kaos i kroppen
Fingrarna är iskalla.
Hjärtat bultar.
Ångesten kramar om halsen.
Yrsel.
Matt i hela kroppen.
Nu ska jag snart ge mej av.
Ensam.
I bilen.
Med en tid att passa.
Jag kan inte vända på vägen.
Ångest.
Mobilen i väskan. Mannen beredd. Om det behövs.
Till terapeuten. Han förstår. Går det inte. Så går det inte. Då får jag en ny tid. Och vi pratar om det som hänt.
Om jag inte försöker så vet jag inte vad jag klarar.
Utan att kasta mej ut, lär jag mej inte att flyga.
Ensam. Men jag är stark. Det kommer att gå.
Ser framför mej hur jag sitter här om ett par timmar. Och skriver om hur bra det gick!
jag ser också fram emot att höra hur bra det gick och hur glad du är över att du klarat av dagen.
Kram Di
Absolut... Jag ser en helt klar bild av dig hur du sitter här och berättar för oss om hur strålande det gick!!!
Kramar!!!
Känner så väl igen mig. Jag såg att du skrivit att du hade mobilen i handväskan med numret till din man. Låter underbart att kunna ha det stödet och får mig att fundera på min egen relation. Om du har lust någongång vore det oerhört intressant att höra dig berätta om hur du och din man tar er igenom detta. Hur reagerar han på dina bakslag t.ex.?
Det som skiljer oss åt är väl kanske att du tar tag i saker direkt. Jag fick ju ingen hjälp under lång tid utan fick sköta mig själv. Hade inga barn och inga rutiner, bara plugget. Så jag sjönk ju riktigt djupt innan det vände. Det kanske tär på en relation mycket mer?
*funderar högt*
Hursomhelst, du är jätteduktig!!
