malve

För ganska exakt åtta år sedan berättade vi för mina föräldrar att jag var gravid.
En månad senare berättade mina föräldrar för mej att min pappa hade cancer.
Ytterligare två månader senare dog min pappa.

Jag har bearbetat och pratat mycket om förlusten och saknaden. Min pappa lever vidare i våra minnen och historier som jag berättar för barnen. De har en morfar, men han är död. Jag trodde att jag var färdig med sorgearbetet. Men igår kväll insåg jag att de där två hemska månaderna legat väl gömda inom mej. Jag tror inte ens att vi har pratat om själva sjukdomsprocessen, jag och mina nära.

Cancerbeskedet kom som en chock för oss alla. Pappa hade ju magsår. Det var ju jobbets fel att han mådde dåligt. Med medicin och vila skulle han bli bra. Den första prognosen var att det skulle bli operation och sedan skulle han bli sjukpensionär. Jag såg framför mej hur vi skulle umgås under min mammaledighet.

Under operationen upptäcktes det att levern var svårt angripen. Och sedan blev han snabbt sämre. Hur dålig han var fattade jag aldrig. Jag orkade nog inte ta in det utan vände alla tankar mot bebisen i magen. Jag minns sista gången pappa var och hälsade på hos oss. Det var en solig vårdag och vi satt inne och fikade. Efter ett tag blev pappa trött och behövde vila. Jag föreslog att han kunde gå upp i sovrummet, men mamma sa att vi skulle gå ut istället. Väl ute sa hon att han behövde vila i soffan för han orkade inte gå uppför trapporna. Att han var så sjuk kom som en chock för mej. Jag ville inte se och pappa försökte nog hålla igång så gott han kunde.

Hans sista vecka i livet kom verkligheten i kapp mej. Jag sjukskrev mej och åkte hem från jobbet. Väl hemma gick jag och la mej i sängen. Mamma ringde och frågade varför jag inte kommit till sjukhuset och jag svarade att jag behövde vara ensam. Att jag inte fattade att det inte var så mycket tid kvar! Vad jag ångrar att jag inte åkte dit!

Jag stod min pappa nära på ett praktiskt plan, men han var inte så mycket för att prata känslor eller kramas. När jag satt där  vid sjuksängen började bebisen i magen att sparka och min mamma kände på magen. Men varför gick jag inte fram till min pappa så att han fick känna på sitt barnbarn? Jag vet inte, men att jag inte gjorde det har jag ångrat sedan dess. Först igår vågade minnas fullt ut hur det var.

Lördagen den 13 maj skulle vi uppfylla pappas sista önskan, att få återse sin kära sommarstuga. Kvällen före fick han byta avdelning. Nu fick han ett fräscht enkelrum och vi planerade att köpa plastblommor för att pigga upp lite. Jag och min bror var hos honom på kvällen och han verkade så pigg och glad. Inte alls den orkeslösa pappan vi brukade besöka. Varför pratade jag inte mer med honom medan tiden fanns? Om viktiga saker. Eller gjorde jag det? Jag tror inte det. Kramade jag om honom? Förmodligen, men det kan jag inte heller minnas att jag gjorde.

Så kom lördagen och hela familjen körde upp till stugan. Pappa fick åka sjuktransport dit. Vi gick runt med honom i rullstolen så att han fick se sitt livsverk. Han ville också hälsa på hos grannarna som höll på med sin brunn. Och trots att han måste haft så ont att han knappt kunde prata gav han dem några goda råd. För sådan var han. Alltid hjälpsam.

Efter promenaden flyttade vi ut en säng i vardagsrummet där han fick ligga medan vi började göra i ordning en lätt lunch. Men trots att han inte ville lämna huset blev smärtan till sist för stark och han bad oss ringa efter hjälp. Tiden vi väntade på ambulansen kändes evighetslång. Pappa låg och jämrade sig i plågor och vi kunde ingenting annat göra än att finnas där.

Mamma följde med pappa i ambulansen och mina syskon åkte direkt till sjukhuset. Jag och blivande maken åkte hem och gjorde iordning lunchen till oss. När vi kom till sjukhuset möttes vi av min bror som storgråtande berättade att pappa nyss hade somnat in.

När personalen hade gjort i ordning honom fick vi ta farväl. Där låg han, min pappa. Helt overkligt. Och det enda vi kunde tänka på var att han var barfota! Min pappa var aldrig barfota! Inte ens på sommaren. Han hade strumpor och sandaler till och med i båten. Så vi tog på honom strumporna igen. (Jag undar om de togs av när vi hade gått därifrån.)

Min pappa. Så mycket jag hade velat säga. Men jag fattade inte hur sjuk du var. Förrän det var för sent. Det var ju mormor som skulle dö först. Inte du! Det var ju hon som var jättesjuk!

Mormor dog när sonen var en månad gammal. Vi besökte henne när vi åkte hem från BB och sedan såg hon sitt barnbarnsbarn en gång till innan hon dog. Fast då var hon nog knappt medveten om det.