en kravlös tid
Alltså min paus utan krav på att bli bättre, som antagligen kommer att leda till just det.
(Egentligen har jag ju inga krav på mej, men det har jag ju inte lyckats ta till mej på riktigt.)
En månad ska jag äta järntabletter innan jag ska på återbesök till läkaren för att se om det hjälper eller om vi ska minska på de antidepressiva pillren.
Och innan jag kan börja med järntabletterna ska jag ta avföringsprov (himla trevligt) och eftersom jag har mens just nu så är det nog inte klart förrän om en dryg vecka. Och då är det ju slutet på november,
Märkligt att det ska till sånt här för att jag ska tagga ner och försöka att bara vara.
Nu ska jag bara försöka fokusera på nuet för om jag tänker längre så innebär ju den här pausen att jag tidigast kommer att vara tillbaka på jobbet i vår (det tar nog ett tag av körträning innan jag kommer dit). Och då har jag varit sjukskriven i 1,5 år. Hjälp vad länge!!!!! Magen knyter sej av stress när jag tänker på det.
Så det ska jag inte göra! Och förresten är det nog ingen annan som har koll på hur länge jag har varit borta. Och jag vet ju varför det har tagit så lång tid.
Jag har ju varit hemma i över 6 år nu och jag tyckte som du att det var jobbigt i början. Nu har jag inte samma känsla längre. Jag hade stenkoll första åren hur länge jag varit borta och ifråga satte hela tiden om jag verkligen var så sjuk och funderade på vad andra tänkte och tyckte.
Hoppas du kan släppa tankarna om de blir för jobbiga.
Kramar
Hej Malve, försök att inte grubbla så mycket. Jag var själv sjukskriven för rejäl utbrändhet men lyckades komma tillbaka. Det tog tid, men det går!
Det som funkat bra för mig var yoga och meditation. Man kommer i bättre balans då. Kanske kunde vara något även för dig?
Kram
Jag har varit hemma i fyra år nu... fast jag började jobba så sakteliga i maj i år. Så ta dig en paus till årets slut du. Det kanske behövs.
Låter som en bra idé, får jag sno den?? KRAM
Skönt att höra att det tar tid! kram till er!
