malve

Varför skulle just min pappa dö precis när han skulle bli morfar? Det känns fruktansvärt orättvist att just han skulle dö så tidigt.

Varför skulle just jag drabbas av två missfall? Uppleva smärtan av ett förlorat liv och krossade framtidsplaner.

Så här flera år efteråt kan jag ju se vad det har gett mej, även om det såklart inte är värt priset. Det känns mer naturligt att prata om döden. Jag är inte rädd för att störa när någon har sorg. Jag har fått ett större djup, en större förståelse. Något som jag är tacksam för. Jag har blivit en bättre medmänniska. Men om jag fick välja skulle jag hellre ha min pappa här.

Varför skulle just jag drabbas av den här jädrans panikångesten. Det känns inte rättvist. 
Eftersom jag är mitt i det så har jag lite svårt att se det positiva i situationen, men jag antar att jag kommer ut starkare på andra sidan. Jag håller ju på att omvärdera hela mitt liv och vem jag är. Det borde ge mej ett rikare liv. Jag har ju förståelse för andra i liknande situationer nu när jag själv vet hur det är.

Och om vi vänder på det:

Varför är just jag född i Sverige, med en uppväxt där mina största bekymmer var hur jag skulle få barnbidraget att räcka till (grov förenkling...). När så många aldrig får vara barn.

Varför kan just jag ge mina barn trygghet och mat. När så många föräldrar maktlöst ser sina barn svälta ihjäl.

Varför har jag ett arbete, som jag inte ens kan ta mej till. När så många är arbetslösa.

Så många varför. Livet är inte rättvist.

Jag försöker känna tacksamhet. För att jag har det så bra som jag har det.
Och medkänsla. För dem som har det sämre.
Hopp. Att det lilla. Kan hjälpa. Att världen ändå är god.
Men rättvis? Nej!

Det är därför jag inte tror på Gud. Iallafall inte enligt kristendomen. Där allt elände antingen tycks bero på människans fria vilja eller på att gud har någon mening med allt som vi inte ser. Vad skulle det vara för mening med att ge liv om det inte får födas? Varför ska en människa dö för att en annan ska "prövas"?

Några tankar en söndagkväll...