malve

Jag är nog för sträng mot mej själv. Jag kan inte vara positiv och glad jämt. Jag kan inte alltid möta min ångest med positiva hejarop om att det snart går över.

Det är ju inget konstigt med det. Men ändå blir jag besviken på mej själv när jag deppar ihop. Blir rädd för att medicinen kanske inte verkar.

Men man blir ju ingen känslomässig zombie. Man kan vara ledsen och utan lust, även med anti.dep. Väl?

Jag måste tillåta mej att få stanna upp och vila i det jag åstadkommit. Inte ständigt vara på väg mot nästa erövring. Det var det som drev mej för långt i våras. Och nu känner jag att jag börjar tänka så igen. Gör upp planer i huvudet. Kanske inte helt realilstiska. Blir besviken när jag inte håller dem.

Det är ju härligt att jag vill bli bra. Att jag vill göra framsteg. Men jag kan ju inte göra allt på en gång. Måste erövra en sak i taget. I sakta mak.

Jag tror att jag känner mej stressad. Pressad. Min sommar är över. Nästa vecka börjar nog terapin. Inga förväntningar från terapeutens sida. Men nu börjar tankarna. Kanske kan jag köra dit ensam...  (Hallå! jag kan lagom köra till affären...en sak i taget va!...)
Varför känner jag att jag ska köra dit ensam? Sanningen är nog att jag vill känna mej duktig. Få beröm.
Mitt gamla tänk.

I sommar har jag verkligen gjort allting för min egen skull. Gjort det jag känt var möjligt. Och belöningen har varit glädjen i att faktiskt klara av! Att jag vågade! Och i denna glädjen har jag faktiskt gjort mer än jag trodde var möjligt. Fantastiska saker!!!

Att jag börjar i terapin igen ska ju inte ändra på detta. Terapeuten ska ju vara ett stöd. Jag gör ju ingenting för hans skull, utan för min egen.
Att dessutom läkaren säkert kommer att fråga mej hur mycket jag kör ska ju inte driva mej att göra mer än jag klarar av för tillfället. Det är mitt liv. Jag gör det jag gör beroende på att jag mår som jag mår. Behöver inte vara duktig!

Återigen hänger det nog ihop med arbetsmoralen (sjukskrivningsmoralen?). Om jag inte gör allt vad jag kan för att komma till jobbet så betyder det att jag inte vill jobba. Att jag är nöjd med att "gå och dra". Varför kan jag inte släppa den tanken? Den leder ju ingen vart. Och inte är det sant heller.
Jag kan inte prestera på max hela tiden som jag gjorde i våras. För det orkar jag inte i längden. Jag har inte krafter som en frisk. Och vanliga saker är mycket jobbigare. Alltså räcker mina krafter till mindre. Inget konstigt med det.

Men varför ska det vara så svårt att acceptera?