malve

Har funderat en del på det här med att jag är så stressad. Hittade en intressant tanke i Mia Törnbloms "Självkänsla nu!". Hon delar upp stress i inre och yttre stress.
 
Inre stress "består av dina egna förväntningar och krav på dig själv, din rädsla och ditt sätt att uppfatta olika situationer." "Min sanning är att den mesta stressen bottnar i låg självkänsla och självcentrerad rädsla".

Då är det ju inte så konstigt att jag är stressad, trots mitt ostressiga liv.

Jag har ju väldigt höga krav på mej själv. Är nog till viss del perfektionist. Jämför mina prestationer med andra. Oftast behöver jag inte vara bäst (fast det skadar ju inte...) men jag vill absolut inte vara sämst!
Jag kan nöja mej med lagom (jag har inte superbra betyg från gymnasiet, som exempel) men om jag tycker att jag borde vara bra på någonting, så nöjer jag mej inte med medelmåttig.

Jag har också väldigt höga krav på vad jag ska klara av. Jag vill oftast kunna saker på en gång. Är det något jag inte riktigt fått kläm på hur man ska göra så försöker jag oftast inte ens.
Exempelvis Scrapbooking verkar ju kul. Jag har köpt material, valt ut och framkallat bilder men har inte kommit till skott eftersom jag inte vet riktigt hur man gör och är rädd för att misslyckas.

Har lite svårt för konstnärliga saker - jag har för dålig självkänsla för att helt stå för det jag gör. Och jag är så självkritisk att jag oftast cencurerar mej så hårt att det inte blir något alls.
Men när jag väl gör något som jag är helt nöjd med så står jag för det så pass att jag kan visa det för andra. Det är bara det att jag sällan är helt nöjd med någonting som jag gör.

Jag tycker det är roligt att göra födelsedagskort och jag är ganska bra på det med (har vid några tillfällen hänt att barnet ifråga till och med glömt bort paketet!) MEN jag gör bara kort till barn, aldrig till vuxna. Möjligtvis då om jag gör något barnsligt kort lite på skoj till någon jämn födelsedag. Förmodar att jag inte gör kort till vuxna för att jag då får prestationsångest, det känns mer kravlöst att göra kort till barn.


Oj, det här har jag aldrig erkänt för mej själv förrän nu! Tänkte att det här inlägget skulle handla om inre stress. Men inte visste jag att detta skulle komma fram. Spännande! Så nu fick jag ändra rubriken!

Min kontrollperson tycker att jag är en kreativ person med bra självkänsla. Men det är jag inte!
Jo, kreativ kanske - de gånger som jag tar mej runt min självcensur.

Jag tror att jag går lite efter denna regel:
Jag är bra på en sak så länge jag inte gör något som bevisar motsatsen. Alltså tar jag inte risken att göra saker som jag inte vet helt säkert att jag är bra på.

Jag vågar inte misslyckas!

Vad skulle hända om jag misslyckas?
Skulle det vara så farligt?
Hur kan jag få reda på om någonting är roligt om jag aldrig försöker?
Måste jag vara bra på allt jag gör på en gång?
Missunnar jag mej glädjen att bli bättre med tiden?
Räcker det inte med att tycka att någonting är skoj för att få lov att göra det?
Spelar det någon roll vad andra tycker om det jag gör?
Tycker jag alltid att det andra gör är jättefint?
Tycker jag sämre om dem som personer för det?

Vad tycker jag verkar roligt?
Vad vill JAG göra?

Lite frågor att fundera vidare kring.