typiskt

Igår läste jag två böcker som jag ska låna ut till Eva. Och då kunde jag inte stryka under i dem. Ifall hon skulle få åsikter om vad jag markerat. Eva...som jag pratar om allt med.

Så nu ska jag läsa igenom böckerna igen och stryka under för glatta livet.


trött

I natt har det inte blivit så mycket sömn. Och även om dottern har vaknat till ett par gånger (hon drömmer mycket just nu) så är det jag själv som varit den stora boven i dramat.

Tankarna har snurrat och ett par gånger var jag tvungen att gå upp och få dem på pränt. Klockan tre i natt kändes mitt döden-tänk klart och jag kunde somna.

Efter två muggar te känns det som att jag kan dra igång dagen. Idag blir det en inåtdag. Först ska jag skriva rent nattens tankar och sedan ger jag mej nog på terapiläxan. Det är regnmulet ute så det blir nog en innedag också.


tackslarv

Den senaste tiden har jag inte skrivit i bra-tack-hjälpboken innan jag somnat. När jag tänker efter har jag inte stannat upp och uppskattat livet på ett tag. Så där innerligt. Kan det vara därför rädslan för att jag ska ta livet av mej kommit tillbaka?

Jag känner att jag måste gå till botten med mina skrämslor för att kunna ändra på dem. Hur jobbigt det än är. Rädlsan för att jag skulle ta livet av mej, rädlsan att vara ensam i skogen, rädslan för att köra ensam på motorvägen...allt bottnar i rädslan att dö.

Jag är inte så rädd för själva döden. Antingen finns det ingenting eller också är det något trevligt. Allt annat är nog bara människans påfund för att kunna styra andra människor. Tror jag.

Däremot är jag rädd för döden på så sätt att jag då förlorar kontrollen över det som jag har åstadkommit i mitt liv. Hur ska de andra klara sej utan mej?

Istället för att bejaka lusten, nyfikenheten och glädjen över mina barn har jag fokuserat på rädslan för att inte få vara med dem.

Mitt kontrollbehov har sträckt sej så långt att jag försöker kontrollera det som inte går att kontrollera: livet och döden. Istället för att välja det som jag vill göra väljer jag det som känns tryggast.

Jag vill komma till en djupare insikt om att jag vill leva mitt liv i stället för att försöka hålla mej vid liv så länge som möjligt. Intellektuellt vet jag ju det, men i mitt inre dominerar rädslan.

Om jag ska våga följa mitt inre och gå min egen väg innebär det samtidigt att jag ger mej ut på otrygg mark och inte låta rädslan styra mej.



(Jag vill bara tillägga att för mej känns inte det här som negativa grubblerier utan som ett positivt rotande i mej själv.)

tankar

Idag har jag för första gången på evigheter vågat mej på att gå varvet runt motionsslingan. Det jobbiga har varit att det inte finns några genvägar hem. Jag hade sällskap av Eva och vi har tänkt att vi ska gå en till två gånger i veckan.
Ska jag gå ensam tillkommer två andra jobbiga tankar: att gå över järnvägen (tänk om jag hoppar ut framför tåget!) och att gå ensam i skogen (tänk om jag blir överfallen).

Å ena sidan är jag rädd för att jag ska ta livet av mej, och samtidigt är jag rädd för att dö. Knäppt värre!

Jag försöker få mej att verkligen tänka att om jag dör så dör jag. Och skulle jag hoppa ut framför tåget...ja då gör jag väl det då... Himla trist för resten av familjen men de klarar sig väl!

Det låter hårt men jag känner att jag inte kan gå runt och knappt våga leva av rädsla för att jag ska dö så att jag inte finns till för min familj. Det är nästan som att jag har gjort livet till ett måste. Men jag lever ju inte för att jag måste utan för att jag vill.

tidningens vara eller icke vara

Häromdagen damp det ner en faktura från lokaltidningen i vår brevlåda. Ett hundra tio kronor för införande av grattisbild på dottern. Hutlöst!

Det gav mej återigen anledning att fundera på om vi verkligen ska ha en dagstidning, eller om det är fullt tillräckligt med att "läsa tidningen" på internet.

Fördel med papperstidning:
- det är trevligt att sitta och läsa
- det känns "fattigt" utan
- tidningen kan locka barnen till läsning

Fördel med internet:
- vi slipper kånka iväg med tidningen till pappersinsamlingen
- jag slipper stressen över tidningshögen som ligger och väntar när jag varit bortrest och "måste" läsas
- billigare

Jag tror att vi ska testa utan. Och om vi saknar papperstidningen är det ju bara att ta en ny prenumeration.

skidresan

En kopp te och en allt längre packlista. Om en vecka åker vi. Hjälp!!!

Jag har pratat allvar med mannen om att jag nog behöver en hel hög ensamstunder om vi ska tillbringa hela veckan med så många människor. En helg här hemma med familjen kan vara ganska påfrestande, så jag fasar...

Jag vet ju hur jag brukar vara. Går och plockar så att ingen ska tycka att jag gör mindre än någon annan, är supersocial och sitter uppe tills den siste lägger sej. Det beteendet får jag se upp med, för det kommer inte att hålla en hel vecka!

Min plan för veckan är:
- meditation varje dag
- vila/läsa bok när inte jag har matansvar
- åka längdskidor / ta en promenad om jag känner för det
- inte känna något "utetvång". Man behöver faktiskt inte vara ute hela dagarna...

- vara mycket med barnen
- ha roligt
- umgås med mina vänner

Jag har märkt att om jag går på känslan och tar en stund för mej själv först när jag verkligen känner behovet kan det ofta vara "för sent". Då får jag plötsligt ett enormt ensambehov. Om jag istället tar en stund då och då så uppkommer inte det där jättebehovet.

Och det behöver ju inte vara att jag ligger och "degar". Med mindfulness kan jag jag vila i aktivitet (om jag inte är för stressad) till exempel när jag diskar.

För övriga deltagare blir den här veckan en semester, men för mej blir det ju faktiskt mer ansträngande än min vardagssituation. Funderar på om jag kanske ska prata med vännerna om det här innan vi åker, eller om jag ska ta det som det kommer. För de träffar ju oftast mej några timmar åt gången och då är det kanske svårt att se hur jag mår egentligen, eftersom jag dessa timmar oftast mår jättebra.

belöning eller bestaffning?

En påse smågodis kan väl aldrig vara en belöning, egentligen?
Någonting som varken får kroppen eller mej själv att må bra (mer än ögonblickligt) är ju ett sätt att straffa sej själv.

Så om jag ska belöna mej med något ätbart får det bli lite lyxig, mörk choklad.

Njutning!


tack

Tack för att familjen i grunden är frisk och välmående.

Tack för att de enda sjukdomar vi har att brottas med är magsjuka och förkylningar.

Tack för att jag har förmånen att ha barn i mitt liv, med allt vad det innebär.

Tack för att vi har sängkläder och tvättmaskin.

Tack för att vi kan köpa lämplig mat i affären.

Tack för att dottern blev sjuk på sportlovet så att jag slipper problemet med att få iväg sonen till skolan.

mitt miljösamvete

Nu när jag rensat bland mina borden har jag faktiskt också blivit en större miljöbov för några av mina fanatiska tankar handlade om miljön.

På minuskontot:
- nu kör jag diskmaskinen när den är hyfsat full. Tidigare plockade jag ALLTID om i maskinen efter att
       min man lassat in så att vi kunde få plats med mer.
- jag tvättar inte alltid helt fulla tvättmaskiner.
- vi källsorterar bara hårdplast, tidningar, glas och kartong. 
- idag: jag la hela högen med utrensade grejjer i "till tippen-högen". Orkar inte åka till röda korset med dem -
     de har altlsomoftast intaggstopp på något och då står man där...
- jag ska tvunget handla för 1500 kronor varje månad. (Jag bryter trenden och går från köpstopp
    till shoppande. Så går det när man var tidigt ute;))

På pluskontot:
+ jag har satt igång varmkomposten och slänger matrester där lite då och då.
+ jag köper mer ekologiska varor nu för tiden.
+ jag kör inte till jobbet nu när jag är sjukskriven = 11 mil per dag (fast jag hade nog samåkt om jag jobbat)
+ jag köper färre frysta varor, mer färskt
+ jag har stängt av en frys för jag bunkrar mindre 


trött

Jag hade tänkt att jag skulle meditera nu men jag är jättetrött så det kanske är bättre att vila en stund. Jag vaknade av en konstig dröm i natt och låg vaken i flera timmar.

Jag har alltid sovit på mage, men nu känns inte det lika bra längre. Problemet är bara att det inte känns bra att sova på sidan eller rygg heller. Enligt sonen så är det bara en träningssak: "Jag sov på mage ett tag men jag dreglade så för jag andas med munnen, så nu sover jag på rygg istället": Jag minns inte att han någonsin har somnat på mage - han lägger sej i spikrakt ryggläge och somnar på två röda.

Jag ligger ju på rygg när jag slappnar av men när jag börjar slumra till måste jag byta ställning för det känns inte tryggt att somna på rygg. Kanske en vanesak. Jag har iallafall lyckats byta till mej sonens kudde (som han tyckte var för hög och hård) mot en annan, så nu har jag två - en för magläge och en för sidläge.

mina älskade egenkvällar

Nu vet jag varför det är så himla skönt att vara hemma utan min man.

Jag tänder alltid en brasa när jag är ensam hemma på kvällen. När vi båda är hemma blir det ofta inte av. Och så tar jag vara på kvällen och känner verkligen efter vad jag vill göra. och gör det. Det blir en stunds kravlös tillvaro som jag fyller med mej själv. Jag gör det speciellt. Egentligen borde ju varje kväll kunna vara en sådan kväll.


Och så till sist: jag riskerar jag inte att bli avbruten i det jag gör av någon som vill prata eller kramas. Vilket oftast är helt underbart, men ganska skönt att vara utan då och då.

olika sätt att se på samma sak

I fredags när jag gick hem med barnen från dagis kom vi i kapp sonens klasskompis som cyklat omkull. Jag hjälpte henne upp och ledde hennes cykel tills våra vägar skiljdes åt (hon ville gå den sista biten själv).

Min reaktion på det hela var: usch, vad farligt det är att släppa iväg barnen ensamma på cykel. Vad som helst kan hända. Händelsen bekräftade den ståndpunkt jag redan hade (som jag med jämna mellanrum utmanar genom att låta sonen cykla själv till kompisar i närheten).

Min vän E (som är förskolelärare) släpper sina barn mycket mer än vad jag gör och litar på att de klarar ut de situationer som uppkommer. Hon tyckte att händelsen stärkte hennes syn på barnen, att de reder sej och att det alltid finns vuxna i närheten som kan hjälpa till om det skulle behövas.

Tänk att man kan se så totalt olika på samma situation.

När jag tänkt lite mer på det här så inser jag att jag oftast tolkar in händelser som bekräftelse på mina katastroftankar, både när det gäller andras erfarenheter och mina egna.

Jag måste nog börja ifrågasätta mina slutsatser och försöka se den positiva vinklingen på händelsen.

hemmadag

Jag stannar hemma idag.
Slappar och försöker hitta orken och lusten igen.
Inga måsten idag.
Utom att strax ta en dusch.
För det MÅSTE jag. Borde ha gjort det igår.

Och hämta barnen förståss.
Men det är gott om tid.

Och laga middag.
För min man ska jobba över.

När man har barn finns det alltid måsten som är måsten.
Alla måsten som rör mej själv, är egentligen på sin höjd borden.
Liksom måsten som rör andra vuxna.

Men när det gäller barnen. Då måste man.
Måsten som jag aldrig skulle vilja vara utan!
Måsten som jag har lyckan att kunna dela med min älskade.

utloggningsdax

Jag fortsätter min nya vana med en datorfri timme innan sängdax (eller sovdax). Det kan ju vara därför som jag somnat lättare de senaste kvällarna.

Idag har jag känt mej piggare än på länge. Jag tycker att mitt mående bara blir bättre och bättre. Äntligen! De senaste månaderna har det varit rätt tungt. Framöver har min man mycket att göra på jobbet, övertid och resande, så jag hoppas att den positiva trenden håller i sig.

sconestillverkning

Jag sitter i köket och väntar på att sconesen (hm, det såg knasigt ut) ska bli klara så att vi kan äta frukost. I går åt ungarna mackor tills jag trodde att de skulle spricka, så brödet är nästan slut. Min man har för ovanlighetens skull fått sovmorgon idag. Annars brukar det alltid vara jag som är tröttast (tycker jag ja ;)) men i natt har jag faktiskt sovit gott.

Som jag vet så somnar jag lättare efter en stunds avslappning, men ändå är det så segt att få till det. Jag tycker inte att jag orkar, men sedan kan jag ändå ligga vaken i timtal (känns det som). Problemet är väl att jag inte vet i förväg om det kommer att bli svårt att somna. För ibland somnar jag nästan direkt.

Nu ska jag mysa lite med mina barn.


prestationsångest

Så har då äntligen pärlorna kommit. Dax att sätta igång alltså. Men då kommer mitt högpresterande jag in i bilden:

Hur gör jag?

Tänk om det inte blir fint!

När jag inte vet exakt hur man ska göra så blir det väldigt svårt för mej att sätta igång. Jag vill kunna med en gång! Och helst ska det bli bra också!

Precis så var det med scrapbookingen. Jag har plockat ut bilder och köpt material till de sidor jag tänkt mej. Men sen är jag så rädd för att det ska bli fel så jag försöker inte ens.

I morgon SKA jag kasta mej ut i den okända pärlvärlden. Vad är det värsta som kan hända? Att det inte blir bra och jag får börja om från början... 

(Jag borde kanske ha börjat med att köpa pärlor till flickhalsband. När jag gör till barnen känns det inte lika "farligt".)

vardagsfunderingar

Om jag bara går och vill en himla massa saker så är jag rädd för att det inte blir någonting av något. För så blir det ofta. Jag vet inte vad jag ska börja med och så blir jag sittande  i soffan.

Promenader får jag ju gratis nu när jag ska gå till och från dagis. Kanske inte varje dag, men de flesta.

Yoga i grupp vill jag börja med omgående. Lite lyxigt kanske att betala träningskortet på 250:-/måndag för träning varannan vecka. Men då har jag ju tillgång till styrketräningslokalen så att jag kan börja

styrketräna när jag känner att jag är sugen på det. Fast det känns inte som någon hög prioritering just nu.

Målarkursen som jag fick avboka i höstas har jag anmält mej till nu. Känner mej verkligen sugen på att börja måla, men behöver lite hjälp med att komma igång.  

Och därutöver disponerar jag tiden efter vilja och lust. Om jag inte lyckas släppa tanken på dagishämtningen ska jag ställa väckarklockan på tre och sedan glömma bort tiden.

Jag gör så ofta om det jag vill göra till måsten. Till exempel mindfulnessövningarna och meditationen är ju något som jag mår bra av, men ändå har det blivit något som jag tycker att jag måste göra, och helst varje dag. Styrketräningen föll också på att det blev ett måste tre gånger i veckan istället för någonting bra när jag kände att jag ville. Och trots att jag började med insällningen att en gång i veckan är också helt okej.

Och jag orkar inte med en massa måsten...


en ny hobby

Nu har jag tagit mitt förnuft till fånga och satt över pengar till mig själv redan denna månaden. Renoveringskontot börjar bli otäckt tomt, fast vi ska å andra sidan inte göra något som kostar en massa pengar än på ett tag.

Jag har beställt lite pärlor på nätet nu när jag har pengar för jag behöver en hobby att pyssla med om dagarna. Hade ju funderat på scrap booking, men fotohögen känns mest som ett stort måste och därmed stressande. Bättre att börja med något helt nytt i stället.

Nu ska jag försöka svänga ihop en lunch till familjen innan vi åker och handlar. Det blir bulgur i dag också för både pastan och potatisen är slut.

julpussel

Det årliga julpusslet har nu kommit fram. Och som vanligt börjar min man med det roligaste medan jag sitter med rambitarna.

Tänker att det är lite typiskt mej. Att jag alltid tar det tråkigaste först. Och sedan kanske jag inte ens har tid med det roliga. Eller som i det här fallet att det roliga redan är utfört.

Vi har suttit en stund ikväll med de två stora barnen, som verkligen är duktiga och faktiskt bidrar med en del. Roligt när man har aktiviteter som alla tycker om.

På tal om att pussla så pusslade jag en stund med minstingen idag (eller satt bredvid och tittade på). Hon började med 9-bitarspussel som gick lätt som en plätt. Och när hon var klar med det förklarade hon att det var pussel som hon pusslade när hon var liten, och sedan gick hon och hämtade ett 30-bitars. Hon tycker verkligen att hon har blivit stor, mitt lilla troll.

syskonkärlek

Varför blir man ofta det barn man en gång var inför sina syskon och föräldrar?
Är det för att de känner till ens svagaste punkter, som man själv kanske har glömt för länge sedan?
Eller för att man inför dem kan vara sig själv, och inte riskera att bli bortstött?

För inte bråkar man med någon annan som man gör med sina syskon?


En kärlek som är som ett gummiband.
Det kan töjas till bristningsgränsen för att sedan bli litet igen.


Tack för att jag har min bror och min syster nära mej.

Hjälp mej att inte ta dem för givna utan vårda vår relation med ömhet.

Tidigare inlägg
RSS 2.0