malve

Idag har jag äntligen fått ändan ur och planerat blommor i krukor. Så fint, så fint. Gäller bara att vattna och sköta om dom oxå! Brukar slarva efter ett tag, men man kan ju alltid köpa nytt.

Vi var på middag hos mamma. Jag körde både dit och hem. Gick bra (ångest: 4). Mannen fick inte dricka vin för det känns likvärdigt med att jag kör ensam=för mycket förväntansångest just nu.

Hörde nya Gesslelåten på radion och tänkte på T. Hon är ett stort Gesslefan och jag tror att hon tycker att låten känns som skriven just för henne. Cyklade bort till henne när jag kom hem. Tyvärr var hon inte hemma. Vill prata lite med henne i lugn och ro, jag har inte koll på allt som händer i hennes liv just nu. När barnen är med kan vi inte prata om det.

Just det, innan vi åkte till mamma var vi på Coop och handlade. Gick oxå bra (ångest: 5) och då var jag och Midi själva första halvan. Dom hade korv på superextrapris, köpte ett lager till sommaren. Kusinen fyller 3 år imorgon och vi skulle köpa present. Inte lätt för hon har ALLT (loppisälskande mamma...). Hade tänkt köpa ett par arbetsbyxor på Jula, men dom var slut. Fick bli ett tält (igloo??) och en väska med prinsessor på (Midis val). Ska dit imorgon kl 13. Får köra landsvägen dit, vågar inte ta motorvägen längre.

Det känns rätt surt att jag har blivit sämre. Hade precis börjat smaka på friheten. Att ta bilen ensam in till stan, att det som känns så lockande kan vara så svårt och jobbigt. Ännu värre är det att jag inte orkar göra nåt åt det. Orkar inte slåss mot Ångesten. Måste acceptera att det är så här och samla krafter. Sen kommer jag tillbaka och slåss för min frihet!!!!

Jag tror att det som knäckte mej, förrutom det alldeles för höga tempot jag höll med 2-4 exponeringar varje dag, var att jag aldrig fick ta en paus och njuta av det jag uppnått. Så fort någonting kändes hyfsat (ångest ca 5) skulle jag ge mej på nästa grej som var ännu jobbigare, och nästa, och nästa. Och målet i fjärran var: komma tillbaka till jobbet, vilket innebar att själva målet också var fyllt med ångest och krav. 

Om jag fått bestämma så hade jag "vilat" ett par veckor när jag kommit till delmålet "åka till stan själv". Tagit det lugnt, åkt in till stan och fikat med kompisar eller gått i affärer och bara försökt må bra och få LEVA. Samlat krafter för det sista steget: motorvägen till jobbet. Jag sa vid ett par tillfällen till min terapeut att jag kände att jag inte "säkrade" denna nivån, utan rusade förbi - och att jag var orolig att jag skulle gå längre tillbaka vid ett bakslag eftersom stadskörningen inte kändes helt OK (vilket ju precis var vad som hände). Han trodde dock att jag isåfall skulle komma tillbaka snabbt.

Och såna saker kan man ju inte säga - att man vill ta det lugnt ett par veckor. Tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Må bra? vad är det för tjafs, bara du kan jobba så är vi nöjda.

Måste sätta upp något annat mål än jobbet. Nu när jag sitter här igen och bara kan ta mej nån vart per cykel om ingen följer med. Om jag hade orkat några veckor till och hunnit komma tillbaka till jobbet- hade jag verkligen nått målet då?  NEJ NEJ NEJ målet måste ju vara att jag ska kunna leva i den här värden som en lycklig människa som trivs med mej själv. Att komma tillbaka till jobbet är ett delmål, nog så viktigt för att jag ska få ordning på mitt liv.

Nu ska jag gå och lägga mej. God natt!