malve

Jag vågar mej på en summering av min ensamma vecka trots att det är en kväll kvar.
Min man åkte efter lunch i söndags och kommer hem i natt. Sex ensamma kvällar med barnen alltså.

Och jag har klarat av det jättebra! Jag har inte haft någon ångest över att jag är själv med allt ansvar.
Jag har till och med åkt iväg med barnen i bilen.
Och jag har kört in till stan ensam utan att jag har haft någon som jag kunnat ringa efter.
Jag har lagt bort alla mina säkerhetsbeteenden innan jag går och lägger mej (förrutom nattlinnet då, men det är ju kallt när man är ensam i sängen...). De första kvällarna var det lite svårt att somna, men sedan har det gått bra.

För mitt självförtroende var den här veckan jättebra.
Jag kan ju faktiskt! Jag vågar. Jag klarar mej själv.

Där ligger väl roten till en del av min vardagsångest. Att jag inte trott på mej själv längre. Inte ens i de enklaste situationerna har jag varit säker på att jag ska fixa det, så jag har gärna haft någon reservplan. Men nu gick inte det. Jag har varit ensam med barnen i en hel vecka. Och det gick bra!

Men nu längtar jag verkligen efter min älskling. Han skulle komma sent i natt. Men jag hoppas att jag vaknar.