mitt jobb - del 3
"...och vet du..jag sätter mej över dom, och tänker, jamen dom är inte större än så att dom inte kan vara som jag, förlåtande mot mina medmänniskor, så är det deras problem inte mitt, jag är jag och jag duger åt mej och åt resten av världen!"
Jag jobbar på det...jag kan tänka att det är så, men man måste ju verkligen känna det.
Som tur är så har ju chefen slutat. De på personalavdelningen har oxå slutat. Och övriga kommer nog inte ens ihåg det, det var ingen "öppen" konflikt, eftersom jag var sjukskriven. Sen var jag mammaledig och nu är jag sjukskriven igen, så det är snart 2,5 år sedan. Men när man sitter hemma så är det ju lätt att "katastroftänka"...
Försöker tänka på att chefen var nog lite "störd". Han var mobbad under uppväxten (förstod jag) och hade som vuxen ett extremt behov av att hävda sej. Hans sanning var den enda sanningen - att andra kan tycka annorlunda var helt främmande för honom. (Fick samma känsla när jag läste Linda Skugges gamla blogg).
Ett halvår tidigare hade han dessutom börjat lära upp mej, eftersom han tyckte att jag var en lämplig efterträdare till honom så småningom. Sen blev han sur när jag var gravid IGEN - 3 barn hade han nog inte väntat sej. Sa nån sur kommentar när jag berättade det "...men det är ju ditt val, du gör ju som du vill." Ehh?
Det jobbiga är nog att inte veta vad andra på jobbet har hört och vad de tycker. Han brukade ha mej som bollplank och diskutera övriga på avdelningen (!!!!!!!) så jag förmodar att han pratat med U om mej. Och U tror nog på chefen. Men han har bytt jobb så jag kommer inte att jobba med honom så mycket.
Och de andra på avdelningen....näää, egentligen bryr jag mej inte så mycket om vad dom tycker, jag tycker inte så bra om dom heller.
Det jag inte riktigt kan ta till mig är inledningen i form av "..och vet du..jag sätter mej över dom". Jag tror det finns en fara i att sätta sig som "över" andra, oavsett vad frågan handlar om (det blir dessutom paradoxalt eftersom man i nästa mening ju ska vara förlåtande, vilket man väl knappast kan vara genom att sätta sig över nån?). Jag skulle hellre vilja se nåt i stil med "Varför mår jag illa över nåt som dom gör, och därmed tar _ansvaret_ för deras handlande?! Nej, det ansvaret får de allt själva ta, det tänker jag inte fortsätta med!"
Å vad det handlar om: Ja, det som populistiskt kallas för "gränssättning" förstås...
Jag tänkte nog mer på det som att sätta sej över deras tankar=strunta i dom. Och hitta en förklaring till varför de tänker så som känns bra för mej (att dom inte är förlåtande i Di:s fall).
Eftersom jag har Kay Pollacks bok framför mej (nu ligger alla böcker i en stor hög på bordet istället):
Han skriver om att det är man själv som väljer hur man förhåller sig till en händelse - man väljer själv att bli ett offer, och har ett citat i boken:
"Allt kan man ta ifrån människan.
Utom en sak - den yttersta friheten
att välja förhållningssätt
till det som livet för med sig."
Viktor Frankl, överlevare från Auschwitz
Genom att ta på mej offerrollen drev jag väl min chef längre och längre. It takes two to tango.
Han ansvarar för sina ord.
Jag ansvarar för hur jag förhåller mej till dom. Hur jag låter det påverka mitt liv.
Att jag sätter mig över dom, menar jag i dethär falle precis det som malve skriver, faktiskt strunta i dem. Acceptera att jag aldrig kan få dem att förstå. Jag skulle aldrig drömma om att bli en översittare :-) det är inte jag..jag är fri att välja att bara strunta i det.
Bra, då menar vi samma sak - tror jag :) !
