bebislängtan

Trots argument i mängder kunde jag inte få förståelse för min hållning: Inga fler barn. Ever!

Visst vore det väl mysigt med en liten bebis, sa han.

Och jag hade svar på tal:

- vi måste hinna med de barn vi har
(det hinner vi väl)
- jag kan ju inte bli med barn nu när jag äter medicin
(vi kan ju vänta några år)
- då är jag för gammal
(38? Men det är ju inte gammalt!)

Inte ens dessa bet:
- då kan vi ju inte göra alla roliga saker längre (som vi nästan aldrig gör, men vi kan ju)
(det gör ingenting)
- det kan ju bli en flicka. Då har du tre småsystrar...

För det var inte min man som ville utöka barnaskaran. Utan min 7-årige son, som resonerade vidare:

Om tre år kanske. Då vågar du nog köra bil igen och så kan du jobba ett tag innan bebisen kommer. Då är jag...tio år. Så då kan jag lämna systrarna på morgonen. Och så får du sovmorgon. Det blir väl bra!!!!! Snälla mamma, vi kan väl!!! Det är så roligt med bebisar!!!

Söt som socker är han, min son. Barnkär som få. Och trots allt retande och tetande så är han nog den bästa storebror som man kan ha. Snäll och så omtänksam mot sina systrar att det ibland driver mej till vansinne.

Men han får nöja sej med lillkusinen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0