terapi 070907
Vi pratade om mina toppar och dalar. Han tyckte att jag skulle utarbeta strategier för att kunna bromsa när det känns som bäst och gasa när det känns pest. På något sätt lyckas behålla kontrollen på vad jag bokar in och engagerar mej i.
Han sa att det är vanligt när man varit hemma ett tag att man tar i för mycket när man gör något. När det känns bra gör man allt. Och sen tappar man all energi och orkar ingenting. Och mår sämre för att man inte gör någonting.
Och sen när det känns lite bättre igen så satsar man järnet... Känner igen mej i det.
Fick i läxa att fundera över hur jag kan jämna ut mej. Ska skriva om det på bloggen. Gärna med analys av vilka signaler jag ska titta efter, och strategier för de olika tillstånden.
Vi diskuterade även ansvarsfördelningen i hemmet. Jag berättade om mannens kalas som han ju ansvarat för. Att jag ändå ryckte in och kände mej stressad. Jag måste bli bättre på att lämna över ansvaret, och att inte ta på mej ansvaret för hur det ser ut hemma. Om det är stökigt tycker jag på något sätt att folk (speciellt svärföräldrarna) tycker att det är mitt fel. Fast så är det ju inte.
Jag berättade om våra söndagsmöten och han tyckte att det var en jättebra idé. Föreslog att vi skulle belöna barnen om de kom ihåg mötet. Han verkar vara mycket för uppfostran genom belöning. Sa att de städar i 7 minuter hemma varje kväll, hela familjen, och om barnen säger till får de en belöning. Han hade många tankar runt hur man ska få vardagsgörat roligare. Bl.a. då att man ska göra en sak i en viss tid. Oavsett om det är färdigt eller inte. För sen längtar man till att få göra det klart nästa dag. Hmm...vet inte det jag. Tycker att det verkar rätt jobbigt att dra fram dammsugaren varje dag. Och stressigt. Men en plockstund varje dag är ju en bra idé. När vi bara var fyra i familjen städade vi i en kvart varje kväll innan Bolibompa. Det dog ut när vi blev fem och aldrig fick sova...
Till sist kom vi så in på medveten närvaro. Programmet är på åtta veckor, men vi kan dra ut lite på det om jag tycker att det blir för tufft. Fast man ska träna flera gånger i veckan för att uppnå ett bra resultat.
Vi började med en övning som hette russinövningen. Fast han hade inga russin så vi gjorde den med en halstablett. Man skulle medvetet registrera tabletten. Lära känna varje detalj. Hur den såg ut, hur den kändes. Och sedan luktade vi på den för att till sist stoppa in den i munnen och känna hur den kändes där. Formen, smaken...
Han gav hela tiden instruktioner så det var inte så svårt att vara medvetet närvarande, tyckte jag.
Övningarna som jag ska göra till nästa gång är:
Kroppsskanning. Sex dagar av sju.
Medveten närvaro när jag diskar. Sex dagar av sju.
Medveten närvaro vid måltid. En gång.
När jag skulle köra hem höll städerskan på med toaletten, så jag körde hem kissnödig. Gick bra.
Skönt att inte vara ensam med alla katastroftankar...
Jag följer med stort intresse dina steg i Medveten närvaro. Låter som sagt mycket intressant och roligt, men också jobbigt med alla övingar. Min kurs börjar 30/10 och det är i grupp med 9 andra. Är lite skeptisk till att göra det i grupp för vad ska alla andra tycka och tänka om mig? Just det, släppa taget var det jag skulle öva på... KRAM
Så skoj att du också ska gå en kurs i det! Här finns det inga gruppkurser, antar att det är därför min terapeut gör det på egen hand. Rätt skönt, men det kanske är inspirerande att göra det tillsammans med andra. Kram:)
Medveten närvaro låter bra det. Kommer att följa dig hur det går och se om jag kan ta fasta på något jag med. Lycka till!
Känns som en lättnad att läsa dina inlägg i bloggen, bra att jag hittat hit. Känner igen mig i så mycket. Bara det att lyckas ta bilen själv igen. Jag fick min första allvarliga panikångestattack ensam just i bilen, mitt på skogen. Det tog mig mer än 6 månader att återigen kunna åka ens en liten bit ensam i bil igen. Det är så lätt att hela tiden tänka sig det värsta...
