malve

Så fort jag sätter mej för att meditera gör både kroppen och tankarna uppror. Det kryper i kroppen (som annars glatt kan ligga stilla i soffan halva dagen) och jag känner mej orolig och rastlös. Hjärnan surar för att den inte får planera och kämpar tappert emot.

Den första tiden försökte jag tvinga mej själv att sitta stilla och fokusera. Men det blev precis som när man försöker tvinga bångstyriga barn att göra något mot sin vilja - bara värre.

Nu har jag accepterat att jag känner så. Sitter och betraktar kroppens och hjärnans kamp. Lite milt överseende.

Och då uppträder samma fenomen som under en joggingtur, jag kommer in i "andra andningen". Allt känns plötsligt enkelt. Hela jag är stilla och fokuserad. Hela jag bara är.

Det är det tillståndet som får mej att meditera bara för att det sägs att det ska vara bra för mej, utan för att det faktiskt ger mej lugn och harmoni.