acceptans

Hua, vad jag är trött. Tänkte att jag inte skulle sova idag på dagen utan gå och lägga mej tidigare istället. Det var nog ett dumt beslut. Hur ska jag orka vara uppe tills rimlig läggningstid infinner sej? Och inte kan jag dopa mej med kaffe heller eftersom jag har slutat (fast jag fuskade med en kopp när jag kom hem idag).

Ett par timmar efter mötet blev jag plötsligt jätteledsen. Tror att det var insikten om att jag inte på långa vägar är mogen för att börja jobba igen som slog ner.

Nu ska jag bara försöka acceptera min situation också. För det har jag inte gjort. Jag har satt livet på paus. Och väntar på Sedan. För Då ska jag minsann göra en massa saker. Men mitt liv pågår nu. Och ser ut precis så här. Så varför inte göra det bästa möjliga av situationen istället för att hela tiden kämpa emot och vänta på ljusare tider.

Att acceptera den jag är just nu. Utan att skämmas eller behöva be om ursäkt för att det är som det är. Inte inför andra och inte inför mej själv.


(Jag vet att jag inte ska skämmas, men jag gör det ibland ändå. Jag har alltid sett mej själv som stark och den som stöttar andra, och helt plöstligt är jag den svage som behöver stöd.)


Kommentarer
Postat av: S o F

Hej!

Känner väl igen dina tankar hos en kompis till mig, som är långtidssjukskriven.
Hon tänkte/sa ofta att: "Sen när jag blir frisk, så ska jag...."

Det var ju bara det att åren gick, och hon blev inte "frisk" så till slut insåg hon att hon inte kunde ha Livet inställt på Pausknappen, utan Livet var ju det som pågick hela tiden, även när hon mådde dåligt...

Så då och då får vi tänka om, ge upp lite här och där och försöka acceptera.

Från Starka till Svaga - det är tufft!

Varma hälsningar: S o F

2007-12-19 @ 16:33:17
URL: http://2bloggen.blogspot.com
Postat av: malve

Tack för din kommentar. :)

2007-12-19 @ 21:18:37
URL: http://malves.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0