malve

Skylde ju mitt magont på mannen i förmiddags. Men det var nog inte bara det.

På måndag ska jag till läkaren. Och ta fram en plan för återgången till arbetet.
Jag hade ju tänkt prata med terapeuten om det igår, så att jag känt att jag hade stöd i mina tankar, och diskuterat tidsättningens vara eller inte vara, Men så blev det ju ingen terapi. Och nu måste jag ta samtalet alldelses själv.

I våras bestämde vi att jag skulle börja arbetsträna fyra dagar i veckan. Redan då kändes det för mycket (fast jag fick ner det från fem till fyra iallafall) men jag vågade ingenting säga av rädsla för att det skulle verka som om jag inte vill jobba (suck!).

Nu känns fyra dagar i veckan på tok för mycket. Har man inga barn så kanske...för då kan man vila på helgerna. Men med familj är ju inte helgen någon direkt vila.

Sedan är jag lite orolig för vad hon ska säga om medicinen. Tycker hon att den har gett tillräcklig effekt? Jag känner att jag inte vill öka mer.

Så det var inte bara det där med kalaset. Fast det kanske blev den utlösande faktorn.