett medicinskt underlag och alla papper skickades in till FK.
Sedan dess har jag väntat. Och väntat.
Igår gick min sjukskrivning ut så då ringde jag till min handläggare på FK som sa att de hade väldigt långa handläggningstider på besluten just nu. Men senast i maj borde jag få beslut. Tills dess skulle jag be läkaren skriva ut ett nytt sjukintyg.
Efter ett par timmar ringer handläggaren. Hon har pratat med den som fattar besluten och denne har efter att ha ögnat igenom mitt ärende meddelat att aktivitetsersättningen inte kommer att bli godkänd eftersom det måste stå på det medicinska underlaget att jag är arbetsoförmögen i minst ett år, och eftersom det gått några månader sedan läkaren skrev bedömningen så är det inte längre ett år utan snarare ett halvår.
Så på grund av FK:s långa handläggningstider så räcker inte längre det medicinska underlaget. Och jag får vara fortsatt sjukskriven istället.
Att vara sjukskriven är mer fördelaktigt för mej eftersom ersättningen blir högre, och jag har kvar min SGI (som bl.a. föräldrapenningen beräknas på).
Det negativa är väl att det kändes lättare att själv styra återgången till arbetet under en "sjukpension". Fast jag jobbar ju på att lyssna på mej själv och att våga stå för det, så till hösten ska jag väl vara stark nog att driva min egen linje, oavsett vad övriga parter kan tänkas tycka.
Så nu är jag sjukskriven ett halvår framåt. Och efter att ha smält förändringen så känns det jättebra.
terapi 080319
Vi pratade vidare om olika steg man kan jobba med för avslappning.
Efter att ha gått igenom följande moment:
- avslappning genom att spänna musklerna och slappna av
- avslappning genom att mentalt gå igenom kroppen
- avslappning genom att fokusera på andningen
- vara avslappnad i kroppen och bara använda de muskler som behövs för ett göromål (t.ex. fingarna när jag skriver)
diskuterade vi om jag ska ta nästa steg som är:
- snabbavslappning, d.v.s. att sätta sej ner och vara avslappnad i två minuter. Detta ska man öva på 10-15 ggr/dag, vilket fick mej att avstå. Det känns alldeles för stressande. När man har tränat upp detta ska man
- omsätta snabbavslappning i vardagen.
Avslappning vid insomning
Jag har sedan i julas avslutat dagen med en stunds avslappning. Problemet är bara att jag inte kan somna så. Och eftersom jag gärna skulle vilja lära mej att sova på rygg bad jag om knep för insomning.
Enligt terapeuten ska studier visat på att det bästa sättet att somna är att för sitt inre måla upp en utvald rogivande plats. Sedan ska man förflytta sej dit med alla sinnen. Känna lukten, smaken, vinden som rufsar om i håret, solen som värmer huden eller vad det nu kan vara. Jag vet precis vilken plats jag ska välja!
Skidveckan
Vi gick igenom skidresan och pratade om vad som gått bra och vad som gått mindre bra.
Affirmationer
Jag älskar mej själv för att jag är den jag är.
Jag har insikten, modet och styrkan att gå min egen väg.
Självkänsla
Jag fick läsanvisningar till boken. Jag ska läsa till och med kapitel tre, och kapitel fyra om jag känner att jag vill fortsätta.
Det blev lite hattigt i går eftersom jag hade samlat på mej så mycket olika frågor som jag ville ta upp. Så jag kom inte vidare i mitt arbete med mej själv. Dessutom var terapeuten superförkyld med whiskyröst, så han var väl inte på topp heller.
trött och yr
Bara det inte är järnet som spökar igen! Jag hade ju ok värde sist jag kollade och äter fortfarande en tablett. Så det borde ju inte vara det
terapi 080305
Jag tejpade upp min analys på whiteboarden och förklarade vad jag kommit fram till. Redan där kände jag att jag trivs bättre med mej själv. Jag stod upp och pratade om mej själv fritt ur hjärtat medan min terapeut satt i en fåtölj.
Och jag kände verkligen att det var mitt i prick! Så här är det! Och det var så skönt att få det sagt och bekräftat ("det låter rimligt..."). Nu känner jag bara ett stort tomrum där frågorna om vem jag egentligen är och vad jag vill med mitt liv snurrar omkring. Terapeuten sa att vi låter det vara så och jobbar utifrån en affirmation om att jag duger som jag är.
Affirmationen jag klämde till med var:
Jag är bäst på att vara jag och jag duger som jag är. Fast jag känner att jag vill formulera det på något annat sätt.
Läxan till nästa gång blir att försöka leva efter det här och att iaktta hur omgivningen reagerar. Och skidresan blir ju ett ypperligt tillfälle att börja. Med så många vänner, så tätt inpå under en hel vecka.
Vi pratade också om vilka faror som lurar under skidresan och jag känner att jag har koll på hur jag vill vara (se där...) och att jag måste värna om mej själv.
Jag erkände för mej själv att jag ofta undviker situationer där jag kan hamna i ett djupare samtal, och att jag ofta väljer det enkla och ytliga. Att säga det högt så att både jag och terapeuten hörde det kändes hemskt!!!! Jag vill ju inte vara någon ytlig person som bara springer omkring och skojar...
Jag berättade också att jag är helt olika beroende på vem jag pratar med. Jag försöker anpassa mej efter vad jag tror att den andre vill att jag ska vara och att dessa masker ligger långt ifrån varandra. (Väljer t.o.m. kläder så att jag tror att jag ska passa in...).
inför terapin
Jag hade tänkt skriva ut den och ta med i behändigt A4-format, men skrivaren vill inte vara med idag, så jag får ta mitt "brainstormingoriginal". Som är gjort på baksidan av en gammal tapetrulle = gigantisk!
Att stå för den jag är, var ju vad det handlar om. Så...
I övrigt ska jag ösa lovord över mig själv. Jag har utmanat mej både med bilkörning, promenad och i offentliga sammanhang.
terapi 080228
Vi började prata om självkänsla och i vilka situationer jag tycker att jag inte duger. Ett jobbigt ämne som jag nog får ta och tänka över i småbitar under veckan som kommer.
Läxan till nästa gång blir:
- köra in till stan ensam, helst under denna veckan eftersom ångesttankarna tagit över.
- fundera ut situationer när mitt antagande att jag inte duger inte stämmer.
Vi ska utgå från en bok som jag har beställt idag (mer om den senare) eftersom han inte regelbundet brukar jobba med självkänsla
terapi 080215
Innerst har man sina grundläggande tankar om sej själv.
Utifrån dessa får vi sedan olika föreställningar om hur det ska vara ("Om jag har det perfekt hemma så blir jag omtyckt").
Och därifrån skapar vi sedan kraven på oss själva ("Jag måste städa").
Fram till nu har vi jobbat med den yttre ringen, vilket ibland har känts lite negativt. Vi har identifierat problemområden och sedan jobbat med att ta bort det negativa. Jag har också haft svårt att hålla mej till de uppgifter vi tagit fram i terapin utan hittat andra saker som jag också ändrat på, vilket kräver ganska miycket energi.
Framöver ska vi börja inrikta oss mer på den inre ringen, vilka tankar jag egentligen har om mej själv och varifrån de kommer för att därefter försöka ersätta dem med positiva bilder. Det här har jag ju tänkt mycket på hemma och försökt jobba med lite parallellt (otålig som jag är) men det kan ju bli lite mycket, som sagt.
terapi 080208
Vi började med att prata om den ökade stressen och de signaler från kroppen som jag uppmärksammat. Terapeuten tyckte att det var bra att jag fångade mej själv så pass tidigt, även om jag själv tyckte att det var sent.
Han ifrågasatte varför jag inte kunde plocka bort mer från kommande veckan om jag tror att det blir för mycket. Men det är svårt när vi ska vara hos mej, tycker jag. Vi kom fram till att fortsätta jobba på att sänka kraven på att det ska vara fint hemma när jag har gäster, så att det inte blir så betungande. Jag ska även be min man hämta barnen någon dag så att jag får en helledig eftermiddag.
Sedan pratade vi mycket om min syn på mej själv som mamma . Jag har läst mycket och noga tänkt igenom hur jag vill vara som mamma, mot barnen och hur jag vill hantera olika situationer. I perioder när jag mår sämre är det svårt att leva upp till detta, vilket ger mej oerhört dåligt samvete. Speciellt sonen har jag svårt att hantera på ett bra sätt när jag mår dåligt eftersom han kräver mer tålamod. Vi kom fram till att vi inte ska jobba mer med de här punkterna eftersom jag tycker att jag har levt upp till mina krav innan jag fick ångestproblem, utan fokusera på mitt allmäna mående. När jag mår bättre orkar jag också med att vara den mamman jag vill vara. Och då kan jag ta ställning till om jag vill sänka mina krav eller inte.
När vi gick igenom punkterna kom jag fram till att jag faktiskt lever upp till ganska mycket, men att det kräver väldigt mycket energi. Det kanske är en bidragande orsak till att jag är så trött efter helgen.
Vi pratade också om att visa känslor, något som jag tycker är viktigt att göra inför barnen. Förra gången pratade terapeuten om sina kulor och sa att istället för att tappa ansiktet när han blev arg brukade han ta en kula från barnens kulburk. Idag sa jag att jag tycker att det är viktigt att visa att man blir arg och när han höll med så frågade jag hur han menade med det där med kulan (som jag inte tyckte var ett sätt att visa sin ilska på) och han förklarade att han med att tappa ansiktet menade att visa ilskan på ett barnsligt sätt. Hm, jag förmodar att han med det menar att bli arg och höja rösten, men isåfall får jag väl vara barnslig då. Det tycker jag blir en tydlig markering som inte går att misstolka.
Jag tog upp det här med min dåliga självkänsla (det brukar jag göra ibland) och att det är grunden till alla mina måsten och jobbiga krav på mej själv. Jag har inte tyckt att vi jobbat med det (vilket jag inte sa), men nu när vi pratade om självkänsla så sa terapeuten att vi ju börjat jobba med den. Hans angreppssätt på självkänslan är att utmana kraven och höja självkänslan genom praktiska erfarenheter (det var ju trevligt trots att jag inte hade städat).
Till nästa gång fick jag ingen läxa utan ska bara fortsätta som tidigare och försöka hitta lugnet igen.
inför terapin (rädslan att inte duga)
Sitter och kollar igenom förra veckans terapinoteringar och läser att jag under veckan skulle vara extra uppmärksam på tillfällen där jag är rädd för att inte duga så att jag måste vara perfekt.
Hm. Minns att jag tänkte på det vid något tillfälle i helgen, men vad var det...
Fast å andra sidan är jag ju inte en sån som bara noterar och registrerar. Uppmärksammar jag en sådan känsla så försöker jag nog att gå emot den.
Tjejfikat i går:
- Jag bjöd på paj och marzansås. Ingen glass eftersom jag glömde köpa det och inga kex eller annat tilltugg. Mitt gamla jag hade ilat iväg och köpt glass och dessutom bjudit på något gott kex eller något hembakat smått. Bra!
- Visst tokplockade jag timmen innan gästerna skulle komma, men jag brydde mej inte om dammråttorna eller kaoset i barnrummen. Det låg även en del grejjer här och där, så det var ingen överdriven ordning. Bra!
Svägerskans present
Vi tog en vinflaska som vi hade hemma, stoppades ner den i en vinpåse som jag skrev en grattishälsning på. Enkelt och inte särskilt snyggt.
Prylar i soporna
Att jag slängde fina saker och till och med böcker istället för att köra dem till insamlingen var verkligen att gå emot min bild av mej själv som ordentlig och miljömedveten. Så gör man bara inte! Men det gjorde jag ändå! Utan att få dåligt samvete dessutom. Jag orkade faktiskt inte!
Sonen med kompis
Helnöjd med mej själv var jag när sonen och hans kompis inte spelade tvspel eller datorspel. Wow, vilken förälder!
Städschemat
Jag gjorde inte klart mina punkter till familjerådet i söndags. (Visserligen gjorde ingen annan det heller, men ändå.)
Dotterns mössa
När mannen cyklat med barnen till dagis i går hade dottern på sig en tunn vårmössa under hjälmen och hade ingen tjockare med sig så hon fick gå med den hela dagen. Detta kändes ytterst pinsamt när jag hämtade och jag kände mej tvungen att lämna en ursäktande kommentar.
Jag fick ju ihop en hel del situationer trots allt.
terapi 080201
Min känsla är att jag vill vara perfekt för att inte behöva stå för den jag är. Om man inte gör något fel så blir man inte ifrågasatt eller kritiserad.
Och att säga till mej själv att jag inte hinner är lättare än att säga att jag inte vill. Att inte vilja måste förklaras. Inför andra och inför mej sjäv. Och kanske för att jag inte vet vad jag vill. Då är det lätt att gå in i alla krav och slippa tänka, slippa känna efter.
Dagens samtal mynnade ut i att jag under veckan ska vara uppmärksam på alla små tillfällen där perfektionen och rädslan för att inte duga dominerar. Det kan vara allt från att jag packar i en extra tröja i dotterns dagisväska (för tänk om hon måste låna kläder där...) till att jag stressar för att hinna i tid.
Men samtidigt undrar jag om inte problemet också ska angripas från andra hållet. Det är ju min dåliga självkänsla som gör att jag inte vågar. Min känsla av att inte duga som driver mej mot perfektion. Jag måste verkligen tro på att jag är bra för att jag är jag. Innerst inne.
att göra eller inte göra...
Jag har inte ens börjat tänka på läxan än.
Jag är supertrött.
Och jag har äntligen lite tid tillsammans med min man.
Men eftersom jag inte tycker om att slarva så ska jag kika på läxan nu. Faktiskt så minns jag inte ens vad det var jag skulle tänka på tills imorgon.
terapi 080125
Tillsammans kom vi fram till att vi tycker att medicinen (antidepressiv) fungerar tillräckligt bra för att inte strula med att pröva en annan sort. Fast han var väldigt försiktig i vad han sa, antagligen för att inte stöta sej med läkaren. På måndag har jag en läkartid där vi ska diskutera detta. Det känns skönt att ha fått ventilera det ordentligt innan.
Avslappning
Jag ska jobba med avslappning i olika steg. Tyvärr tyckte han inte att jag ska hoppa över första steget som var att spänna musklerna för att sedan slappna av. Så vi får väl se hur det blir. Jag har alltid fuskat med detta eftersom det funkat bra ändå, men för att lära sig att slappna av i vardagen också så är det tydligen bra att uppmärksamma skillnaden mellan spänning och avslappning.
Nästa steg är att mentalt gå igenom kroppen och slappna av .Det är det jag gör.
Ja, ja, jag får väl testa då - det kan ju bli spännande ;).
Min mamma
I veckan kom jag fram till att jag lever i skuggan av min perfekta mamma och att det är därifrån alla mina krav kommer. Innan jag fick barn hävdade jag mej genom jobbet eftersom hon inte studerade vidare och jobbar som mattant, men när jag fick barn började jag återigen jämföra mej med henne. Det får nog bli ett eget inlägg.
Till nästa gång
Jag ska fundera vidare kring hur mina krav uppkommit.
Vi pratade lite om det här att jag aldrig kan njuta förrän jag gjort klart mina uppgifter. "Först gör man det tråkiga och sedan får man roa sej." Och om jag inte orkar göra det tråkiga så gör jag ingenting (eller kollar på TV). Jag ska försöka formulera ett annat sätt att se på det här som är snällare och mer tolerant mot mej själv och mina behov.
inför terapin
Förra gången
Jag glömde visst bort att skriva om förra terapigången. Det jag minns är följande:
Vi gick igenom och sammanfattade mitt arbete med ekonomi och extrapriser. Jag ska fortsätta som jag har börjat men vi ska inte lägga någon större vikt åt det i terapin om det inte är något speciellt jag vill prata om. Jag berättade att det nästan har blivit så att jag väljer det dyraste alternativet nu, bara för att göra tvärt om och det är ju inte heller bra. Det bästa vore om jag inte tittar alls på priset utan köper det jag vill ha. I de fall det är svårt att undvika prislappen ska jag prova mej genom sortimentet tills jag kommer fram till vad jag tycker bäst om.
När det gäller ekonomin i stort så funderade terapeuten på om den största utmaningen helt enkelt är att lämna över ekonomin till min man. På så sätt utmanar jag mitt kontrollbehov, men å andra sidan får jag ingen utmaning i att disponera de pengar som kommer in extra. Jag vet faktiskt inte vilket som är bäst=jobbigast. Har pratat med min man om det här och han kan tänka sej att ta över ekonomin.
Nästa gång ska vi börja med att jobba med min kravbild på min mammaroll, vilket också blev läxan till imorgon.
Att prata om i morgon
Två saker som jag hade tänkt prata om förra gången men helt glömde bort känner jag att jag vill diskutera imorgon:
- läkaren vill eventuellt byta min medicin, men jag undrar över vilka förväntningar man ska ha, om jag kan bli bättre av en annan sort o.s.v. Detta behöver jag lite hjälp med att reda ut.
- avslappning. Jag har en hemsnickrad variant som i och för sig fungerar men terapeuten kanske har några tips att ge.
Och så börja speka i mina mammamåsten.
har medicinen hjälpt?
Den ständiga ångestklumpen som kommer så fort jag är utanför dörren har jag inte heller saknat. (I höst har det mer varit vid vissa jobbigare situationer.)
Som vanligt glömmer man hur det var och tänker inte på att det blir bättre. Och sedan blir minsta förändring åt det negativa jättestort. Kanske också för att jag tillåter mej att känna efter nu.
Jag har under hösten plockat bort flera beteenden som jag gör för att minska ångesten, utan att det har ökat min ångest. Och det har jag knappt noterat.
När jag sover ensam med barnen hade jag tidigare en massa saker för mej (fria utgångar, koll av brandvarnare, utrymningsplan i fall det skulle börja brinna - eller planer beroende på var det börjar brinna).
Jag var alltid tvungen att tända lampan för att se att det verkligen var min man som låg i sängen bredvid (fånigt, ja), även om jag bara varit på toaletten.
Jag hade alltid mobiltelefonen med mej ut. Nu har jag till och med kört bil utan.
Jag går fortfarande alltid på toaletten innan jag ska gå ut, men jag kan välja att inte gå på toa när jag ska köra hem, utan att jag får så mycket "påslag".
Däremot har jag varit mer känslig för stress och fått kroppsliga reaktioner så fort jag känt mej det minsta stressad, vilket har lett till mer ångest och panikkänslor.
Jag hoppas verkligen att det här jobbiga går över snart, att det bara är reaktioner på dosökningen.
