i väntan på att kunna skriva
har jag börjat läsa min blogg från början. Och började gråta! Känslan av hur allt var kom över mig igen. Hur kunde det få gå så långt utan att jag märkte det? Tänk att det bara är två månader sedan. Tycker att jag kommit ganska långt på den korta tiden.
Och med tanke på att det är två månader sedan jag var ute och gick reglebundet så gick det ganska bra idag. Hade lite ångest men inte så farligt. För att markera att jag bara är ute och går för min egen skull ska jag lyssna på musik. När jag KBT-tränar har jag ingen musik eftersom det distraherar och gör promenaden mindre jobbig. Men nu KBT-tränar jag inte. Jag ska gå ut och gå för att jag behöver det. Och då kan jag ha musik i öronen om jag känner för det.
Ja, det kan vara viktigt att då och då titta tillbaks på hur det har varit... Tänk vilken bra nytta man har av bloggen då :)!
Tack för dina ord på min blogg*kramis*
Hoppas din arbetssituation har ordnat upp sig och att chefen har fått vad han/hon förtjänar eller att det är under bearbetning.
Varför ser man inte vart allt lutar innan det är försent? Man vill vara duktig, inte gnälla, kämpar på och tänker att det snart blir bättre. Tyvärr finns det nog inget bra svar på den frågan.
Sov gott!
