hoppsan (mer om terapin)
Jag började med att säga att veckan varit bra (hmmm). Att jag i slutet av veckan varit den mamma jag vill vara för mina barn (sant). Terapeuten frågade varför, men det visste jag inte. Men nu kom jag på det. För det första har jag haft mens, det är min bästa vecka i månaden. Och för det andra så har jag ju för sjutton sovit varenda dag OCH gått och lagt mej tidigt. På eftermiddagarna har jag ju haft ett par timmar när jag varit ganska pigg. väl tajmat med den tid jag spenderar med barnen.
Senare sa jag att jag känner mej rastlös och gravt understimulerad. Eeehhh....efter min tupplur då eller???
Jo, jag känner att jag VILL mer. Känner ett sug efter att utvidga mitt livsområde. Frustration över situationen. När jag känner så kan jag ju tycka att det är segt att gå hemma - jag vill träffa folk, få utmaningar, göra något.
Men. Samtidigt får jag ångest och ont i magen av för mycket måsten. Samtidigt kan en liten förändring göra att jag sover och sover och sover.
Ärligt talat. Två halvimmar om dagen, sex dagar i veckan. Plus min styrketräning. Plus bilkörningen.Plus dagislämning. Plus alla aktiviteter med barnen som drar igång. Klarar jag verkligen av det nu?
Känner efter...ont i magen...ledsen...orolig...ångestfylld....näää...det blir nog för mycket...skit oxå...jag vill ju...jag vill inte vara så här...det verkar ju roligt...spännande....viktigt...men mycket...
Kommer på att jag nog ställde om hjärnan inför bilkörningen. Jag brukar gå in i ett annat läge där jag är positiv och framåt och liksom stänger av. Jag slog nog aldrig om till normalläge igen innan jag gick in till terapeuten. Utan var den där optimistiska jag utan kontakt med mina känslor. Samtidigt som min hjärna drog iväg med mej...för jag vill ju bli bra! Nu!!!!!!!!
Det känner jag igen... Huvudet säger en sak, men kroppen och känslorna en annan. Och just det där att jag orkar ju nu. Ja, när jag inte jobbar åtta timmar om dagen... Tar dagarna i snigelfart, sover när jag behöver... Men jag börjar bli bättre att lyssna på det andra, och blir lite förvånad ibland på de säger... :)
Jo, glömde... En tanke som brukar hjälpa mig, när jag tänker att allt måste ske på en gång. Det är att, jag har tid. Tid finns... Det kommer att vara annorlunda.
Även om jag inte alltid tror på det så märker jag ju att det händer saker med tiden. Och i alla fall för mig kan det hjälpa att släppa taget ibland.
Hoppas det blir en bra dag, födelsedag och kalas! Kram
Jaa, det är nog det jag måste börja tänka. En sak i taget. Skynda långsamt.
kram:)
