malve

Sonen hade glömt sin väska hemma så jag fick köra runt skolan på väg till logopeden.
Det snöade jättemycket, och på vägen var det moddigt, spårigt och halt. Så där så att man kanar när man ska stanna även om man bara kör i 30.

Jag kände att det blev för mycket. Ända ut till sjukhuset i det vädret. Och sedan hem igen. Så jag lämnade av dottern på dagis och åkte hem.

Ringde till logopedmottagningen och fick prata med en jättegullig dam som tyckte att det var väl onödigt av mej att alls bege mej ut när jag kände så.

Väl hemma igen kände jag mej deppigt misslyckad, och skulle helst ha velat dra en filt över huvudet.
Men så ska man absolut inte hantera ett "nederlag" så jag ringde till E för att bli lite peppad.

I eftermiddag är det jag som tar bilen till dagis och hämtar barnen!
Det är viktigt att ge sej ut igen så snart som möjligt i en liknande situation. Förhoppningsvis är det fortfarande snö på marken i eftermiddag, men lite bättre väglag.

Och det är ju inte så konstigt att jag inte vågade ge mej ut. Jag har ju bara kört så långt som till sjukhuset en  gång tidigare och snöoväder är ju några pinnhål upp i ångesthierarkin.

Det var ju faktiskt riktigt modigt av mej att alls ge mej ut med bilen. Och jag fixade ju att lämna på dagis, som nog kan ses som ett lagom första steg. OCH jag körde ju bilen hem. Jag hade ju alternativet att parkera bilen och gå hem. Men det gjorde jag inte.

BRAVO!!!