malve

Motorvägen med kompis gick rikigt bra.
På hemvägen hade jag ingen ångest alls.

Nu har jag bara 4,5 mil kvar att kämpa mej igenom tills jag är på jobbet.

Felet jag gjorde i våras var att jag tyckte att när jag väl kommit ut på motorvägen så skulle det väl inte vara någon match att köra ända till jobbet. Ensam. Hur tänkte jag????
Jag tror att jag kände mej pressad. Terapeuten och jag satt och planerade träningsupplägget och veckorna drog iväg rätt snabbt. 
Men det gick ju inte så bra...

Klurar lite på hur jag ska lägga upp träningen. Tror att det bästa är att först köra med sällskap, och sedan med sällskap ena vägen. Eller iallafall en backup som kan köra hem bilen och mej. Hoppas att det går att samordna med mannens jobb.

Känner oron i magen när jag tänker på det här...men snart är det dax....