tyst och blyg, eller?

I kväll har jag varit på föräldramöte på dagis. Och nu känner jag att jag behöver tänka igenom mitt agerande. Jag har nog varit lite väl negativ och kritsk om mej själv den sista tiden. Tolkat allt utifrån känslor jag hade som barn. Den här kvällen kändes som en påminnelse om att jag faktiskt inte är den där osäkra fjortisen längre...

Jag är av den samvetsgranna typen som tycker att man under ett möte ska hålla sej till ämnet. Hur intressant är det för de andra att höra gulliga historier om just mina barn??? Så när jag är på föräldramöte pratar jag bara när jag har någonting vettigt att säga (även om stämningen på vårt dagis är rätt "kamratlig"). Och dessutom får man ju allas blickar på sej när man väl säger något. Det stör dock inte mej nämnvärt.

Nåväl, i kväll framförde jag en del positiva synpunkter och även spontan kritik av ledningen. Jag framförde alltså en kritisk åsikt utan att i förväg noggrannt ha tänkt igenom argumenten. Heja mej!!!

Jag pratade för att jag hade något att säga, inte för att jag inte skulle vara tyst.

Och när jag tänker efter så är jag ju faktiskt inte tyst och blyg längre, även om jag är rädd för att framstå som det. Jag är oftast glad och social och intresserad av andra människor. Vilket innebär att jag pratar och frågar, lyssnar och drar in andra i samtalet. Är allmänt trevlig alltså. (Hoppas jag i allafall...) Jag har åsikter och jag tycker att det är viktigt att vara engagerad och kunna påverka i den mån det går. Och då säger jag vad jag tycker (utan att vara FÖR påstridig).

Och i den här situationen riskerade jag ju inte några jobbiga frågor genom att vara tyst.

Problemet med mitt pratande är ju egentligen bara de tillfällen där jag känner mej obekväm genom att vara tyst. Det är ju då jag ska öva mej på att inte börja prata en massa. Inte försöka vara tyst i alla situationer. För i vissa sammanhang är jag varken tyst eller blyg.

Det här resonemanget blev rörigt värre, men det jag vill säga är nog att jag inte ska övertolka mitt agerande. Det är inte svart eller vitt utan jag måste i varje situation gå in i mej själv och känna efter om jag är mej själv eller om jag tar till något säkerhetsbeteende för att gömma mej. Det som i ett sammanhang är panikartat prat kan i ett annat vara äkta engagemang.

(Dessutom satt vi på pinnstolar i en ring och jag tänkte inte en enda gång på hur många eventuella valkar som eventuellt syntes.)


Kommentarer
Postat av: Xena

Hejja hejja hejja...
Själv tycker jag fortfarande att det är jobbigt att prata på möten o sånt. MEN om det är något jag tycker är väldigt fel så kan nog jag också komma igång. ÄVEN om jag blir pionröd i ansiktet *fniss*
Ha en fin dag vännen

XENA

2008-04-25 @ 09:09:19
URL: http://stollan.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0