malve

Det är hög tid för minstingens 3-årskalas och jag har överlåtit all planering åt maken. Och efter ett par sparkar i baken så tog han tag i det.

Och så var det det här med att jag inte skulle lägga mej i. Oj, så svårt!!!!
Jag gör så gott jag kan men har redan trampat i klaveret flera gånger:

- Jag såg till så att han överhuvudtaget tog tag i saken.Det skulle jag naturligtvis inte ha gjort, men jag tyckte synd om dottern som såg fram emot ett barnkalas.
- På inbjudningskortet skrev han ingenting om att lämna besked om de kommer eller ej, vilket jag tyckte var dumt.
- När han bestämt att kalaset skulle vara kl 10-12 föreslog jag att vi ska bjuda på våfflor utan att han bett mej om råd. Lite knäpp tid tycker jag...och det råkade jag ju säga också...
- Igår när jag skulle åka till min bror sa jag att maken kunde fråga om vi fick låna deras våffeljärn så kunde jag ta med det hem.
- Jag har bjudit in två familjer utöver de han bjudit.

Så hittills har jag väl haft åsikter om... precis allting... Fast när jag planerar kalas brukar jag börja med en diskussion där vi gemensamt kommer fram till tid och vilka vi ska bjuda och så. Nu körde han sitt eget race...

Utmaningen nu är att undvika att:
- nämna någonting om ett extra våffeljärn.
- lägga mej i vad han handlar för någonting.
- berätta för inbjudna att det är maken som är arrangör (och på vis rentvå mitt eget "rykte").
- ha åsikter om festpyntandet här hemma
- hjälpa till om jag inte får direkta anvisningar (precis som han brukar göra).

Usch...nu låter jag som en riktig ragata...men det är svårt att släppa taget när jag är van att hålla i trådarna.