malve

I eftermiddag körde jag dottern till första danslektionen för terminen. Glad och förväntansfull med nya dansskor gick hon in, och kom ut 45 minuter senare om möjligt ännu  gladare.

Och själv är jag också glad. Det var ett tag sedan jag körde någon längre sträcka själv (tror jag iallafall, jag är hemsk dålig på att minnas de tillfällen som går bra) men idag hade jag ingen förväntansångest och själva körningen gick bra trots motorväg och tid att passa.

Det känns skönt att jag inte behöver lägga energi och tid på att hålla den nivå jag jobbat mej upp till när det gäller bilkörningen. Nu kan jag med gott samvete också fortsättningsvis ägna dagarna åt att lära mej leva i nuet, utan dåligt samvete eller stress. Jag är så oerhört rädd för att jag ska bli lat. Men det är nog ingen risk. Och om jag blir det så är det väl inte så farligt. Det kanske rent av vore bra.