malve

Kom att tänka på att vi tidigare hade städdag. Det började vi med när mannen var pappaledig med sonen och sedan fortsatte vi med det. Funkade förträffligt. Jag förstörde hela min första mammaledighet på att jag borde städa. Med en städdag visste jag att jag skulle städa på torsdagen och behövde inte bekymra mej. Och dessutom var det alltid grundstädat.

Det här funkade tills jag mådde som sämst i min senaste graviditet. Jag orkade och brydde mej inte och det var nog jag som såg till att det här med städdag fungerade. Och sedan dess har jag egentligen aldrig kommit ikapp i mitt mående.

Vi har försökt med städdag igen men det funkar inte längre. Fler barn, större hus och för lite tid efter jobbet gör att det aldrig hinns med ordentligt. Annars var det trevligt med en dag då vi städade tillsammans.

Egentligen är det inte att det ligger saker framme som stör mej mest, utan när det inte är grundstädat. En snabbstädad toalett, dammråttor i hörnen, ett golv som inte svabbats på länge, dammiga bänkar...sådant får mej att skämmas. För att inte tala om smulor under köksbordet!!!
Fast de flesta ser nog mest alla saker som dräller omkring och noterar inte ens dammet.

Dammpedant har jag kallat mej halvt på skämt. För även om jag inte städar som jag skulle vilja så mår jag inte bra av att inte göra det. Fast om vi följer vårt schema så kommer det alltid att vara grundstädat enligt en acceptabel nivå, så då kanske jag kan släppa det här.

Och om vi städar enligt schemat så är det ju för vår skull, för att det är skönt att ha det fint hemma. Inte för att vi ska få besök. Och vi ska ju inte städa mer än vi bestämt heller, så då får jag ju aktivt träna mej på att sänka kraven på mej själv.

Och egentligen. Om jag har det lite stökigt så kan ju alla andra antingen få känna sej lite bättre (jag har iallafall bättre ordning än hon) eller känna lättnad (nu behöver jag inte städa så noga när hon kommer till mej).