jobbfunderingar
Men nu har jag börjat fundera lite. Ölandsbron till exempel, skulle jag ju kunna vänta med, och mitt toalettberoende lika så. Även om det spelar in i min PÅ för motorvägen. Nu kändes det ju ganska bra när jag var på jobbet (även om det inte var "på rikitgt"). Och jag känner mej lite stressad nu när sjukskrivningen börjar närma sig året (det är svårt att inte känna så...). Dessutom börjar jag känna mej lite rastlös här hemma (det är väl ett bra tecken?!).
Och när jag går hemma hela dagarna är jag ju väldigt fixerad vid mina kroppsliga reaktioner. Kanske det skulle släppa om jag börjar jobba.
Därför funderar jag på att lägga upp det så här:
steg 1
Klara av att hantera vardagen. ta bilen ensam och uträtta ärenden till stan (handla, skjutsa barn, besöka vänner). I våras fokuserade vi bara på bilkörningen, men jag kände att jag inte hängde med. Det är ju inte bara själva körandet som är jobbigt, utan att överhuvudtaget befinna mej ensam utanför hemmet.
steg 2
Köra till jobbet. I etapper. Läkaren vill att jag ska köra tre gånger i veckan i fyra veckor innan jag går vidare till nästa steg. Och det känns ju vettigt att bilkörningen först ska kännas helt okej innan jag börjar tänka på jobbet.
steg 3
Arbetsträna 3 dagar i veckan
steg 4
Jobba 25% tre dagar i veckan
steg 5
När jag klarar av jobbet och har energi över börjar jag träna på de resterande punkterna, som väl mest har med rädslan för att bli kissnödig att göra.
steg 6
Öka arbetstiden när det känns ok.
Viktigt är väl att jag känner mej för så det inte går för snabbt. Och jag vill absolut klara av att LEVA innan jag börjar tänka på att jobba. (Får man tycka så, nu får jag nästan dåligt samvete...)
Kom gärna med synpunkter, ni som har lite erfarenhet av sådant här.
Hej Malve!
Mitt namn är Stefan och jag jobbar med ett tv-program på kanal 5 som handlar om sjukdomar och krämpor osv. Vi letar just nu efter en person med panikångest som vill vara med i ett reportage där vi tar upp just panikångest. Om detta skulle vara intressant för dig så hör av dig till mig så fort som möjligt. Om inte så ber jag om ursäkt för att jag störde. Tack och hej, Stefan.
Man får absolut tycka så!
Jag tänker att det i alla fall för mig var anledning till att jag från början blev sjuk, att jag inte förstod det. Jag försökte flera gånger gå tillbaka fast jag inte alls hade kommit tillrätta med det jag behövde. Jag har nog inte gjort det ännu, men jag har i alla fall rätt prioritering. Mitt liv är viktigare än mitt jobb. Att jag kan tänka så har helt ändrat min inställning till jobbet. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna jobba inom mitt yrke igen, men det gör jag och det går ganska bra.
Tänker att man inte bara får, man SKA tycka så.
Jag tycker det låter som ett jättebra upplägg!! Vet precis hur det är att gå hemma och inte göra annat än att fokusera på kroppen.
Att jobba har varit min stora vändning vad gäller paniken.
Kram!
Bra upplägg och planering tycker jag.Så där noga har inte jag varit med mig själv. Ha det bra!
Självklart får man tycka så, man SKA tänka så.
Tog nått år innan jag kom så långt att jag insåg att jobbet är inte det viktigaste, samtidigt kan det vara ett sätt att bli bättre, men det få inte enbart vara en träning för att kunna jobba.
Låter som du kommit en bit på väg.
Hej Stefan! Tack, men nej tack. Jag är anonym, ju. Och dessutom har jag inte femman.
Ni har rätt. Klarar man inte av vardagen så klarar man inte av att jobba. I våras fokuserade jag enbart på att komma tillbaka till jobbet. Och det gick ju inte så himla bra, precis.
Det känns skönt att ha en planering klar, jag har ju lite svårt att få fram vad jag egentligen tycker om jag inte har tänkt igenom det noga i förväg.
Jag tycker att du har en bra struktur i dina tankar! Klara riktlinjer, följ dem, och ta ett steg i taget. Själv har jag inte erfarenheten av att ha varit sjukskriven som du..men tog faktiskt och sjukskrev mig i höstas på halvtid, då jag kände att väggen var nära..Allt brast och ja, jag kom tillbaks ganska fort..men jag prioriterar mig..själv först så ha inget dåligt samvete. Det är faktiskt tillåtet..att tänka på sig själv först!
Kram :D
Di: jättestarkt att du klarade det!!! :)
