malve

att jag har tappat bort mej själv. (Nu är jag här igen...)

I 7,5 år har jag varit helt fokuserad på graviditeter och barn. Läst om barn, pratat om barn, tänkt på barn. När jag har handlat har jag köpt kläder och saker till barnen, möjligen till mannen, nästan aldrig till mej själv. Nu känner jag att jag har tröttnat på allt barnprat (dock inte tröttnat på barnen) och vill ägna tid åt mej själv. Hallåååå!!!Nån där????

En del försummar sitt förhållande när barnen kommer, så att kärleken försvinner. Jag har försummat mej själv.


Min chef och personaltjejen Frida har ringt idag. Via en högtalartelefon. Hur kul är det att prata då???!
Vi skulle ju ha hört av oss till dej förra veckan sa Frida, men det var fullt upp. Hon skulle ha hört av sej för tre veckor sen. Sa att jag fått ett bakslag. Det är ju bra om du hör av dej till oss oxå så vi får veta hur du mår, sa Frida.

Och då sa jag: INGENTING!
Vad jag hatar detta att jag bara tiger och tar emot!
Skulle ha sagt:
1) vi bestämde att du skulle ringa så då antar jag att du ringer när du får tid.
2)jag blev sämre i förra veckan och ville prata med läkaren först innan jag hörde av mej
3)den första tanken som dyker upp i huvudet när man mår dåligt är ju inte direkt att man måste ringa till jobbet.

Varför säger jag inget??? Det kändes som en anklagelse. Då måste man ju säga ifrån.
Måste verkligen jobba med detta. Blir ju helt ohållbart när jag är tillbaka på jobbet igen om jag inte kan sätta gränser.

Vi ska höras av om en månad igen.