malve

Min vilja och ork varierar i perioder. Ibland vill jag jättemycket. Klarar av allt. För att i nästa stund knappt vilja gå utanför dörren. Så har det alltid varit. Men nu är glappet ännu större. Tidigare har jag trott att det bara var så, men nu ser jag att jag tar på mej alldeles för mycket när jag har lusten. Och så tar kraften slut. Helt plötsligt. För det är så det är. Jag vet aldrig i förväg när förändringen kommer.


Varför tar jag på mej för mycket?

När jag inte orkar blir det så att jag bara träffar vänner när någon hör av sej. Och plötsligt är det min tur att bjuda hem. Fixa. Ringa. Så när nästa topp kommer sätter jag igång. och tar igen allt som är min tur. Passar på att boka upp. För jag vet ju aldrig hur länge det varar.

För att jag vill. Jag vill träffa folk. Skratta. Umgås. Samtidigt som det tar kraft så ger det också. Svårigheten är att veta i förväg om jag kommer att ligga på plus eller minus efter just den här träffen.

Jag har svårt att säga nej när jag inte har något uppenbart skäl till det. Varför?
För att jag är rädd att såra. Jag är rädd för att männiksor ska bli arga och besvikna på mej.
När jag säger nej för att jag inte orkar  eller inte vill får jag dåligt samvete. Att inte ha tid är ett fullgott skäl. Men inte att inte ha ork. Att inte ha tid säger ingenting om den andre, men att säga att jag inte orkar eller vill kan tolkas som att jag inte vill umgås. Att det är hos min kompis felet ligger. Att jag väljer bort när jag tackar nej.

Det har blivit så i flera sammanhang att jag är den som får saker att hända. Jag tror att det grundar sej i en känsla av att jag behöver göra för att bli omtyckt. Och att göra saker får mej att bli nöjd med mej själv, jag känner mej duktig. Kom att tänka på en situation som jag beskrev i somras. Typisk för mej.

När jag träffar mina kompisar glömmer jag gärna bort det jobbiga, och är den glada. När jag är "uppe i varv" har jag svårt att känna efter. Vill kanske inte tänka på hur jag mår.  Detta gör väl att jag känner att även de jag umgås ganska mycket med kanske inte på riktigt har förstått hur jag mår. Det syns ju inte på mej.  Oftast träffas vi ju i trygga situationer där jag känner mej bekväm och kan slappna av. Så då känner jag det lite som att ett nej måste förklaras.


Hur ska jag dämpa mej när allt känns bra?

Jag måste sänka kraven på hur det ska vara när jag har kompisar hemma. Det behöver inte vara perfekt hemma. Det gör ingenting om inte maten är helt klar...

Och lära mej att hantera min stress. Även om allt är under kontroll så stressar jag upp mej under förberedelserna. Vilket gör att jag är helt slut efteråt.

Tänka efter innan jag tackar ja. Men det är svårt. Först måste jag lära mej att kunna säga nej utan orsak.
Utan att få dåligt samvete.  

Och det största problemet är nog inte inbjudningar jag får, utan allt som jag själv planerar och bokar in. Jag måste inse att jag inte klarar av en fullbokad helg. Max en sak per dag kanske kan vara en regel att börja med. Antingen stan eller middag med vänner på lördagen. Inte både och.

Och så måste jag sluta upp med att vara den som alltid tar på mej att fixa allt.

Hur ska jag pusha mej när allt känns trist?

Det här är minst lika svårt. För jag är ju helt nöjd med att vara hemma. I lugn och ro. Det har hänt att jag tagit en lätt förkylning som förevändning för att slippa umgås.

Men det behöver inte vara så komplicerat när man ska umås! Man behöver inte bjuda på mat bara för att det är lördag. En fika räcker ju.

När jag tänker efter så är det nog ofta så att en bra period börjar med något som jag tvingat iväg mej på. Men som blivit roligt.