malve

Dottern gick till dagis med glitter i ögonen och en tamagotchi runt halsen.
Dagen till ära med strumpbyxor under den nya, fina klänningen.

Hon sov så gott när vi kom in, sjungandes för full hals. Syskonen kröp upp till henne i sängen och följde med spänd förväntan paketöppningen. Pollydockor, Bratz, snickarbälte med verktyg och Lille Prinsen-bok. Och så GoGos från syskonen. Som de slagit in alldeles på egen hand kvällen innan.

Fem år! Hur kan tiden gå så fort? Hon var ju nyss min alldeles nya lilla bebis. Nu är hon en stor tjej med långa ben och långt hår.

För fem år sedan hade jag precis gett upp. Vi kom in till förlossningen mitt i natten. Min första feberfria dag efter en rejäl höstförkylning ville hon ut. Krafterna var inte direkt på topp efter flera vaknätter med hosta och öronont.  Men jag var ändå tacksam för att hon väntade tills febern gått ner. Vandrade fram och tillbaka i korridoren i flera timmar.  Men ingenting hände. Vid nio var jag öppen fyra cm. Efter en hel natts kämpande hade det inte hänt någonting.
Jag gav upp. Orkade inte mer. Ville ha ryggbedövning. Medan jag låg och väntade på läkaren kände jag hur barnet åkte neråt och sedan ville ut. Sköterskan bara skrattade. Men jag stod på mej. Barnet kommer. Nu! Hon tittade efter, och sprang och hämtade barnmorskan.

Sedan föddes hon. Vår lilla flicka. En riktig ketchupförlossning. Utan någon som helst smärta. Helt fantastiskt! Förkylningen var som bortblåst, jag var fylld av energi. Och lycka. Över detta lilla liv som låg på min mage. Alldeles, alldeles underbar.