vänner
Idag har Z ringt till mej. Min bästa vän i tonåren. Min strategi att skicka med ett förklarande brev i julkortet och bolla över till den andre att ringa visade sig vara ett smart drag. Vi pratade länge och innerligt.
När vi lagt på funderade jag på vilka vänner jag väljer att hålla kontakten med och kom fram till att de som innerst inne berör mej har jag inte orkat med. De som inte nöjer sej med att jag pratar ytligt om mej själv har jag valt bort. Jag har stängt av mej själv och inte velat veta av mitt riktiga jag. Och då har det varit jobbigt med människor som påminner mej om det jag inte längre är.
Dessutom tror jag att jag underskattar de vänner jag faktiskt har. Varför ska jag alltid vara så glad och trevlig när vi träffas? Varför pratar jag aldrig om det som är viktigt för mej, annat med en skämtsam underton?
Äh, nu gråter jag igen. Jag får nog tänka mer på det här en annan dag när jag kan se det klarare. Egentligen skulle jag ju jobba med terapiläxan.
Jag fick förresten julkort från Hanna idag. Också en människa som jag känt mycket gemenskap med men aldrig har vågat lära känna ordentligt. Nu har vi tappat kontakten helt och jag kom inte ens ihåg henne när jag skrev min julkortslista. (Men jag hojjade iväg med ett kort till henne i dag.)
På terapin sa jag när vi pratade om golfbollar, att vänner inte är så viktigt för mej just nu. Hur tänkte jag då?
