säga Nej
Jag har alltid en massa tankar som skuttar runt i huvudet på måndagar när jag varit på terapin. Därför blir det många inlägg idag...
Det här med att säga Nej.
Jag har tidigare sagt på terapin att jag inte har svårt att säga nej på grund av krav från andra utan att det är mina egna krav på hur jag vill vara som styr. Sant men inte hela sanningen. Jag har inga problem med att säga nej om jag inte kan, inte orkar eller kan motivera det med någon annan yttre omständighet. Då kan jag "rättfärdiga" nejet inför mej själv.
Däremot har jag jättesvårt att säga nej när jag inte vill. Vet inte ens om jag känner efter om jag vill eller inte innan jag svarar. Jag vill väl inte såra den andra och så vet jag ju hur tråkigt det är att få ett nej. Jag har väldigt lätt för att sätta mej in i olika situationer och kommer ihåg mina känslor ända sen jag var liten. Empati är väl en god egenskap men i detta fallet blir det ju lite fel. Jag försöker skydda andra från känslor som jag tycker är jobbiga (som att få ett nej) på bekostnad av mej själv. Och det är ju inte ens säkert att andra känner på samma sätt som jag skulle ha gjort.
Det viktigaste jag måste träna på för att komma nån vart med mej själv är väl att känna efter och lyssna till vad jag vill. Ganska självklart när jag tänker efter. Ska jag kunna förändra mitt liv måste jag ju veta hur jag vill ha det!
Så enkelt det låter men jag tycker det är jättesvårt!
Den enda jag lyssnar till är ju min Panikångest, men den skriker så högt så det går inte att missa! Och ångesten ska jag ju inte lyssna på...
Tror att jag har fått panikångest för att jag aldrig lyssnar på mej själv och då har kroppen tagit till ordentligt för att få mej att fatta. Är det så så var det ju tur att jag inte började med medicin tidigare. Då hade jag väl dövat signalerna och kört vidare i samma anda. De senaste två veckorna har jag ju insett hur fel min inställning till mej själv och livet är. Och nu har jag ju medicinen som ett stöd i mitt förändringsarbete. En viktig skillnad!
Det här med att säga Nej.
Jag har tidigare sagt på terapin att jag inte har svårt att säga nej på grund av krav från andra utan att det är mina egna krav på hur jag vill vara som styr. Sant men inte hela sanningen. Jag har inga problem med att säga nej om jag inte kan, inte orkar eller kan motivera det med någon annan yttre omständighet. Då kan jag "rättfärdiga" nejet inför mej själv.
Däremot har jag jättesvårt att säga nej när jag inte vill. Vet inte ens om jag känner efter om jag vill eller inte innan jag svarar. Jag vill väl inte såra den andra och så vet jag ju hur tråkigt det är att få ett nej. Jag har väldigt lätt för att sätta mej in i olika situationer och kommer ihåg mina känslor ända sen jag var liten. Empati är väl en god egenskap men i detta fallet blir det ju lite fel. Jag försöker skydda andra från känslor som jag tycker är jobbiga (som att få ett nej) på bekostnad av mej själv. Och det är ju inte ens säkert att andra känner på samma sätt som jag skulle ha gjort.
Det viktigaste jag måste träna på för att komma nån vart med mej själv är väl att känna efter och lyssna till vad jag vill. Ganska självklart när jag tänker efter. Ska jag kunna förändra mitt liv måste jag ju veta hur jag vill ha det!
Så enkelt det låter men jag tycker det är jättesvårt!
Den enda jag lyssnar till är ju min Panikångest, men den skriker så högt så det går inte att missa! Och ångesten ska jag ju inte lyssna på...
Tror att jag har fått panikångest för att jag aldrig lyssnar på mej själv och då har kroppen tagit till ordentligt för att få mej att fatta. Är det så så var det ju tur att jag inte började med medicin tidigare. Då hade jag väl dövat signalerna och kört vidare i samma anda. De senaste två veckorna har jag ju insett hur fel min inställning till mej själv och livet är. Och nu har jag ju medicinen som ett stöd i mitt förändringsarbete. En viktig skillnad!
Kommentarer
Trackback
